Före Göteborg

Älvmynningarna vid Nordre- och Göta älv var redan under förhistorisk tid ett område med en stor befolkning som levde av de rika naturresurser som uppstod i gränslandet mellan hav, floder och fastlandets skogar. Vattenflödet i de båda flodarmarna skiljde sig betydligt under förindustriell tid. I Nordre älv passerade cirka 90 procent av allt vatten. För de fartyg som användes under förhistorisk tid och fram till medeltidens början hade detta inte någon större betydelse. Dåtidens fartyg krävde inte några större djup och kunde använda båda flodarmarna. Stora bebyggelsekoncentrationer fanns vid Lundby, Härlanda och Kviberg vilka alla låg ett gott stycke från älvmynningen. Dessa var säkerligen alla hem åt sjöfarare liksom gårdar och byar utmed Nordre älv.

Under slutet av järnåldern framträder älvmynningen för första gången i historiska källmaterial. Inget av dessa omtalar Göta älvs mynning som något viktigt område för handel. Däremot berättas det att Göta älv var gränsen mellan de danska och norska rikena. I dessa källor framgår det tydligt att det inte fanns något svenskt område utmed Västkusten.[1]

Skeppen blev under 1000-talet allt större och fram emot 1100-talet kunde de största båtarna inte gå längre än till det område i höjd med den plats där Sjöfartsmuseet ligger utan risk att fastna. I Nordre älv växte däremot Kungahälla upp till en blomstrande handelsplats. Där stora fartyg från England, Frankrike och Tyskland anlände för att köpa kött och hudar. Det medeltida Kungahälla blev snabbt ett viktigt centrum med en omfattande slakt av boskap, som sedan till stor del exporterades.[2] Någon motsvarande handelsplats är inte känd från Göta älvs mynningsområde.

Vid mitten av 1200-talet började de politiska förhållandena kring Göta älvs mynning förändras. Sverige visade ett ökat intresse för områden i väster och utnyttjade att Danmark, Nordens stormakt, var försvagad. Genom förhandlingar, köp eller byten, överfördes delar av norra Halland samt två socknar på det norska Hisingen till Sverige någon gång mellan 1220 och 1260.[3] Detta avtal skulle kunna uppfattas som något revolutionerade som hade stor betydelse för det svenska riket, äntligen fick Sverige tillgång till havet i väster.

Granskar man vad som hände under resterande delen av 1200-talet och början av följande århundrade inser man att ”korridoren mot väster” inte fick någon omedelbar betydelse för det svenska riket. Under andra halvan av 1200-talet finns det inte några dokument eller lämningar, som visar på ett svenskt intresse av att anlägg befästningar i området. Den första svenska befästningen tillkom på Gullbergsklippan (nuvarande Skansen Lejonet) 1304. Det var troligen en ganska enkel befästning som kung Birger lät uppföra som ett svar på den oro som uppstått genom strider inom det danska väldet och växande norska ambitioner att kontrollera områden även söder om Göta älv. Ett knappt år efter att befästningen på Gullberg byggts bryter hertigarna i Västergötland med kungen och går samman med adelsmän från Nordhalland och Bohuslän bildade i praktiken ett eget rike. ”Västkustkorridoren” hade därmed upphört att existera. Inbördeskrig utbröt på 1310-talet i Sverige. Det varade i nära nio år och avslutades med ett fredsavtal år 1319 vilket även omfattade en union med Norge. Älvmynningen var därmed en del av unionens västkust. På 1330-talet stärktes denna union ytterligare genom att även de skånska landskapen anslöt sig till den svensk-norska unionen.[4]

Under den tid då älvmynningen låg under säker kontroll av unionen, beslutar sig kung Magnus Eriksson för att år 1332 bygga ett nytt slott på Lindholmen. Kanske fanns det spänningar inom unionen och en misstänksamhet mot slottet Bohus längre norrut. Lindholmens slott omnämns inte efter 1339, vad som hänt och varför slottet övergavs är inte känt.

Unionen med Norge upplöstes 1343 och under 1360-talet förändrades det politiska läget snabbt. Danmark växte åter till en stormakt och återtog först Skåne och sedan även Halland. Göta älvs mynningsområde blev därmed åter en svensk korridor ut mot västerhavet.

Älvsborgs slott under medeltiden

Älvsborgsslott omnämns första gången år 1366. Då var slottet pantsatt av den svenske kungen till Peter Porse och Axel Kettilsson. Det visar att slottet hade funnits i ett antal år före 1366 och att det var en kunglig borg.

Det hade inte funnits en borg vid Göta älvs mynning på 20-30 år efter att Lindholmen övergavs. Anledningen till att denna nya borg uppfördes var troligen att den politiska situationen förändrats dramatiskt. Unionen med Norge upplöstes 1343 och Halland samt Skåne kom åter under dansk kontroll på 1360-talet. Allt som återstod av ”svensk” mark i väster var den smala korridoren kring Göta älvs mynning.[5]

Utöver de stora förändringarna av gränser fanns det även andra skäl för både kungamakt, adel och kyrka att bygga borgar efter mitten av 1300-talet. År 1350 hade digerdöden slagit till mot landet med full kraft, åren 1358-59 och 1368-69 drabbade sjukdomen på nytt landet med nästan samma förödande verkan.[6] Hur många som dog och hur många gårdar som lades öde vid älvmynningen finns det inte några uppgifter om. Effekterna i övriga delar av landet och för den delen även i Europa var att de bönder som överlevt epidemin hade gott om jord och bönderna visste att adel och krona led brist på arbetskraft. Bönderna var väl medvetna om sin möjlighet att i detta läge kräva bättre villkor. Runt om i landet omtalas ”upproriska och rebelliska” landbor. Den vanligaste formen av protest var att bönderna övergav sina gårdar för att söka bättre villkor i andra delar av landet. Det förekom också att det utbröt dagsverksstrejker bland landborna.[7]

I området söder om älvmynningen dominerades området kring Örgryte, Härlanda och dalgången in mot Partille av frälsegårdar. I Askims härad i väster var gårdarna till övervägande delen skatte till sin jordnatur. Det fanns endast några få frälse- och kronogårdar. Jordanaturen var mer blandad på Hisingen och det fanns ungefär lika mycket frälsegårdar som skattegårdar samt några kronogårdar som framförallt låg i den södra delen nära älven. Det är tänkbart att en bidragande orsak till att slottet byggdes upp vid Älvsborgsklippan var att man ville övervaka den södra delen av älvstranden och möjligen motverka bonderesningar i denna instabila tid. Det är alltså tänkbart att slottet kom till lika mycket för inre kontroll av befolkningen i området samt skatteuppbörd som för skydd mot Danmark och Norge.

Varför valde man då inte att bygga upp slottet på till exempel Gullberg som används som befästning tidigare eller vid Lindholmen? Svaret ligger förmodligen i vattnet utanför klippan där Älvsborg byggdes där det fanns och finns en naturlig hamn. I området vid Gullberg hade man ett vattendjup på mindre än tre meter vid lågvatten och liknande förhållanden rådde vid Lindholmen. Vid Älvsborgsklippan var vattendjupet vid lågvatten fyra till fem meter. Detta var tillräckligt för stora koggar och holkar som hade ett djupgående på cirka tre meter. Det var en fördelaktig plats att bygga slottet på. Större fartyg kunde angöra hamnen samtidigt som man hade goda förbindelser inåt svenska Hisingen via Kvillebäcken där mindre båtar kunde föra varor från Tuve och Lundby socknar ned till slottet. Via Säveån hade man direktförbindelse med Partilles dalgång. Från Askims härad och de inåt land belägna socknarna i Sävedals härad fanns det vägar som gick i dalgångarna mot Älvsborgs slott. Befästningen hade därmed även kontroll över vägtrafiken parallellt med kusten.

Älvsborgs slott var ur varje tänkbar aspekt strategiskt välplacerat, som en mötespunkt, där inlandet mötte havet, samt där landsvägen utmed västkusten korsade Göta älv. Indrivna skatter från slottslänet samlades på slottet för försäljning. Den kritik som senare har riktats mot slottets placering ur militärstrategisk synvinkel gällde inte vid 1300-talets mitt. Då fanns inte några belägringsmaskiner som kunde hota klippan från de omgivande bergen. Man såg troligen framförallt till klippans höjd, det var den som gav medeltidsborgen dess främsta styrka.

Rovriddartiden

När Älvsborg nämns i skrift för första gången år 1366 är det i samband med upprättandet av ”Ålholmstraktaten”. Danmark tillerkänns bland annat Älvsborgs ”hus” med intilliggande områden. Före 1366 hade slottet blivit pantsatt till adelsmännen Peter Porse (tre sjöblad) och Axel Kettilsson (Krognos) av kung Håkan Magnusson.[8] Det framkom vid klagomål från borgare och handelsmän anslutna till Hansan att Peter Porse och Axel Kettilsson drev Älvsborgs slott likt rovriddare eller pirater. De hejdade fartyg och beslagtog deras last. Fartygens besättningar kunde kastas i fängelsehålor på slottet och behandlades synnerligen illa. År 1366 uppges det att borgaren Tidekin Wittens skepp hade trots löften om att få passera slottet blivit plundrat av slottets herrar. Hansan riktade därför klagomål till kung Håkan och han ombads av hanseaterna att göra något åt problemet. Kung Håkan svarade att han inte var ansvarig för ett slott han inte kontrollerade och inte ens hade möjlighet att besöka då slottet var pantsatt och ägarna inte släppte in någon av kungens män på området. Kungen påpekade dessutom att även kronan lidit skada av plundringen som inte bara utgick från Älvsborg utan även från Varberg och Bohus slott var förpantade till andra rovgiriga adelsmän.[9] Det var alltså ett stort område i nuvarande Västsverige, som helt styrdes av en grupp rovriddare, pirater och krigsherrar. År 1368 hade Hansan fått nog av de osäkra farvattnen utmed Västkusten och de skickade ut krigsfartyg som härjade stora delar av Västkusten.[10]

Dansk dominans

Vid mitten av 1370-talet låg Älvsborgs slott och stora delar av Västergötland under dansk kontroll. Då tycks alltså rovriddarstyret på slottet vara hävt och en dansk frälseman Jacob Mus hade tillsats, som den förste kände hövitsmannen över Älvsborg. Hur länge Jacob Mus styrde Älvsborg är oklart men på 1380-talet omnämns han som hövitsman på ett slott i Skåne.[11]

Under 1400-talet hade Sverige kontroll över Älvsborg och älvmynningen endast under åren 1436-1439 och 1452-1455. Det är först efter 1471 som man på allvar kan tala om en svensk korridor i väster.[12] Det som byggdes upp vid Älvsborg i form av befästning, hamnanläggning och skattesystem från 1370-talet var alltså en dansk konstruktion och ett danskt system som skulle vara i över hundra år. Redan när slottet Älvsborg omnämns för första gången i Åleholmstraktaten 1366 var det uppenbart att stora delar av Västsverige var ekonomiskt knutet till Danmark. Åleholmstraktaten syftade till att flytta orimliga politiska gränser så att de stämde bättre överens med den ekonomiska verkligheten. Det innebar bl.a. att området kring Älvsborg skulle tillfalla Danmark.[13]

Den borg som ursprungligen möjligen varit en del av en svensk plan för bland annat försvar av en trång korridor ut mot havet blev under det danska århundradet till en central för bl.a. skatteuppbörd. En stor del av skatterna togs upp i natura under detta århundrade. Särskilt värdefullt var kreatur, framförallt oxar, som det bedrevs en omfattande handel med i Europa. Älvsborgs slott, var under 1400-talet centrum för ett slottslän som bestod av häraderna Askim, Sävedal, Vättle och Bollebygd.[14] Ifrån socknarna i detta stora område fördes årligen bl.a. oxar mot Älvsborgs slott där de slaktades. Älvmynningen fyllde därmed samma funktion som Falkenberg, Helsingborg, Malmö och Ystad som årligen tog emot stora mängder oxar för slakt och vidaretransport till Danmark eller Tyskland av framförallt hudar men även talg och kanske en del kött.

Genom en notering i en handskrift från år 1450 får vi veta att den lilla klippan cirka 150 meter öster om borgen kallades för Skinnareklippan.[15] Ett tydligt tecken på att där låg anläggningar för slakt och skinnberedning under medeltiden. Oxarna var det dyrbaraste av djuren men även kor, tjurar och småkreatur som får och getter kunde drivas långa sträckor för slakt. Kring slottet måste det ha vuxit upp en betydande industri kopplad till slakt och bearbetning av hudar, krossande av ben och transporter. Fram till 1430-talet rådde dessutom fred vid slottet vilket gjorde förutsättningarna goda för en växande ekonomi som bör ha gynnat området kring slottet.

Krig och ödeläggelse

En relativt lång period av fred kring Älvsborg bröts 1436 av Engelbrektupproret. Det blev inledningen på en period som sträckte sig över flera århundraden där krig gång på gång ödelade borgen och bygden däromkring. Detta avsnitt behandlar en lång rad konflikter som oftast hade sitt ursprung på helt andra platser i Europa men som fick stor betydelse för både militärer och inte minst civilbefolkningen i älvmynningsområdet. De militära konflikterna kom att sluka allt mer resurser och bli allt mer kostsamma.

När Engelbrekt och hans här av bönder nådde fästningen år 1436 styrdes Älvsborg av den tyske väpnaren Mathias von Kalen. Engelbrekt kunde inte övertyga von Kalen att ge upp slottet samtidigt som Engelbrekt inte ville ödsla tid på en långvarig belägring. Detta tyder på att slottet kunde betraktas som ett starkt fäste under 1400-talet. Det var inte enkelt att erövra Älvsborg. Engelbrekt och von Kalen inledde istället förhandlingar. De resulterade i att von Kalen fick behålla sin ställning som hövitsman mot att han inte drev in skatter från det län som låg under slottet. Ett knappt år senare tvingades Mathias von Kalen att lämna slottet på grund av det förändrade politiska läget efter Engelbrektupproret.[16]

Sommaren år 1439 anföll en stor norsk styrka Älvsborg. Detta var en del i en större maktkamp mellan olika släktgrupper i Sverige och i Norge om kontrollen över den svenska kronan. Den här som samlats utanför Älvsborg bestod av 600 ”hovmän”, kungens länsmän och fogdar samt uppbådade borgare och bönder. Till dessa anslöt sig en styrka av 100 ryttare som var utsända av biskopen af Hamar. De omringade snabbt slottet och inledde en långvarig belägring. Det gick inte att erövra slottet genom stormning, istället uppfördes belägringsanläggningar runt hela Älvsborg. På Skinnareklippan uppfördes ett belägringstorn, en så kallad ”barfrid” varifrån man ”oroade besättningen på Älvsborg”. Troligen skedde detta med pilar och stenar. Ett ständigt hot för den belägrande hären var att bondebefolkningen kring Älvsborg kunde väntas vara lojal med slottets besättning och dess hövitsman Ture Stensson. Därför tvingades befolkningen i omgivningen att ge en trohetsförklaring till kungen.

Efter tio veckors belägring hade man inte lyckats att bryta sig igenom Älvsborgs murar, men motståndsviljan hos hövitsmannen Ture Stensson på Älvsborg tycktes vara på väg att brytas. Han var villig att börja förhandla. Ture Stensson lovade att ge upp slottet om det inte kommit undsättning inom en månad. För att säkra detta avtal gavs åtta av de bästa männen på slottet som gisslan till den belägrande hären. Ture Stensson fick obehindrad ge sig av från Älvsborg för att tillkalla hjälp. Han red upp till sin halvbror vid Stäkeborg och ordnade där med trupper. Ture fortsatte sedan upp till Axvalla, där ytterligare styrkor drogs samman. Alla dessa trupper sändes sedan omedelbart ned mot Älvsborg. De båda arméerna möttes på det öppna fältet vilket möjligen motsvaras av dagens Kungsladugårds område. Där fanns det ett öppet landskap med åkrar och betesmarker. En lämplig plats för ett medeltida slagfält. Den norska hären led ett fullständigt nederlag och dess båda befälhavare flydde tillbaka mot sin befästning på Skinnareklippan men endast en av dem, Johan Ummereise, lyckades undkomma med hjälp av en båt över Göta älv. Den andre, Olaf Buk, hördes aldrig mer av och man förmodar att han stupade i slaget. När slagfältet var säkrat anföll de svenska trupperna Skinnareklippan och det påstås att omkring 200 norrmän stupade.[17]

En ny konflikt med Norge och Danmark var under uppsegling vid mitten av 1400-talet efter valet av en ny svensk kung. I september 1451 utbröt krig när norska trupper angrep Värmland. Efter en tids plundring drog de sig tillbaka och istället gick svenska trupper på offensiven. Styrkor från Axvalla och Älvsborg gick söderut för att plundra i Halland. Kriget tog en ny vändning när den danska armén var fullt utrustad och gick från Halmstad vidare genom Varberg och upp mot Älvsborg. Hövitsmannen på slottet var vid den tiden Gustaf Olofsson (Stenbock) till Tofta. Stenbocks släktförbindelser på både dansk och svensk sida gjorde att han hade intresse av att hålla sig på god fot med båda sidor i konflikten. Tydligen lutade hans lojalitet något mer åt det danska än det svenska och han överlämnade slottet utan strid. Händelseförloppet kring överlämnandet är inte klarlagt. Det är bland annat märkligt att Stenbock efter krigsslutet inte åtalades för förräderi vilket skedde med många andra adelsmän i Västergötland. Dokument från juli 1454 visar att Gustaf Olofsson återfick Älvsborg samt dess län och dessutom även Lödöse stad och Örebro län. Det visar att Stenbock inte uppfattades som en förrädare. Ett knappt år senare anlände den före detta hövitsmannen i Bergen, Olof Nilsson till Älvsborg. Han hade fallit i onåd hos kung Christian och tvingats fly. Gustaf Olofsson släppte in honom i slottet. Väl innanför murarna överrumplade Olof Nilsson och hans män besättningen på Älvsborg och tog över slottet. Att på ett så godtroget sätt släppa in främmande styrkor på slottet betraktades av den svenske kungen Karl som ett brott och Gustaf Olofsson sattes i fängelse. En tid senare släpptes han mot löfte att han skulle återställa kontrollen över Älvsborg före den 29 juli 1455. Detta var givetvis en omöjlig uppgift för Gustaf Olofsson och han valde istället att fly till Danmark.

Olof Nilsson satt kvar på Älvsborg och hoppades på att kunna använda slottet som en bricka i förhandlingarna med kung Christian. Den danske kungen anlände med trupper från både Danmark och Norge till Älvsborg i juni månad 1455. Efter långdragna förhandlingar återfick Olof Nilsson sitt gamla uppdrag och han avtågade mot Norge efter att han grundligt plundrat Älvsborgsslott på alla värdeföremål. Efter en månads vistelse på Älvsborg återvände kung Christian till Köpenhamn efter att ha tillsatt Kolbjörn Gäst som hövitsman. Danska och norska trupper använde bl.a. Älvsborg som bas för fortsatta krigshandlingar in mot Västergötland. Det dröjde innan man mötte något organiserat svenskt försvar. Det var först när Tord Bonde lyckades besegra danska trupper på väg in i Småland, som den danska krigslyckan började vända. Bonde förföljde de flyende danskarna och inledde en belägring av Älvsborg. På båda sidor om slottet anlades skansar, en på Gullberg och en på Billingen (Billingsborg). Dessa skulle förhindra utbrytningar från Älvsborg och försök att undsätta borgen. Belägringen misslyckades och när det utbröt uppror inom Sverige utnyttjade Christian tillfället till att lägga hela Sverige under den danska kronan. De svenska gränserna skulle dock bibehållas. Christian valdes till svensk kung år 1457. Under sommaren år 1460 vistades kung Christian på Älvsborg och viktiga handelsavtal slöts med staden Rostock när det gällde deras handel med Lödöse. Köpmännen i Rostock gav samma rättigheter som köpmän för Stockholm hade vid handel i staden. Slottet fick en ny ståthållare när riddaren Erik Nipertz från Östergötland tillsattes. Han hade länge varit nära allierad med kung Christian. När det år 1464 utbröt ett omfattande svenskt uppror mot Christian och slott efter slott bytte sida stod Älvsborg slott kvar under Christians kontroll. Innehavet av Älvsborgs slott kunde inte förhindra att Christian förlorade kontrollen över Sverige. Karl Knutsson utropade sig istället till svensk kung. Christian försökte vinna tid och bedrev under 1468 förhandlingar med svenska representanter men det var enbart för att hinna samla och rusta tillräckligt många soldater till nästa fälttåg. Vid årsslutet utbröt kriget på nytt och svenska trupper försökte erövra Älvsborg där Erik Nipertz ännu satt som ståthållare. Vid nyår 1469 stod omkring 1000 svenska soldater utanför Älvsborg. De belägrade borgen fram till februari, då man fick veta att den danske kungen Christian närmade sig slottet med en större dansk armé. Belägringen hävdes då och den svenska styrkan började retirera. Under belägringen hade svenskarna befäst Gullberg med en mindre skans. Där fanns det kvar en mindre svensk styrka, som snabbt blev inringad och belägrad av danskarna. Skansen på Gullberg höll ut till juni månad då den danska huvudstyrkan nådde Älvsborg och lyckades erövra och bränna skansen. Ett försök att slå tillbaka de framgångsrika danska styrkorna gjordes av frälsemannen Otte Torbjörnsson från Västergötland. Han uppbådade en stor bondearmé på flera tusen bönder, det påstås att det rörde sig om 10 000 men det är troligen en grov överskattning. Man lyckades ta kontrollen över skansen på Gullberg, men sedan drog man tillbaka bondehären som var alltför oprövad för att testas i strid på öppna fält utanför Älvsborg. Ytterligare ett uppror pågick från slutet av år 1469 till början av år 1470, men det berörde inte Älvsborg direkt. Hövitsmannen på Älvsborg Erik Nipertz med soldater från Älvsborg hade anslutit sig till kung Christians styrkor vid belägringen av Öresten. Den danska armén krossades där av en bondehär och Erik Nipertz stupade. Christian undkom trots nederlaget och kunde tillsätta Ivar Gren som hövitsmanen. Även han var adelsman från en släkt som under lång tid stöttat den danske kungen.

När kung Christian gav sig av mot Stockholm i juni 1471 anslöt sig Ivar Gren till kungens armé. När hövitsmannen på Älvsborg var borta med en stor del av slottets soldater passade Otto Torbjörnsson på att uppbåda en ny allmogearmé som lyckades att erövra Älvsborg under sommaren. Som belöning fick Otto Torbjörnsson efter den svenska segern ta över slottet med tillhörande län. I Älvsborgs hamn hade Otto en mindre flotta av fartyg. Några av dem var handelsfartyg medan andra var krigsfartyg. Från denna bas skickades regelbundet ut fartyg för att patrullera vattnen utanför älvmynningen. Några av Ottos skepp blev kapade av skotska fartyg och Otto bestämde sig för att utkräva hämnd. De fartyg som gjort sig skyldiga till piratdåden gick inte att hitta, så man beslutade sig för att ta hämnd på första bästa skotska fartyg. Jakten inleddes och efter en tid träffade man på två fartyg som man trodde var skotska och man anföll. Det blev en mindre strid där flera av försvararna dödades och andra blev skadade. Skeppen fördes med last och besättning in till Älvsborg men det visade sig att båda skeppen hörde hemma i hansastaden Danzig. Att angripa fartyg som tillhörde hansan var allvarligt då Sten Sture beordrat att dess fartyg skulle få lov att passera utan risk för angrepp. Hansan var Sveriges viktigaste allierade mot Danmark och det var av största vikt att inte denna mäktiga organisation blev fientligt inställd till Sverige. Otto blev beordrad att återställa skeppen och deras last. Till en början hade nog Otto förhoppningar om att kunna klara sig igenom krisen men det slutade med att han blev fängslad och slutligen avrättad år 1474.

Även Ottos efterträdare som hövitsman på Älvsborg, Nils Klausson, hade problem med kapade handelsfartyg. År 1486 hade ett av Nils fartyg tagits i öppna sjön av engelska skepp och förts till hamnen Fowey i Cornwall. Där hade lasten som värderats till 1500 rhenska gyllen beslagtagits. När Nils protesterade fick han också rätt och ett skadestånd utdömdes men dessa pengar betalades aldrig ut. När han ännu 1495 inte fått någon ersättning vände sig Nils till det allmänna riksmötet, som det året hölls i Linköping. Nils fick då rätten att ta ut sitt skadestånd genom att kapa engelska skepp motsvarande det värde som han hade rätt till enligt tidigare domstolsutslag. Nils Klausson fick därigenom rätten att bedriva ett privat krig mot England med Älvsborgs slott som bas. Det finns inte några dokument som berättar om Nils hämnd på engelsmännen. Denna tystnad tyder på att han lyckats kapa endast engelska skepp utan att skapa några nya internationella kriser.

Efter knappt 18 år av fred ökade spänningen på nytt i Norden under slutet av 1490-talet. I flera år väntades ett danskt anfall men det dröjde till år 1497, innan Danmark förklarade Sverige krig. I ett inledande skede försökte Henrik Krummedike som var hövitsman på Bohus slott, att vända allmogen mot Nils Klausson på Älvsborg. När danska och norska trupper gick mot Älvsborg i juli 1497 tycks det dessutom som att bondebefolkningen i området anslöt sig till belägringshären men dessa bönder var troligen tvångskommenderade. Belägringen blev långvarig och de danska och norska styrkorna fick allt större problem med ”olydiga bönder”, som man bestraffade med att hugga av dem hand eller fot.

Slottet kunde inte erövras genom stormning. Det som avgjorde slottets uthållighet var istället förråden av mat. Den 29 september efter nära tre månaders belägring gav Nils Klausson upp slottet. En del av försvararna lämnade slottet tillsammans med Nils. Några soldater valde att stanna och ansluta sig till den danska styrkan. Under knappt ett år styrdes både Bohus och Älvsborg av Henrik Krummedike. Därefter överläts Älvsborg först till Svante Sture under en kortare tid innan Erik Eriksson Gyllenstjerna blev hövitsman.[18]

Älvsborg – Nya Lödöses hamn

År 1473 började staden Nya Lödöse att anläggas. Det var första gången en stad anlades invid den södra älvfåran. Staden byggdes upp på åker-, ängsmark, blöta betesängar samt ren sankmark som tidigare tillhört de två stora byarna Härlanda och Kviberg vid Säveåns mynning i Göta älv. Man kan förundras över varför man valde denna plats för den nya staden. Markförhållandena var inte de bästa och dessutom var det små möjligheter för fartyg att färdas hela vägen upp till den nya staden. De fartyg som normalt gick över haven till exempel England, Tyskland och Frankrike kunde inte ta sig fram till Nya Lödöse. Även mindre och medelstora skepp fick hålla sig till en smal och farlig ränna som endast var några få meter bred. Dessutom fördes ständigt jord och sand ut från Säveån och lade upp nya hinder för sjöfarten. Gustav Vasa försökte under 1500-talet att få borgarna att anlita utländska experter för att ändra strömmarna med hjälp av pålning och på så sätt få naturen att rensa farleden, men det blev inte något av dessa planer.[19]

Alla transporter med stora fartyg skedde via den yttre hamnen, som låg mellan den plats där idag Sjöfartsmuseet ligger och Klippan. I Nya Lödöses tänkeböcker finns flera exempel på fartyg som låg vid Älvsborg med järn eller andra varor. Vid Älvsborg fanns förutom en djuphamn även en tullstation, där båtar från borgens hamn spärrade älvmynningen och kontrollerade all trafik.[20]

Sammanfattning av Älvsborgs medeltida historia

Etableringen av slottet är till stor del höljt i dunkel. Vi vet inte exakt när slottet började byggas men att det var i drift år 1366. Troligen var slottet ett första försök från den svenska kungamakten att etablera någon form av politisk, militär och inte minst ekonomisk kontroll över Göta älvs mynningsområde. Under medeltiden var dock svenska intressen inte tillräckligt starka för att kunna försvara sina positioner vid älvmynningen. Det var istället den danska kungamakten som under lång tid satte sin prägel på området. Det finns goda skäl att anta att slottet under senmedeltiden blev ett centrum inte bara för kunglig skatteindrivning utan för hela den lokala ekonomin. Det var under den danska tiden som ett system med oxdrifter etablerades. Sedan tidigare fanns sådana till städer i Halland och till Kungahälla. Hanteringen av oxar men också andra kreatur av varierande storlek utgjorde en betydande del av den lokala ekonomin och sysselsatte mycket folk kring slottet. Områdets växande ekonomsiska betydelse ledde fram till att staden Nya Lödöse grundades några kilometer öster om slottet år 1473.

Slottet var förskonat från belägringar fram till 1430-talets mitt. Under den fredliga perioden kan man förvänta sig en betydande tillväxt i lokalsamhället kring borgen. Från och med år 1436 när Engelbrekt belägrade Älvsborg började en lång period av våldsamma krig i borgens närhet.

De som framförallt drabbades var alla de bönder och hantverkare, som bodde i borgens närhet. Krigen under medeltidens slut blev gradvis allt mer våldsamma och drabbade befolkningen kring borgen allt mer. När arméer stannade kvar på en och samma plats under flera månader av belägring, innebar det att de plundrade närområdet på alla typer av resurser.


Slottet och Älvsborgsstaden under tidigt 1500-tal

De första åren av 1500-talet innebar åter ett växande krigshot och Erik Eriksson, hövitsman på Älvsborg fick ta ställning till om han skulle stödja unionskungen Hans eller det omfattande upproret i Norge och Västsverige. Tillslut valde Erik att stödja upproret och han deltog bl.a. i belägringen av slottet i Västerås. Till en början var upproret framgångsrikt och stora delar av Bohuslän (som då kallades Viken) samt Västergötland erövrades. Upprorsmakarnas trupper fick problem först när de försökte att erövra Bohus som fortfarande kontrollerades av den kungatrogne Henrik Krummedike. Bohus var ett mycket starkt fäste och man insåg att det skulle behövas en lång belägring för att få besättningen att ge upp. Bohus räddades av att Danmarks kronprins Christian anlände med förstärkningar och bröt belägringen. När Bohus var säkrat gick Christian söder ut mot Älvsborg. Den 14 juli 1502 stod en stor styrka bestående av danskar, tyskar och skottar utanför Älvsborg. Paul Dolnstein var en tysk belägringsspecialist som hade till uppgift att bryta slottets försvar. Han tecknade en vy över träslottet med torvtak och ”dunderbössor i alla fönster”. Det är den äldsta kända avbildningen av slottet och den enda avbildningen från den tid, då Älvsborg var byggt av trä. Denna teckning måste ha utförts någon gång mellan den 14 och 17 juli, längre tid än så varade nämligen inte belägringen. Hövitsmannen på Älvsborg bestämde sig för att åter en gång byta sida. Efter en kortare förhandling med prins Christian överlämnade Erik Eriksson slottet. Erik lämnade Älvsborg tillsammans med cirka 60 man, medan hela 80 soldater ur besättningen stannade kvar och anslöt sig till den danska armén. Erik Eriksson sökte därefter upp den svenska armén som befann sig i trakten av Lerum. När svenskarna fick klart för sig att han givit upp utan strid blev han ihjälslagen av soldaterna.

Ryttare ur den svenska hären tog sig därefter snabbt västerut för att försökta slå tillbaka danskarna. Man tog sig på småvägar och stigar fram emot det danska lägret utanför Älvsborg. Troligen låg det danska lägret på platån sydost om Älvsborg mellan fästningen och bergen utåt älvmynningen. Tanken var att överrumpla danskarna och på så sätt vinna en snabb seger. När de svenska styrkorna ryckte in i det danska lägret under skydd av en tät dimma, uppstod först förvirring och kaos. Det såg ut som om det svenska anfallet skulle lyckas. I sista stund lyckades dock danskarna organisera sina styrkor och slå tillbaka anfallet. Den svenska hären var till antalet överlägsen den danska sidan. Det uppges av Paul Doinstein, som var med även vid slaget att svenskarna anföll med 15 000 man, varav flertalet var bönder. På dansk sida stred 1 800 tyska legoknektar. Paul Doinstein noterar att de tyska soldaterna var utrustade med rygg- och bröstharnesk och hjälmar och armskenor. Det huvudsakliga vapnet bland knektarna var pikar. Den svenska bondehären tycks nästan helt sakna harnesk och endast ett fåtal hade hjälmar. Deras beväpning bestod av armborst och spjut gjorda av svärd. Trots de ojämna styrkeförhållandena gick de tyska legoknektarna segrande ur striden. De hade stridserfarenhet, utrustning och troligen en helt annan disciplin än de svenska bönderna.[21]

Efter slaget beslutade sig Christian för att bränna ned Älvsborgs slott, efter att det tömts på allt av värde. Eftersom Christian redan behärskade Bohus som var ett starkare slott, hade han inget behov av Älvsborg. Det var onekligen bättre att koncentrera sina resurser till det starkaste av de båda fästena och slippa att splittra sina styrkor på två slott.

När krig åter bröt ut år 1511 återkom Christian till Göta älvs mynning. Klippan, där slottet låg hade då varit öde sedan år 1502. Under den tiden hade förmodligen Bohus övertagit uppgifter så som att samla in skatten från Älvsborgs slottslän. Christian bestämde sig för att återuppbygga slottet och lät mäta upp klippan. Att bygga ett slott av sten skulle ta allt för lång tid, så även det nya slottet byggdes av trä. Timmer höggs i Norge, möjligen på Hisingen, och fördes över till Älvsborgsklippan. Arbetet gick snabbt och snart stod en enklare skans uppe på klippan. När krigshandlingarna upphört år 1512, lämnades den nybyggda skansen öde utan någon besättning. Det var först år 1519, som åter både svenskar och danskar visade intresse för Älvsborg. En dansk styrka som sänts med snabba fartyg, hann först fram till Älvsborgsklippan och började arbeta på att befästa området. Efter en tid hade ett nytt slott byggt av timmer, jord och torv vuxit fram uppe på klippan. Det dröjde inte många månader, innan svenska trupper nådde fram för att försöka inta den nya danska befästningen. Ledare för den svenska hären var Erik Abrahamsson, som hade god insikt i den tidens belägringskonst.

I juli månad 1519 försökte danskarna under ledning av norrmannen Klaus Blide att göra en utbrytning för att skaffa mer material för att förstärka slottets vallar. Det blev en ganska hård drabbning, där belägrade och belägrare möttes med ungefär 100 man på var sida.

Erik Abrahamsson beslutade sig för att använda eld och rök för att driva ut danskarna. Mitt framför porten vid den så kallade Kroppedammen fördes det fram rörliga skansar i form av flyttbara skärmar som skyddade manskapet. Samtidigt fördes stora kuber fyllda med jord, ved, näver, tjära och enris fram emot slottet. De skulle sättas i brand, så snart man kommit tillräckligt nära för att på så sätt röka ut försvararna.

Försöket misslyckades, när man upptäckte att marken närmast slottet var full av spetsiga pålar och fotanglar, som försvararna placerat ut natten innan. När man försökte ta bort hindren utnyttjade försvararna tillfället och besköt svenskarna och många soldater dödades och sårades. Därefter gjorde svenskarna inte några fler försök att storma borgen utan förberedde sig på att häva belägringen. När försvararna upptäckte att svenskarna lämnade sitt läger skickade Klaus Blide ut sitt manskap för att förstöra den kvarlämnade belägringsutrustningen samt att ta tillvara allt timmer man kunde för att förstärka slottet. Svenska ryttare återkom då och började att själva förstöra lägret. En märklig tävlan mellan svenskar och danskar att förstöra så mycket som möjligt resulterade i att lägret snabbt blev jämnat med marken.

Efter detta misslyckade försök att erövra Älvsborg kände sig danskarna ganska säkra. De ansåg inte att det fanns något hot från landsidan. Däremot påtalades i brev att svenskarna byggde många skepp och skutor i Gamla Lödöse och man fruktade ett angrepp från sjösidan. Vid Älvsborg låg en tullnärs jakt, befälhavarens jakt och en jakt tillhörig Jens Holgerson samt 15 stora och små skepp och båtar. Det var enligt Klaus Blide närvaron av de tre jakterna som hindrade svenskarna från att storma slottet. Besättningen på Älvsborg och allmogen omkring slottet var under denna tid fullt sysselsatt med att förstärka slottet, men arbetet hindrades på grund av brist på virke.

Hans Brede insattes 1519-20 som hövitsman på Älvsborg tillsammans med Niclas Schwantzen. Den senare var troligen underordnad Brede. Niclas ägnade sig som så många av sina föregångare åt att röva från köpmännen. År 1520 lät han med våld ta lasten från ett fartyg från Livland, som låg i Älvsborgs hamn. Den värderades till 1600 rhenska gyllen. Några år senare noteras det att Niclas var en mycket rik man med många dyrbara hästar.

När Christian blivit kung av både Danmark och Sverige försökte han genom att avrätta en stor del av den svenska högadeln skaffa sig en säkrare kontroll över landet. Den hårdföra politiken resulterade istället i ett uppror och hövitsmännen på slotten, däribland Älvsborg, fick order om att kväsa upproret. Försök att lugna allmogen kring Älvsborg misslyckades och hövitsmannen Hans Eriksson var oroad för ett anfall mot slottet. I september 1520 började en armé från Västergötland att röra sig västerut för att försöka anfalla Älvsborg eller åtminstone befästa Gullbergsklippan. När de nådde fram till Nya Lödöse, började de montera ned en del av husen för att använda timret vid bygget på Gullberg. Då gjorde Hans Eriksson på Älvsborg ett utfall och lyckades driva bort svenskarna samt att bränna ned Nya Lödöse. Slottets allt mer utsatta läge gjorde att kung Christian tillsatte Mikkel Blik som hövitsman. Han var en av de mest erfarna befälhavarna i Danmark vid denna tid. De räkenskaper som lämnades till kungen i samband med att Hans Eriksson överlämnade slottet visade att bönderna i slottslänet inte betalat in de skatter de var skyldiga kungen. Mikkel Blik började omedelbart arbetet med att förstärka Älvsborg. Han började med att skicka bort två personer på slottet som han misstänkte hade kontakt med svenskarna. Mikkel Blik begärde också att slottets garnison skulle förstärkas då det fanns fientliga styrkor i häraderna nära slottet. Den svenska styrkan på knappt 200 man var inte tillräckligt stor för att erövra Älvsborg. Deras uppgift var istället att se till att bönderna runt om slottet inte försåg försvararna med byggmaterial eller mat. Den svenska truppen hade framgång med att brandskatta Hisingen, men de blev slagna av Mikkel Bliks soldater, när de korsat Göta älv och gått in i Askims härad. Senare under året förvärrades läget för garnisonen på Älvsborg. Svenska styrkor hade då befäst Gullbergsklippan och det rådde akut brist på fläsk, kött, salt och det sägs att det fanns endast en tunna krut kvar. Att försörja garnisonen måste ha varit en mycket svår uppgift. Dessutom pågick ett lågintensivt krig mellan Älvsborg och Gullberg. Ett exempel på detta är händelserna måndagen den 22 september år 1522. Då skickade Mikkel Blik ut ryttare för att tvinga några bönder som bodde cirka en mil från slottet att betala sina skatter. Men bönderna var inte försvarslösa. De samlade snabbt samman befolkningen och satte sig till motvärn och lyckades driva bort ryttartruppen. När ryttarna var på väg tillbaka till Älvsborg, gjorde garnisonen på Gullberg ett utfall med ett större antal infanterister. Ryttartruppen slog tillbaka infanteriets anfall men blev då omedelbart attackerad av ett nytt utfall från Gullberg. Även detta lyckades ryttarstyrkan slå tillbaka för att sedan återvända till Älvsborg.

När större svenska styrkor började anfalla områden i Viken norr om Bohus slott, ansåg Mikkel Blik att läget började bli allt för farligt. Risken fanns att Älvsborg skulle bli avskuret från matleveranser och kontakten med Bohus slott riskerades i detta läge att brytas. Det fanns ingen möjlighet för honom att ensam stå emot den armé, som närmade sig från norr. Han tog därför beslutet att tömma Älvsborg på allt av värde och bränna ned slottet. Mikkel Blik och hans soldater retirerade därför till Bohus. Ruinerna på Älvsborgsklippan besattes därefter av svenska trupper.[22]

Vasaborgen och Älvsborgsstaden

Ture Jönsson (Tre Rosor) utsågs till hövitsman på Älvsborg. Ture Jönsson inledde omedelbart arbetet med att återuppbygga slottet och han lät åter sätta upp kanoner på borgklippan. Det är inte troligt att kanonerna stod på några stenbastioner utan det rörde sig om vallar av jord, torv och trä. Han stannade ett knappt år innan Måns Bryntesson (Lilliehöök) tog över styret av slottet och länet. Byggnadsarbetet gick långsamt. Brev med klagomål på slottets brister visar att det ännu fyra år efter att återuppbyggnaden påbörjats saknades hus för förvaring av krut och kanoner. Dessutom var vallarna i så dåligt skick att de höll på att rasa. Till en början sköttes Älvsborg och dess län på samma sätt som under medeltiden. Men år 1525 beslutade sig Gustav Vasa för att ändra slottslänets ställning. Hövitsmannen blev tvungen att årligen redovisa uppbörd och utgifter. Hövitsmannens ställning försvagades därmed och han fick uppgifter som motsvarade de hos en fogde. Det medeltida systemet var därmed upphävt. De första bevarade räkenskaperna från 1530-talets början visar att pengar var en bristvara i länet. De skatter som betalades i pengar räckte inte till att avlöna besättningen på Älvsborg. För att lösa detta problem lät man bönderna sälja sitt smör, sina hudar, oxar och spannmål och sedan betala sina skatter med mynt. Betalningar i natura upphörde inte men ändrade karaktär. Varor såldes där de för tillfället betingade det högsta priset. De inkomster som försäljningen inbringade kunde sedan användas för att köpa en annan typ av vara som sedan kunde säljas med en än högre vinst. Vanligast var att man spekulerade på detta sätt med varor som smör och oxar.

Under 1530-talets inledande år, när Måns Bryntesson avsatts som hövitsman, utfärdades order om att Älvsborg skulle förstärkas. I ett inledande skede rörde det sig om att uppföra ett torn av sten och att förstärka vallarna. Svårigheten var att betala de specialister som behövdes för bygget. Man fick anslå bl.a. skatteintäkterna för Marks härad för att betala mannen som skulle leda byggnadsarbetet. Bönderna i Älvsborgs slottslän och Läckö slottslän fick i uppdrag att köra sten till slottsbygget. År 1537 beordrades bönderna i samma område att var och en göra fyra dagsverken på Älvsborg, men det var inte lätt att få bönder som bodde långt uppe i norra Skaraborg att resa ned till Älvsborg för att arbeta på slottet. Arbetet gick därför långsamt. Det var först under 1550-talets slut, som arbetet tog fart och större förbättringar genomfördes. Exakt vilka förbättringar som genomfördes är oklart.[23] Det är tänkbart att slottet uppe på klippan förstärktes samt att man uppförde nya befästningar, kanske en bastion, vid slottets huvudport invid hamnen.

Samtidigt med arbetena på Älvsborg började borgarna i Nya Lödöse att flytta från stadens gamla plats vid Säveåns utlopp i Göta älv till slottet Älvsborg. På så sätt skulle stadens försvarsvallar kunna kombineras med Älvsborgs. Staden och fästningen skulle bli en starkare anläggning än när de låg var för sig utan möjlighet att bistå varandra.[24]

Det finns inte några avbildningar eller kartor som visar var Älvsborgs staden låg eller hur stor den var. Uppgifter från 1700-talet (Cederbourg) gör gällande att staden låg söder om slottet och att man ännu under 1700-talet kunde se spåren av staden, ”hwilkens urgamla qwarlefwor och minningsmärken i jorden, ännu i denna dag efter Gator, Kiällare och tomtstenar igenfinnas”.[25]

Rekonstruktionen ovan visar ett stadsområde, som bland annat inkluderar den s.k. Silverkällan – stadens brunn – som även finns markerad på 1655 års karta över Älvsborg och Kungsladugården. Det var givetvis en strategisk resurs man föredrog att få innanför stadsmuren. Hur mycket av stadens befästningar som verkligen uppfördes är osäkert.

Att staden verkligen uppfördes invid Älvsborgs murar är däremot säkert. Älvsborgsstaden eller Nya Lödöse som invånarna fortsatte att kalla sin stad upplevde under perioden 1547-63 en verklig blomstringsperiod. Staden blev en av de viktigaste handelsstäderna i riket.

Borgarna i staden handlade med järn, smör, skinn, hudar, trävaror, talg, kökenfett, nötter, hästar och en mängd andra varor. Dessa såldes framförallt till Nederländerna och Skottland men stora laster gick även till Lübeck, Rostock, Kiel, Danmark, Stralsund och Oldenburg. För flera av dessa varugrupper var Älvsborg en av landets mest betydande exporthamnar. Exporten av sågade trävaror, oxhudar samt bockskinn överträffade alla andra exporthamnar i riket. Den dominerande ställningen när det gäller oxhudar är viktig. Det visar att Älvsborg var en av noderna i en omfattande internationell handel med oxar och de produkter man kunde få ut från slaktdjuren. Det var framförallt handelsmän i Nederländerna som, köpte dessa oxhudar. Under 1550-talet ökade volymen även för järn och smör och Älvsborgstadens totala handelsvolym fick en allt mer betydelsefull roll i svensk ekonomi. Utöver handelsmännen bedrev även kronan och adeln egen handel. Värdet av kronans export från Älvsborg låg under perioden 1547-60 på en nivå som oftast var lägre än Stockholms men större än den från Kalmar. Älvsborg var alltså viktig även för kronans export. Adelnsmännens export är svårare att bedöma på grund av att den var befriad från tull. Deras handel blev därmed inte registrerad. Det finns dock uppgifter i utförsellängderna som visar på att även adeln var mycket aktiva som exportörer från Älvsborgsstadens hamn. Framförallt var smör en viktig vara men givetvis förekommer även oxhudar. De uppgifter som finns i utförsellängderna är från de fartyg, där adel och handelsmän delade på ett fartyg. Oftast hade adeln egna skepp och dessa syns inte i källmaterialet på grund av att adeln var befriad från att betala tull. Det finns goda skäl att antaga att adelns utrikeshandel över Älvsborg var omfattande. Flera av de stora adelssläkterna med omfattande gårdsinnehav i området kring Älvsborg hade egna skepp. Till exempel hade Sten Eriksson Leijonhuvud skepp, som seglade på franska hamnar. Där hade han avtal, som innebar att han fritt fick föra ut salt från landet. Salt var under denna tidsperiod en mycket eftertraktad handelsvara.[26] Import av stora kvantiteter salt passar väl in i sammanhanget. Salt behövdes både som konserveringsmedel för kött och fisk samt till garverierna invid slottet. Oxar och salt bildade ett tidigmodernt utvecklingsblock, som drev ekonomin vid älvmynningen under denna tid.

Grunden för ett utvecklingsblock är varor eller tekniker (innovationer) som på något sätt är beroende av varandra. Beroendet av salt för konservering av kött och till garverierna är därmed ett utmärkt exempel. Det var under 1500-talet inte möjligt att byta ut dessa varor och tekniker mot något annat så i detta fall skapas en låsning av utvecklingsblocket. Kring de varor och tekniker som var centrala i utvecklingsblocket skapades även bättre förutsättningar för andra verksamheter. Genom den ökande handeln förbättrades hamnen vid Älvsborg och det gav givetvis förutsättningar att sälja även andra varor. Den växande sjöfarten gav fler människor inkomster genom den service som fartygen behöver vid varven men också från olika hantverkare som till exempel repslagare. Modernare exempel på utvecklingsblock är järnvägen under 1800-talet och förbränningsmotorn under 1900-talet.[27]

Älvsborg ett svenskt Archangelsk?

Under 1500-talet var Älvsborg vid flera tillfällen en del av det politiska spelet kring handelsvägarna mellan Ryssland och Västeuropa. Det hela inleddes med att upptäcktsresande från England hittade floden Dvinas mynning år 1553 och öppnade upp en helt ny handelsrutt mellan Västeuropa och Ryssland. Länderna kring Östersjön hade all anledning att oroa sig för denna begynnande förändring av handelsvägarna. Sverige och Polen fruktade främst att Ryssland skulle köpa krigsmateriel från Västeuropa. Hansan och Danmark såg sig hotade av att ryska varor helt skulle sluta att passera genom deras område. För Danmark var givetvis en minskad trafik genom Öresund ett hot mot inkomsterna från tullavgifterna.

Gustav Vasa försökte år 1556 att få Kristian III att stoppa engelsmännens resor till norra Ryssland men det ledde inte till några resultat. Istället försökte Gustav Vasa att övertala England att frivilligt ge upp den nya handelsvägen. Sverige var under detta år i krig med Ryssland och var därför extra angeläget om att strypa fiendens handelsvägar. För att locka engelsmännen att sluta med sin Rysslandshandel erbjöd Gustav Vasa dem att komma till Älvsborg och bedriva sin handel där istället. Gustav Vasas sändebud påpekade att de då skulle slippa den långa och farliga seglationen samt att de skulle ha stort gagn och profit av handeln vid Älvsborg. De svenska sändebuden hade dock ingen framgång med att övertyga England om att överge Archangels tillförmån för Älvsborg.[28]

Uppvaktningen av Maria Stuart

Staden och slottet var centrum för viktiga politiska händelser i början av 1560-talet. Efter att de gamla regenterna i Sverige och Danmark avlidit ökade spänningen åter mellan de båda gamla rivalerna. Inledningsvis hade Fredrik II av Danmark och Sveriges kung Erik XIV förnyat gamla fredsavtal vid ett möte på Älvsborgs slott i augusti 1561. Samma år fick slottet på nytt besök av kungen samt hertigarna Karl och Magnus, som med en flotta bestående av 14 örlogsskepp skulle segla mot England för att försöka få till stånd ett giftermål med drottning Elisabet. Dåligt väder gjorde att man inte lyckades lämna Göteborgs skärgård och man bestämde sig därför att gå landvägen genom Danmark för att sedan korsa engelska kanalen. Men danskarna tvekade att ge den svenske kungen fri lejd genom landet och Erik började då se sig om efter andra lämpliga gemåler. Därför lät han 1562 skicka två skepp från Älvsborg under ledning av greve Per Brahe och Charles de Mornay samt Mårten Helsing till Edinburgh för att uppvakta Maria Stuart. Slottet och staden var under dessa två år fyllda av soldater, hovfolk och några av landets högsta tjänstemän och adelsmän. Det var kanske vistelsen vid Älvsborg som fick Erik att inse värdet av Älvsborg för svensk ekonomi. Han började göra upp planer för att skapa en kombinerad sjöled och landsväg genom Sverige från Stockholm till Älvsborg. Skepp skulle ta sig genom Mälaren till Arboga, sedan över Hjälmaren till Örebro. Därefter fick varorna transporteras på Littestigen in i Västergötland för att till slut nå fram till Älvsborg. Dessa planer genomfördes aldrig. De fick avbrytas, när den danska armén samlade sina styrkor i Skåne under våren 1563.[29]

Sammanfattning – Älvsborg under början av 1500-talet

Början av 1500-talet innebar stora förändringar av både slottet och dess närområde. Den gamla medeltida träborgen försvann och ersattes gradvis av ett nytt slott av sten i vasatidens stil. Det i sig var ett omfattande projekt som krävde stora investeringar och en helt ny organisation för slottets försörjning. Områden långt upp i Västsverige tvingades bidra med material och arbetskraft till Älvsborg.

Förutom byggandet av ett nytt stenslott uppfördes en helt ny stad invid slottets murar. Det var Nya Lödöses stad som flyttades närmare slottet för att de skulle ge varandra skydd i händelse av krig. Den nya staden, som oftast kallas Älvsborgsstaden, fick en kort historia då den flyttades tillbaka till sitt gamla läge vid Säveåns utlopp redan under andra halvan av 1500-talet. Ofta nämns detta som en parantes i Nya Lödöses historia trots att det var en period, då staden såg en god ekonomisk utveckling och var Sveriges ledande exporthamn för ett flertal varor. Det bör understrykas att ingen annan svensk exporthamn skeppade ut lika mycket oxhudar som Älvsborgsstaden. Älvsborgsstaden och slottet var därmed ett centrum för oxdrifter både för kronan och handelsmännen samt troligen även adeln som är unikt för landet under denna period. Det man byggde vidare på var det gamla medeltida systemet, som etablerats av danska intressen under medeltidens slut.

 

 

Nordiska sjuårskriget och dess följder

Den goda utvecklingen med växande handel och en allt rikare stad nedanför Älvsborgs murar skulle komma att brytas i och med utbrottet av det nordiska sjuårskriget. Dåliga vägar och regnigt väder gjorde att det tog lång tid för den danska armén att nå fram till Älvsborg. Omkring den 7 augusti år 1563 stod man i Halmstad, sju dagar senare i Varberg och först den 22 augusti började danska trupper att nå fram till Älvsborgs slott. De tunga kanoner som skulle användas vid belägringen gick inte att föra fram på land, så de transporterades på 6 fartyg med en hel eskader till skydd från Köpenhamn fram till Göta älvs mynning.

Redan innan den danska armén nått fram till slottet, brände borgarna i Älvsborgsstaden sina hus och flydde in på fästningsområdet. Det tyder på att man inte hunnit uppföra några tillräckliga vallar kring staden. Förutom stadens borgare flydde även många av traktens bönder till Älvsborg, när danskarna närmade sig under augusti månad. Totalt fanns det omkring 700 man till fästningens försvar. Men en stor del av dem var alltså borgare och bönder utan någon egentlig erfarenhet av krig. Den militära ledningen på Älvsborg beklagar sig över att dessa var ”svåra olydige” och ”intet förfarne”. Dessa 700 försvarare ställdes mot en dansk armé på cirka 28 000 man.

Kung Fredrik beslutade att hela hären skulle delta i belägringen. Det var naturligtvis riskabelt att låta så mycket soldater slå läger. Faran att det skulle bli brist på livsmedel var uppenbar. Belägringen måste därmed klaras av snabbt för att de danska styrkorna skulle kunna nå framgång. Först fick försvararna möjligheten att ge upp, men hövitsmannen på Älvsborg, Erik Kagge, avvisade det danska kravet. Någon dag senare hade det tunga belägringsartilleriet förts iland från fartygen och satts upp på åsen sydväst om slottet. En stark dansk styrka tog över och befäste Skinnareklippan nära borgens hamn och huvudingång. Inledningsvis var beskjutningen inte speciellt omfattande men efter tre dagar, den 4 september, började danskarna använda det grova artilleriet. Beskjutningen började tidigt på morgonen och fram emot lunchtid hade de tunga kanonerna lyckats rasera en del av muren åt öster. Innan danska trupper hann storma borgen valde besättningen att kapitulera. Soldaterna, borgarna och bönderna fick lämna Älvsborg men Erik Kagge och hans underbefälhavare togs som fångar till Danmark. Det var ett i det närmaste intakt slott som erövrats och krigsbytet var omfattande. I slottet fanns inte enbart kronans skatter utan också egendom, som hörde till borgarna i den rika Älvsborgsstaden samt värdeföremål från åtskilliga bondgårdar i trakten. Danskarna hittade guld, silver, kläde, salt och mycket annat innanför slottets murar. Allt detta fick greve Günther von Schwartzburg i gåva av kung Fredrik som belöning för den snabba och framgångsrika belägringen. Utöver alla dessa värdeföremål tog danskarna 148 kanoner av brons och järn, 37 skeppund krut 6 222 kanonkulor av järn och bly samt 219 av sten, 333 pilar, 400 fotanglar samt mängder av lansspetsar och pikar. I Älvsborgs hamn togs örlogsfartygen Krabaten och Svenska Jungfrun vilka omedelbart införlivades med den danska flottan.

Den främsta orsaken till att man gav upp slottet var inte brist på vapen utan berodde på att manskapet på slottet vägrade fortsätta striden. När en stor del av besättningen utgjordes av borgare och bönder är detta inte märkligt. Dessa fick troligen panik, när kanonerna besköt slottet. När slutligen delar av försvarsverken rasade trodde de att allt var slut och de fruktade för sina liv. Domen mot Erik Kagge blev hård. Han fick avträda alla sina egendomar och blev dömd till döden.

Danskarna var först något förvånade över hur lätt man tagit fästningen. ”Vi vilja hoppas att om de andre svenskarne icke äro värre eller manligare tänka stå än dessa, bliver all ting godt”.

Återuppbyggnadsarbetet inleddes omedelbart under den danske kommendanten Jörgen Rantzaus ledning. Material och hantverkare skickades till Älvsborg för att inleda reparationsarbetena. Kvar utanför Älvsborg stod det danska härlägret. Många soldater hade drabbats av rödsot och alla plågades av svår livsmedelsbrist men det dröjde till den 18 september, innan hären fick order om att bryta upp och bege sig tillbaka till Skåne.

Mot slutet av följande år inledde en svensk styrka en belägring av Älvsborg för att återerövra slottet. Denna styrka var inte alls av samma storlek som den danska ett år tidigare, men man lyckades omringa fästningen och hoppades på att kunna svälta ut den danska besättningen. Ännu efter tre månaders belägring hade försvararna inte visat några tecken på att ge upp. Styrkan utanför Älvsborg berövades alla tyngre vapen, då det ansågs viktigare att erövra det starka fästet Bohus. När det fallit ansåg man att Älvsborgs besättning troligen skulle ge upp frivilligt. Anfallet mot Bohus misslyckades och man återförde vapen och manskap till belägringen av Älvsborg. Gång på gång lyckades man slå tillbaka undsättningsförsök som kom både över havet och på land. Efter nära fem månaders belägring var försvararna nära att ge upp. De fick då oväntad hjälp från den svenske kungen, som hade tröttnat på den resultatlösa belägringen. Han beslutade sig för att satsa allt på ett nytt anfall mot Bohus. Belägringen av Älvsborg hävdes under första halvan av april månad år 1564. Därefter kunde försvararna av slottet åter börja proviantera. Det behövdes för svenska styrkor, som återigen misslyckats med att erövra Bohus återkom och återupptog belägringen under början av maj.

I Danmark pågick samtidigt planeringen för att häva belägringen av Älvsborg. Det tog hela vintern 1564-65 innan man fått tillräckligt med material och pengar att kunna inleda ett nytt fälttåg. I maj månad år 1565 samlades kring 9 000 danska soldater i Halmstad och började marschera norrut på dåliga vägar. Det dröjde till mitten av juni, innan man nådde fram till trakten av Älvsborg. När denna stora danska styrka närmades sig hävde svenskarna belägringen och drog sig tillbaka till Lerum, där det fanns möjlighet att försvara sig mot fienden. Den svårframkomliga terrängen gjorde att man med mindre styrkor framgångsrikt kunde försvara sig mot överlägsna motståndare.

Det danska lägret upprättades på Gullbergs äng. Nästan omedelbart uppstod problem med livsmedelsförsörjningen. Danska rapporter berättar att cirka 300 knektar dött av hunger och man begärde att fartyg med förnödenheter skulle skickas till området. På andra sidan bergspassen i Lerum fanns vid samma tid omkring 10 000 soldater. Även dessa led brist på livsmedel, dessutom härjade sjukdomar svårt bland trupperna. Detta gjorde att ställningarna vid Lerum övergavs redan under juli månad.

Under tiden hade danskarna fått proviant och förstärkningar, så de utnyttjade omedelbart tillfället att rycka fram mot Ale och Flundre härader och där bränna gårdar och plundra. Den svenska armén härjade samtidigt i Marks härad.

Området kring Älvsborg drabbades mycket hårt av dessa strider. I Sävedals och Askims härader samt Angereds socken brändes 329 gårdar, 37 halva gårdar och 10 torp. Knappt 70 gårdar (eller 20 procent) lyckades klara sig undan förödelse i samband med kriget. Allt jordbruk måste ha avstannat och gjort det allt mer omöjligt att försörja en armé i området. Vilka förhållanden den hemlösa bondebefolkningen levde under kan vi knappast föreställa oss.

Prövningarna för områdets befolkning var inte över i och med denna våldsamma ödeläggelse. Redan följande år gjordes ett nytt försök av svenska styrkor att återerövra Älvsborg. Under två månader belägrade flera tusen svenska soldater slottet. De tvingades till slut att bryta belägringen dels på grund av brist på livsmedel dels för att danska förstärkningar närmade sig. Slaget mellan svenskar och danskar böljade fram och tillbaka utmed Göta älvs dalgång samt i dalgångarna upp mot Lerum och Alingsås. Området med utbrända gårdar och ödelagda jordbruksmarker blev allt större under år 1566. Till slut blev den svenska armén kraftigt decimerad och försvagad och tvingades att ge upp. Danskarna började då omedelbart att lägga upp nya lager vid Älvsborg och drog bort större delen av armén från slottet. Kvar lämnades knappt tusen soldater.

Den nya danska befälhavaren på slottet, Jens Kaas, inledde omedelbart nya byggnadsprojekt. Han beordrade bönderna på Hisingen, både de f.d. svenska socknarna Lundby och Tuve samt bönderna i Björlanda, Torslanda, Fotö, Öckerö, Hönö, Hälsö, Björkö och Grötö att arbeta och föra material till fästningen. Troligen hade detta område klarat sig relativt oskatt undan konflikten och det var därför lämpligt att begära dagsverken från Hisingen och norra skärgårdens bönder.

Problemen vid slottet var många år 1567 till 1569. Den danske befälhavaren hade inte tillräckligt med pengar att betala sina trupper och garnisonen var nära myteri. Skattkammaren vid slottet i Marstrand tömdes gång på gång för att betala Älvsborgs knektar. Dessutom var det fortsatt svårt att skaffa fram livsmedel. Slottets garnison fick till stor del lita till fartyg, som levererade kött och spannmål från Danmark samt sill från Marstrand.

Efter några år av relativt lugn vid älvmynningen återkom svenska styrkor år 1570. Deras uppgift var att befästa Gullbergsklippan och på så sätt försvaga Älvsborg. Arbetet på denna nya befästning kom inte speciellt långt innan freden i Stettin den 13 december 1570 avslutade kriget. Sverige återfick Älvsborg och området däromkring mot att man betalade 150 000 riksdaler. Hälften av detta belopp skulle betalas den 7 juni 1571 då slottet skulle återlämnas. Men det var inte lätt att samla in 75 000 riksdaler till utsatt datum. Överlämnande fick vänta tills den 24 juli, då Bengt Bengtsson Gylta tog emot fästningen.[30]

Utbyggnaden av fästningarna Älvsborg och Gullberg

Under krigsåren hade danskarna inte utfört några underhållsarbeten på bostadsdelen av slottet ”de våningar, der på slottet äro, uti denna förlidne danska fejden, mestadels voro förderfvade, både till tak, fönster, dörrar och eljest”. De underhållsarbeten som danska källor berättar om gällde vallar och murar kring slottet. Övriga delar av slottet hade man knappast råd att förbättra. Omedelbara åtgärder behövdes, för att slottet skulle bli beboeligt för delar av hovet, som väntades dit. För att snabba upp byggande av bostäder beslutades det att tjugo. stugor skulle köpas in från bönder i området. De skulle tjänstgöra som tillfälliga bostäder. Dessutom behövdes stallbyggnader för ytterligare 300 hästar. Omfattande byggnadsarbeten inleddes på flera platser söder om Göta älv. Inte bara skulle Älvsborg förbättras. Dessutom skulle en helt ny fästning uppföras på Gullbergsklippan. Det har spekulerats i att detta beslut var ett utslag av Johan III:s böjelse för stora byggföretag.[31] Min tolkning är snarare att man såg det som nödvändigt att hålla sig med en fästning längre upp i Älven. Fästet vid Gullberg anlades för att skydda staden Nya Lödöse, som några år efter kriget åter flyttades till sin gamla plats vid Säveåns mynning. En fästning på Gullberg skulle dessutom kunna säkra transporter på Älven, Säveån och Gullbergsån samt försvåra en belägring av Älvsborg fästning.

Att bygga två starka fästningar med 6 kilometers mellanrum ställde stora krav på ett av krig svårt härjat land. Utbyggnaden av Älvsborg och Gullberg skulle kräva en organisation av ekonomi och arbetskraft i en helt ny skala.

Ombyggnaden av Älvsborg

Genom den nya länsindelningen kunde resurser till Älvsborgs utbyggnad hämtas från ett större område än tidigare. Ifrån Marks, Kinds, Kullings, Barne, Laske, Gäsened och Bollebygds härad skulle årligen levereras en timmerstock om 16 alnar, ett bräde om 8, samt ett pund näver för varje två skatte-, eller tre kronobönder. Det skulle ge 46 tolfter stockar, 46 tolfter brädor och 27 skeppund 10 lispund näver. Ifrån Skånings, Vartofta, Frökind, Kinna och Vista härader skulle varje två skatte-, eller tre kronobönder skicka 3 tunnor kalk vilket totalt skulle ge 840 tunnor (70 läster).

Arbetskraften skulle till stor del utgöras av bönder, som tvingades att göra dagsverken och leverera material till fästningsbyggandet. Det fanns 810 skattebönder, 850 kronobönder och 1 010 frälsebönder inom Älvsborgs länsområde. Totalt hade man alltså tillgång till 2 670 bönder, som skulle göra upp till fyra dagsverken per år. Vilket blir 10 680 dagsverken på ett år.[32]

År 1573 när man gjorde dessa beräkningar såg det ut som om det var möjligt att genomföra en snabb och omfattande förändring av slottet. Ett år senare visade det sig att bönderna i det nya länet nästan helt hade undvikit att utföra dagsverken och nästan inget byggnadsmaterial hade levererats. Fogdarna i länet fick en skarp uppmaning av kungen att snarast se till att dagsverken utfördes och material levererades till Älvsborg.

Under de följande fyra åren genomfördes en omfattande förstärkning av Älvsborg. Den första förändringen bestod i att man byggde nya starka bröstvärn med kanonterrasser ut mot älven. Därefter påbörjades en bastion som riktade sin spets österut mot Skinnareklippan. Dess uppgift var att skydda slottet och dess huvudport mot de angrepp som så ofta riktats mot slottet från Skinnareklippan. Både värnen riktade mot älven och den nya bastionen stod klara 1578.[33]

Under början av 1580-talet inleddes nästa fas i omvandlandet av Älvsborg. Först riktades uppmärksamheten mot borgen och dess byggnader. Uppe på själva klippan fanns flera byggnader. Några av byggnaderna var av sten, medan den del som användes som förläggning för soldaterna var enkla träbyggnader. Alla träbyggnader försvann under 1580-talet och slottets våningar fick en allt mer påkostad utformning både invändigt och utvändigt. Mycket resurser användes för att ge Älvsborg ett värdigt utformande.[34]

Utgår man från att alla som var skyldiga att utföra sina fyra dagsverken verkligen också infann sig och utförde arbetet skulle fästningsbygget ha krävt cirka 1,5 miljoner dagsverken. Nu är det i högsta grad orealistiskt att räkna med ett så högt deltagande från böndernas sida. Räknar man med att bönderna i snitt gjorde två av sina dagsverken under den mest intensiva byggperioden och endast ett under tider då byggverksamheten var mer begränsad, så krävdes det totalt 750 000 dagsverken åren 1574 till 1610 för att bygga om Älvsborg.[35]

En liknande beräkning har gjorts av Pablo Wiking-Faria för de arbeten som utfördes på Varbergs fästning åren 1588 till 1618. I Halland krävde man ett femtiotal dagsverken av varje mantalsenhet och år. Det skulle betyda att ombyggnaden av Varbergs fästning krävde bortåt två miljoner dagsverken. Pablo Wiking-Faria hävdar i sin undersökning att flera hundra bönder troligen var på fästningen varje dag under sommaren då bygget pågick.[36] Räkenskaperna för bygget på Älvsborgs slott ger möjligheten till att få en mer detaljerad inblick i hur arbeten på en fästning organiserades på 1500-talet.

Den normala arbetsstyrkan vid bygget var totalt 200 bönder för Älvsborg och Gullberg. Hundra bönder var alltså den normala arbetsstyrkan vid vardera byggarbetsplatsen. Utöver bönderna arbetade normalt ett tjugotal hantverkare samt femtio till hundra knektar. En normal arbetsdag vid byggandet av Älvsborg översteg arbetsstyrkan knappast trehundra personer. Något färre hantverkare och soldater var sysselsatta vid Gullberg.[37] Ett större antal arbetare skulle troligen vara till mer hinder än nytta.

För att byggnadsarbetet skulle kunna fortskrida krävdes det omfattande transporter av allehanda material. År 1586 anges det i räkenskaperna detaljerade uppgifter kring bygget på Gullbergs fästning. Det året uppfördes en ny port som till stor del byggdes av tegel. Det levererades 18 000 tegelstenar från ugnen och tegelladan som låg granne med Älvsborg. Totalt behövdes det 494 dagsverken enbart för att klara av transporterna av tegel, det motsvarade drygt tjugo procent av det totala antalet dagsverken vid Gullberg det året.[38] Transportarbetet kring Älvsborg var säkerligen inte mindre betydande. Huvuddelen av de 750 000 dagsverken som totalt krävdes för bygget var inte utfördes inte vid fästningsområdet kring Älvsborg och Gullberg utan de behövdes för att taga fram sten, trä, kalk med mera samt utföra transporter av dessa material från hela Västergötland.

Att skapa resurser för ett stort fästningsbygge under 1500-talets slut handlade till stor del om god kontroll av skatterna där en väsentlig del utgjordes av skatter i natura. Den utan tvekan viktigaste delen av de skatter som betalades i natura var oxarna. Vi har idag svårt att förstå hur viktig oxen var i 1500-talets samhälle. Det fanns många sätt att utnyttja oxen. Ett viktigt användningsområde var givetvis som det kraftfullaste dragdjuret som fanns vid denna tid. Ett annat viktigt skäl till att hålla oxar var att de gav stora resurser i form av kött, hudar, talg och ben. Nästan allt på djuren tillvaratogs och dessutom gick djuren av egen kraft fram till slaktplatserna.

Ända sedan medeltiden hade Älvsborg varit en plats, dit man fört kreatur, som tagits ut i skatt av de omgivande häraderna. Uppbördssystemet var i bruk oavsett om det var svenskar eller danskar som kontrollerade Älvsborg. Detta uppbördssystem kom under perioden 1570-1611 att utvecklas och expandera kraftigt. Den svenska staten lärde sig under andra halvan av 1500-talet och början av 1600-talet att ta upp skatt på ett allt mer effektivt sätt.[39] År 1573 utgjorde kronans utgifter för byggverksamhet 2,4 procent av de totala utgifterna. Det kan jämföras med kostnaden för krigsfolket som upptog hela 42,7 procent av statens utgifter.[40]

Ett knappt år efter att Älvsborgs första lösen var betald och svenska ämbetsmän åter kontrollerade slottet, tog man årligen ut cirka 100 oxar av de omgivande häraderna. Efter Stockholm och Kalmar var Älvsborg den tredje största mottagaren av kronans oxar. Under de följande åren skulle uppbörden öka och områden ända upp till norra Skaraborg blev skyldiga att leverera sina djur till Älvsborg.

Uppbörden av kreatur nästan fördubblades 1577 jämfört med 1572 och låg på en fortsatt hög nivå under början av 1580-talet. Oxarna var utan tvekan viktigast bland kreaturen. I hela Europa ökade efterfrågan kraftigt på oxar och de produkter de gav i form av läder, talg och kött.[41] Mot mitten av samma årtionde minskade byggandet på Älvsborg i omfattning och det avspeglas tydligt i uppbördens storlek. Den hade i det närmaste halverats. Underrättelser som skickats från Älvsborg till Stockholm bekräftar denna bild. Det var egentligen bara färdigställandet av slottskyrkan som återstod.[42] Satsningen på slottet och dess utsmyckning måste betyda att borgklippan och de stora tornen inte längre ansågs behövas för försvar. Det måste betyda att en yttre försvarslinje färdigställts med både vallar och vallgrav. Utformningen av denna försvarslinje är oklar, men de resurser som förts till slottet tyder på att försvaret var förhållandevis starkt redan omkring 1585.

Under 1590-talet genomfördes inte några större förändringar av slottet. Detta årtionde såg en kamp mellan reformationens förespråkare och starka katolska intressen, som ville återta makten. Dess främsta representant var givetvis kung Sigismund. Älvsborg tillhörde de fästen som hade hövitsmän, som stödde den katolska sidan. Det fanns till och med en oro för att ”jesuiter” eller snarare spanska trupper skulle kunna sändas in i Sverige via Älvsborg. Läget normaliserades först år 1600 då Sigismund tvingats ge upp och hertig Carl erkänts som svensk kung.[43]

 

Uppbörden av kreatur 1572-1604

1572

1577

1580

1586

1601

1604

Oxar

205

430

478

254

518

647

Tjurar

2

3

2

2

6

2

Stutar

6

83

79

58

43

43

Kor

19

88

81

99

127

101

Kvigor

28

46

16

Kalvar

15

19

135

116

Får

386

174

149

62

506

341

Getter

106

Svin

77

38

103

110

Grisar

74

52

143

109

Lam

24

84

Höns

56

13

86

295

Kalkoner

5

14

695

947

939

475

1824

1877

Källa: Landskapshandlingar (KA). Västergötland 1572-1604.

 

De oroliga åren under 1590-talet har av förklarliga skäl inte avsatt mycket källmaterial. När läget väl stabiliserats, kan man åter följa Älvsborgs räkenskaper från 1601. Tabellen ovan visar tydligt att det åter fördes stora mängder kreatur till slottet. En ny period av intensivt byggande vid Älvsborg och Gullberg hade inletts.

Under början av 1600-talet tog kronan ut över 600 oxar för att försörja fästningen och de omfattande byggnadsprojekten där. Områden som tidigare levererat oxar bland annat till Bergslagen skickade under dessa år i stället djuren till Älvsborg. Strävan att bygga upp och stärka Älvsborg var alltså tydlig. När kronan till och med tog bort stöd från det viktiga Bergslagen för att stödja fästningsbyggandet, så måste det betyda att Älvsborg var prioriterat helt i nivå med Kalmar slott.

Ett projekt som krävde stora resurser var byggandet av en vallgrav och försvarsvall som sträckte sig österut mot och omkring Skinnareklippan. På så sätt skulle man förhindra angrepp mot Älvsborg från det hållet, samtidigt som man bättre kunde skydda fartygen i hamnen. Nya vallar som skulle vara lika höga som slottsporten samt palissader uppfördes. Dessutom placerades minor på lämpliga platser för att kunna spränga anfallande styrkor innan de nådde fram till vallgraven. Till en början arbetade 100 man dagligen på Älvsborg respektive Gullberg.

Från och med år 1609 koncentrerades alla arbetare och all materiel till Älvsborg. De nya stora utanverken bildade två öar där Skinnareklippan med dess befästningar dels var den yttersta försvarspunkten i öster, dels en del av Älvsborgs hamn. Mellan Skinnareklippan och slottsklippan låg en avlång vallanläggning, där huvudporten in till fästningsområdet fanns.

Det befästa området var i öst-västlig riktning hela 370 meter långt och i nord-sydlig riktning 150 till 200 meter. Det kan jämföras med den närbelägna Bohus fästning som var cirka 290 x 200 meter eller med Varbergs fästning som var cirka 300 x 175 meter.

Fästningen som ekonomiskt centrum

Som vi nu sett samlades stora mängder resurser från hela Västergötland vid Älvsborg. Hundratals bönder gjorde dagsverken vid slottet eller arbetade med transporter på land och på båtar. Dessutom anlades en betydande kungsgård ett stycke från slottet vilken beskrivs utförligt längre fram. Till slottet hörde också fiskevatten både i skärgården, i Säveån och i Delsjöarna. Bland böndernas kvarnar ute i Mölndals kvarnby byggdes en sågkvarn som skulle förse slottet och fästningsbygget med sågade trävaror. Närmare slottet låg en tegellada och en ugn som försåg bygget både på Älvsborg och Gullberg med tegel. Dessutom hade kronan ett varv nära slottet som användes både för reparationer och nybyggnation.

Den omfattande uppbörden av oxar och andra djur som skulle slaktas hade byggt upp slakterier och garverier. Dessa anläggningar drevs med hjälp av dels specialister, mästare, men också inhyrd arbetskraft från gårdarna i närheten. Dessa arbetare gjorde inte några beordrade dagsverken utan fick ganska bra betalt för sitt arbete. Likaså anställdes bryggare, smeder, timmermän med flera yrkesgrupper under längre eller kortare perioder.[44] En arbetsmarknad som byggandet av Älvsborg och Gullberg erbjöd samt möjligheterna som skapades vid Nya Lödöse och i viss mån även Karl IX Göteborg erbjöd en mer varierad ekonomi än i områden som enbart byggde på en agrar ekonomi. Det kan vara en bidragande orsak till att området lyckades resa sig gång på gång efter ödeläggelsen under tider av krig. Det fanns trots allt vissa fördelar att vara bosatt nära Nya Lödöse och Älvsborgs slott. Under tider när jordbruket inte krävde några större insatser fanns möjligheten till extrainkomster. Rytmen, cyklerna, i staden och fästningens ekonomi kompletterade den agrara odlingssäsongen. Satsningar på den militära kapaciteten kan alltså ge positiva effekter i det civila samhället men bara så länge som den ökade militära styrkan inte används. Då får det alltid svåra konsekvenser för civilbefolkningen.

Hur starkt befäst var Älvsborg?

Hur starkt var Älvsborg vid Kalmarkrigets utbrott år 1611? Den äldre forskningen kring Älvsborg som representeras av Wilhelm Berg ansåg sig kunna lita på 1600-talets perspektivteckningar och dra slutsatser utifrån dem och annat bevarat källmaterial.[45] Bergs slutsatser kritiserades 1963 av Harald Wideen som genom sin forskning fått tillgång till en karta från år 1657, som Berg inte kände till.[46]

Wideen ansåg att 1657 års karta var den mest korrekta beskrivningen av Älvsborg. ”Vad som existerat av försvarsanordningar utanför centralkomplexet, säger oss den större kartan, daterad 1657. Den visar en treuddig lågvall, omgiven av en smal grav över vilken broar leda, först och främst den till stora porten. Denna inre grav skiljes från den yttre, bredare Stora graven av ett smalt, brutet vattenverk, murat med bröstvärn.”[47]

I stort verkar kartan att stämma men man måste dock ställa sig några frågor. Den viktigaste rör vilka förbättrings- och reparationsarbeten, som utförts efter Kalmarkrigets slut. Slottets försvar i söder och sydväst skadades svårt under den danska beskjutningen. Det stora tornet i samma vädersträck raserades delvis.[48] Danska beskrivningar av Älvsborg strax före anfallet ger en något annan bild än den som man får av 1657 års karta.

”Själva slottet var ett italienskt kastell efter ett nu redan föråldrat befästningssystem, men omkring detsamma slöt sig en yttre befästning av dubbla vallar med djup grav, bastioner, hornverk och betäckt väg, allt i överensstämmelse med den rådande holländska befästningskonsten.”[49]

På kartan över Älvsborg år 1657 ovan återges vid nr 1 ett större område, som ser ut att vara rasmassor, som stänger av vallgraven och avslutar den yttre vallen på ett ur försvararnas synvinkel mycket olämpligt sätt. Vid nr 3 finns två mörkfärgade linjer som sträcker sig ut mot vallen. Dessa har antagits vara en bro eller en bank. Dessa har istället visat sig vara markeringar för underjordiska välvda gångar (2,4 meter höga och 1,8 meter breda), delar av dem fanns bevarade ännu under 1800-talet. Kanske har de använts för att föra fram trupper från det inre av slottet ut mot den yttre vallen. Detta leder mig till att tro att de bastionformade områdena vid nr 3 faktiskt har varit bastioner. Annars skulle de välvda gångarna vara minst sagt underligt placerade. Bastionerna behöver inte ha varit helt av sten utan kan liksom på många andra fästningar ha varit till största delen av jord och torv. Efter Kalmarkriget revs troligen de kvarvarande resterna och man nöjde sig med att reparera den yttre vallen som var av sten.

Även beskrivningen av det danska stormningsförsöket den 22 maj 1611 talar för att det funnits bastioner söder och väster om slottet. ”Det lyckades en hel del fiender, både officerare och manskap, att intränga i tornet.”[50] Om man lyckats ta sig över vallarna nedanför klippan där tornet stod skulle det betyda att man lyckades klättra cirka 18 meter rakt upp för att ta sig in i tornet om man får tro 1657 års karta. Rimligare är att man tog sig uppför en delvis raserad vall, därefter en likaså skadad bastion som nådde hela eller åtminstone nästan hela vägen upp till foten för torn och hus uppe på klippan. Kanske fanns det till och med trappor inne i bastionen, som ledde upp till slottet.

Vid nr 2 har det under 2005 utförts arkeologiska utgrävningar och dessa har visat att vallgraven var när 12 meter bred, alltså bredare än vad 1657 års karta anger. Dessutom är det tveksamt om området innanför vallen från nr 4 och runt hela slottet verkligen var en vallgrav. Troligare är det var en torr löpgrav.

Denna omprövning av 1657 års karta leder till att Wideens slutsatser måste ifrågasättas på flera viktiga punkter. Slottet med dess omgivande befästning var alltså starkare än vad Widenn ansåg, men befästningsverken var inte lika omfattande som de planritningar Berg redovisade.

Karl IX:s Göteborg

1607-11 påbörjades en ny stad på Hisingslandet norr om Älvsborg. Det var ett ambitiöst projekt som omfattade en stark befästning och en stor hamnanläggning. Redan 1605 hade borgarna i Nya Lödöse förbjudits att använda hamnen vid älvstranden nära Klippan. De skulle istället utnyttja den nya hamnen för sin export. Karl IX:s Göteborg skiljde sig från Nya Lödöse på så sätt att staden till största delen skulle byggas och befolkas av holländare. På så sätt hoppades kungamakten att knyta det mäktiga Holland närmare Sverige och föra in Sverige i ett större internationellt kontaktnät med rika handelsvägar.

Tanken var alltså att skapa en ny mötespunkt med ett inhemskt uppland kopplat till internationell handel via en holländsk ”koloni” vid älvmynningen. Av de storslagna planerna blev inte mycket mer än planer. Det visade sig snart att det var problem med att få fram tillräckligt med arbetskraft och man fick kommendera soldater till bygget från stora delar av Västsverige.[51] Det lilla som tillslut blev färdigt brändes av danska trupper. Det är troligt att denna nya hamnstad sågs som ett allvarligt hot i Danmark.

 

 

Älvsborg under Kalmarkriget

Befälhavaren Olof Stråle på Älvsborgsslott var bekymrad och oroad, när Kalmarkriget bröt ut år 1611. Befästningarna på Älvsborg och Gullberg var inte tillräckligt starka och bestyckade för att de skulle kunna stå emot ett danskt anfall. Även holländarna i den nyligen påbörjade staden på Hisingslandet kände oro. När danska krigsfartyg började samlas i älvmynningen under mars månad 1611 försökte den holländska befolkningen ge sig av. Flera av de holländska skeppen, som avseglade efter krigsutbrottet den 4 april 1611, togs av danska ”rovskepp”. Holländarna ombord på skeppen plundrades på sina ägodelar och fick vistas en tid i dansk fångenskap. Den danska flottstyrkan utgjordes av åtta fartyg med fregatten Heringnäs i spetsen. Ombord på detta fartyg fanns Jörgen Daa som ledde styrkan tillsammans med sin andreman Jens Munk. Besättningarna på de danska skeppen var oerfarna och flertalet hade inte varit i strid tidigare. Jens Munk däremot var mer erfaren och han kom snart att utmärka sig. Han uppbringade ett holländskt fraktfartyg som var på väg mot Älvsborg med proviant och han ledde en andra anfallsvåg mot staden Göteborg. Dessa framgångar gjorde honom till kapten på det danska fartyget Svarta Hunden.

Från Älvsborgs slott kunde Stråle och manskapet följa hur en mindre styrka utsänd från Bohus fästning brände delar av Hisingsstaden i maj 1611. I juli samma år kom danskarna under ledning av Jens Munk tillbaka och förstörde det som återstod av staden. Samtidigt med ödeläggelsen av staden gjordes mindre utfall mot Älvsborg. Troligen var detta mer av rekognosering än verkliga försök att inleda en belägring av borgen. Vid mitten av juni gick de danska trupperna runt Älvsborg och angrep staden Nya Lödöse. De danska skeppen i älvmynningen utgjorde inte en tillräckligt stark enhet för att stå emot ett svenskt försök att bryta sig ut. Än mindre hade danskarna styrkan att slå till mot Älvsborg. I mitten av november fick danskarna förstärkning. Först anlände en fregatt bestyckad med fyrtiofyra kanoner därefter kom flera skepp från Bohuslän, en landstigningsflotta på sexton båtar. Jens Munk fick befälet över denna landstignings styrka som även förde med sig en eldbåt fylld med träspån, och tjärluntar. Det utbröt en hård strid kring det svenska amiralsskeppet, fregatten Hector. Danskarna lyckades ta sig ombord och erövra skeppet men vinden var västlig och det var därmed omöjlig att föra ut bytet ur hamnen. Istället brände danskarna de svenska fartygen. Den danska styrkan tvingades stanna kvar tills elden tagit sig så att det inte var möjligt för svenskarna att återvända och släcka elden. Det innebar svåra förluster innan man rodde ut från hamnen och tillbaka ut mot älvmynningen. Den svenska flottan var därmed krossad och i början av december lämnade de danska fartygen älvmynningen.[52]

Vintern 1611-12 var lång och sträng vilket försvårade för de krigförande, framförallt när det gällde förflyttningar av fartyg. I januari år 1612 avancerade en dansk styrka på omkring 4 000 man norrut från Halland. De erövrade snabbt Nya Lödöse men misslyckades med att inta Gullbergs fäste. De danska trupperna gav sig då av inåt Västergötland för att ge sig på Älvsborg. Hotet mot fästningen förstärktes av att danska krigsfartyg åter samlades i älvmynningen när isen släppt sitt grepp under början av mars. De danska skeppen leddes även denna gång av Jörgen Daa och Jens Munk. Vid Älvsborg hade man gjort desperata försök att reparera sina fartyg men i mars fanns inte någon stridsduglig svensk flotta vid Älvsborg. Den allt mer desperate ståthållaren Olof Stråle fick den svenska ledningen att skicka förstärkningar under april månad 1612. Gustav II Adolf insåg att Stråle inte var stark nog att leda försvaret av det utsatta gränsfästet och utsåg Nils Stiernsköld till ståthållare. Förändringen i ledarskap och förstärkningarna kom dock allt för sent. Under maj månad 1612 samlades stora danska styrkor kring Älvsborg. Besättningarna på de danska skeppen i älvmynningen deltog även de i aktioner på land. De hade sedan blockaden under hösten en detaljerad kunskap om topografin i området. För att det danska anfallet skulle bli framgångsrikt måste de behärska Billingen och Kärringberget från vilka man annars kunde beskjuta fartyg som försökte närma sig Älvsborg. Jens Munk deltog i detta anfall från sitt fartyg Svarta Hunden. Jens Munk gick i land med omkring tvåhundra man och lyckades erövra berget. De förberedde sedan skyttegravar och ett brohuvud hade skapats där fler danska trupper sedan landsatts. När Kärringberget var säkrat fördes danska fartyg förbi Älvsborg och placerades mellan Älvsborg och Gullberg vilket omöjliggjorde alla transporter av livsmedel till fästningen som blev helt isolerad. Nästa mål var Billingen som erövrades av danskarna efter en hård strid. Inloppet var nu säkrat och man kunde börja landsätta omkring 5 000 soldater som anlände med fartyg från Helsingör.

Under tiden som flottan angrep höjderna vid inloppet kom allt fler danska soldater och ryttare fram till Älvsborg. Från Ängelholm var 2 000 infanterister och 2 000 ryttare på väg norrut för att inleda belägringen av Älvsborg. Under andra halvan av april månad 1612 samlades 10 300 danska soldater, dels de från Ängelholm, dels de från Helsingör samt ytterligare trupper från bland annat Bohus kring Älvsborg. På befästningarna Älvsborg och Gulleberg fanns inte mer än dryg 1 000 soldater. På Älvsborgs murar fanns det endast omkring 400 man. Befästningarna på Älvsborgsklippan var dessutom i dåligt skick. Man hade bara ett fyrtiotal kanoner, varav endast ett fåtal var tyngre pjäser. Det fanns alltså små möjligheter att slå tillbaka mot danskt belägringsartilleri.

Från danska fartyg och från Bohus fästning fördes tungt artilleri fram mot Älvsborg och danskarna började ställa i ordning löpgravar. Ett viktigt första steg var att tömma vallgraven kring Älvsborg på sitt vatten. Det var inte någon svårare uppgift, då vallgraven inte var speciellt djup. Arbetet med att tömma vallgraven var avslutat den 8 maj. Mindre danska fartyg seglade in i Göta älv och på ett av dem färdades Kristian IV personligen. Han övervakade utplaceringen av fartyg och manskap, så att de effektivt skulle stoppa all fartygstrafik mellan Älvsborg och Gullbergs fäste.

En del av de danska styrkorna tog upp ställningar i omgivningen i syfte att förhindra svenska försök att undsätta Älvsborg. En viktig dansk skans byggdes i Mölndals dalgång. En mindre styrka sändes även till Gullberg, för att se till att de flera hundra försvararna inte kunde skada belägringen av Älvsborg. Några anfall mot Gullberg genomfördes dock inte i detta tidiga skede. Gullberg fick vänta tills efter det att Älvsborg erövrats.

Det första danska anfallet mot Älvsborg inleddes den 13 maj, då en del av de yttre befästningarna på Skinnareklippan erövrades. Förlusten av de yttre försvarsverken gjorde Älvsborg än mer sårbart, då danska kanoner nu fördes alldeles inpå slottets murar. Två dagar efter Skinnareklippans fall erbjöd Kristian Älvsborgs kommendant Stråle att kapitulera. Stråle vägrade och föreslog istället två veckors stillestånd, något som Kristian avvisade. Den 17 maj intensifierades striderna kring fästningen. Danskarna hade grävt tunnlar in mot Älvsborgs befästningar och lyckades spränga en mina under vallarna. Samtidigt gjorde den svenska besättningen ett utfall och lyckades återta Skinnareklippan. Den svenska framgången blev dock kortvarig, troligen bara några timmar, innan ett danskt motanfall drev tillbaka den svenska styrkan.

Älvsborg ansattes även av anfall från sjösidan där danska fartyg blev allt mer närgångna. Det var åter styrkor under Jens Munks ledning som lyckades ta sig intill Älvsborgs murar där man placerade ut minor i vallgraven.

Den 22 maj inleddes ett danskt storanfall med massiv artillerield, som under förmiddagen öppnade en bräsch i muren. Kristian beordrade att beskjutningen skulle upphöra och han erbjöd Stråle på Älvsborg att ge upp. Efter två timmars betänketid kom svaret. För andra gången avvisade Olof Stråle erbjudandet om kapitulation.

Kristian svarade omedelbart med en ny massiv beskjutning följt av två försök att storma Älvsborgs skadade försvarsverk. Stormningsförsöken skedde först med engelska och sedan danska trupper. De svenska försvararna lyckades slå tillbaka båda anfallsvågorna och omkring 200 danskar och engelsmän låg döda nedanför fästningen.

Fästningens befälhavare Olof Stråle hade själv blivit skadad i striden, då det trätorn han befann sig i hade fattat eld. Striderna hade kostat den svenska sidan 100-150 döda och många ytterligare hade sårats. Man kan alltså räkna med att nära hälften av den svenska försvarsstyrkan hade antingen dödats eller sårats. Natten till den 23 maj inleddes omfattande arbeten på att förstärka de delar av försvarsverken, som skadats i dagens anfall.

På morgonen kom inte något nytt danskt anfall utan ett nytt erbjudande från Kristian om kapitulation. Denna gång accepterade Stråle och dagen därefter, söndag den 24 maj 1612, avtågade 250-300 man från Älvsborg.

De följande dagarna omgrupperades styrkorna och det tunga belägringsartilleriet flyttades 6 km österut mot Gullberg. Den 29 maj var allt på plats och Kristian ledde personligen en massiv eldgivning mot Gullbergsklippan. Redan den 1 juni gav de svenska försvararna upp och de avtågade från fästet. Därefter rev danskarna alla försvarsverk på Gullberg.[53] Det danska krigsbytet omfattade förutom alla inventarier på Älvsborg, som exempelvis vapen, krut och proviant, dessutom sex svenska krigsfartyg, som låg sänkta invid fästningen med full utrustning ombord. Skeppen Hektor, Krabban, Blå Ormen samt Lamprelen var bärgade redan under juni månad. Skeppen Jonas var svårt skadat och kunde lyftas först senare. Det svårast skadade skeppet Fransiscus gick inte att rädda utan blev kvar på botten.[54]

Detta var givetvis en stor dansk triumf, men denna seger var också den sista gången, som Danmark vann ett krig mot Sverige.

 

 

Älvsborgs andra lösen

För andra gången på cirka 40 år hade Sverige förlorat sin landkorridor ut mot västerhavet. Liksom efter det nordiska sjuårskriget krävde Danmark en lösensumma för att lämna ifrån sig Älvsborg och de sju omgivande häraderna.

Kristian tänkte sig kanske att Sverige inte skulle kunna betala lösensumman på 1 miljon riksdaler och att Danmark då skulle kunna behålla älvmynningen.

Den enorma ekonomiska kraftansträngning som gjordes i Sverige för att kunna betala lösensumman och återfå Älvsborg och mynningsområdet kring Göta älv, visar hur högt man vid denna tid värderade området. Liksom under 1500-talet infördes extrabeskattning av alla invånare men lösensumman var alltför stor för att det skulle räcka. Stora resurser sattes in för att öka kopparbrytningen och exporten. Kopparen var en metall, som var högt värderad och där Sverige hade de största tillgångarna i Europa. Dessutom tog Sverige stora lån i Nederländerna. Detta sammantaget gjorde det möjligt att efter sju år betala lösensumman.

Denna ekonomiska kraftansträngning ställde oerhörda krav på väl fungerande statliga myndigheter för att planera, organisera, och administrera stora skattesummor, export och stora utlandslån. Denna enorma ekonomiska satsning hade knappast varit möjlig utan den statliga organisation som den första Älvsborgs lösen hade tvingat fram. Den andra lösensumman trimmade ytterligare statens möjligheter att hantera nationens ekonomi. Älvsborg lösen, både den första och den andra, fick långtgående konsekvenser genom de ekonomiska förändringar, som de medförde. Det brukar hävdas att de båda Älvsborgs lösen var en såväl militärstrategisk som stadsfinansiell katastrof. Samtidigt kan man dock säga att utan den ökande kunskapen om ekonomiska instrument och om hur man utvinner resurser ur en nation hade den svenska stormakten knappast kunnat byggas.

Fredsförhandlingarna som ledde fram till krav på lösensumma kunde möjlighen ha slutat på ett helt annat sätt. Den danske kungen Kristian ville egentligen behålla Älvsborg och Gullberg med omgivande härader men han mötte motstånd från sina egna adelsmän. Dessa var oroliga för att dessa besittningar skulle ge kungen allt för stor makt och för goda inkomster. Den svenska kungen och kanslern Axel Oxenstierna var desperata att få slut på kriget och det är troligt att man gått med på att överlämna älvmynningen till Danmark om sådana krav framförts.[55]

Olof Stråle ställs till ansvar

Endast några dagar före kapitulationen hade Stråle skadats vid branden som utbröt i ett av Älvsborgs torn. Några dagar senare var han dock i så gott skick att han kunde rida ut från Älvsborg i spetsen för de kvarvarande svenska styrkorna. Detta fann många i den svenska försvarsledningen var märkligt. Frågan om ansvar för den största enskilda utgift, som den svensk staten dittills måst betala var givetvis av stor vikt.

Olof Stråle insåg omedelbart efter kapitulationen att det skulle ställas frågor om hur han kunnat ge upp ett av landets viktigaste fästen efter endast några dagars strid. Tre av officerarna under Stråle skrev under ett intyg om att Älvsborg var så förstört av dansk beskjutning att det inte gick att försvara.

I mitten av sommaren år 1612 fängslades Olof Stråle i väntan på att rättegång skulle påbörjas. Nästan ett år senare inleddes rättegången, som leddes av ett flertal riksråd, där Axel Oxenstierna var den ledande. Efter att den första domstolsförhandlingen stoppats till följd av att domaren inte kunde räknas som opartisk, fick Stråle ett andrum. Han lyckades samla in vittnesmål som stödde honom, t.o.m. från danska officerare. Det ledde fram till att Stråle blev frisläppt och han fick sina privata egendomar tillbaka.

Ingen dom hade officiellt fallit, men alla utgick från att han nu var frikänd. Strax innan Sverige återfick Älvsborg, togs målet mot Stråle åter upp, denna gång i hovrätten. Där kunde dock Olof Stråle i hög grad påverka utgången. Han hade nämligen några år tidigare utnämnts till ny vicepresident för denna domstol.

När Sverige återfick Älvsborg år 1619 och Gustav II Adolf besökte fästet, blev han misstänksam mot Stråles uppgifter. Var fästningen verkligen så svårt skadad att en kapitulation varit nödvändig? Frågan drevs hårt av Axel Oxenstierna, som förstärkte hovrätten och anklagade Stråle för att ljuga om anledningen till kapitulationen.

Den 21 juni 1619 föll domen mot Stråle. Eftersom han inte bränt de svenska skepp, som låg vid Älvsborg och dessutom personligen överlämnat Älvsborgs nycklar till danskarna, ansåg man att han utan rättmätig orsak överlämnat fästningen. Han dömdes därför till döden.

Olof Stråle satt sedan inspärrad på Västerås slott till 1621, då han benådades. Istället för dödsstraff fick han betala 4 000 daler i böter. Helt rentvådd blev han först 1635, då han fick ett skriftligt intyg på att han skulle befrias från de beskyllningar och förolämpningar, som förföljt honom ända sedan Älvsborgs fall.[56]

Slottet avvecklas och rivs

När Älvsborg åter stod under svensk kontroll, reparerades delar av fästningen men huvudsatsningen gjordes ändock på den nya staden Göteborg och dess befästningar. Inledningsvis var det inte helt självklart att Älvsborg skulle överges än mindre rivas. Älvsborgs avlägsna placering i förhållande till Göteborg gjorde det omöjligt att integrera fästningen i stadens försvar. Till slut bestämdes det därför att fästningen skulle avvecklas och rivas. Under 1650-talets slut sprängdes delar av försvarsverken och stora mängder sten togs till andra byggprojekt i Göteborg och till byggandet av Nya Älvsborgs fästning vid Göta älvs mynning.

När fästningen försvann minskade visserligen områdets befolkning, men platsens betydelse för sjöfarten som hamnområde, omlastningsplats och som etableringsplats för servicenäringar bestod. Som Göteborgs hamn fick Klippanområdet sin största betydelse. Det var höjdpunkten efter 1659 på nära 500 år av historia av dokumenterad verksamhet i denna uthamn.

 

 


[1] Olsson, G., ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden” i Historia kring Göteborg. s. 66-105.

[2] Bengtsson, K. ”Den flyttande staden” i Kring Nordre älv. Fynd. Tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg. s. 64.

[3] Olsson, G., ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden” i Historia kring Göteborg . s. 98.

[4] Olsson, G., ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden” i Historia kring Göteborg. s. 104. Lovén, C., Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. s. 114.

[5] Fritz, B., Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige 1250-1434. Del 2. s. 66.

[6] Myrdal, J., Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse : ett perspektiv på senmedeltidens Sverige. s. 163.

[7] Myrdal, J., Söderberg, J., Kontinuitetens dynamik. Agrar ekonomi i 1500-talets Sverige. s. 177.

[8] Fritz, B., Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige 1250-1434. Del 2 .s. 67. Olsson, G., ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden” i Historia kring Göteborg . s. 104.

[9] Berg, W., Elfsborgs slott s. 16-17.

[10] Fritz, B., Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige 1250-1434. Del 2.s. 62.

[11] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 19.

[12] Olsson, G., ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden” i Historia kring Göteborg. s. 104-105.

[13] Larsson, L-O., Kalmarunionens tid. Från drottning Margareta till Kristian II. s. 79-80.

[14] Larsson, L-O., Kalmarunionens tid. Från drottning Margareta till Kristian II. s. 164.

[15] Lindroth, H. Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän II. Ortnamnen på Göteborgs stads område jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. s. 20. Berg, W., Elfsborgs slott. s. 258. År 1611 var sista gången som kronans slakteri vid Älvsborg omnämndes.

[16] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 20-23. Engelbrekt valde oftast förhandlingar framför stormning av borgar. Emilsson, E-Ö., Before ’The European Miracles’. Four Essays on Swedish Preconditions for Conquest, Growth and Voice. s. 192-197.

[17] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 24-25.

[18] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 25-65.

[19] Nya Lödöse tänkeböcker (1586-1621) / utgivna av Sven Grauers. Göteborg 1923.

[20] Först 1605 nämns yttre hamnen uttryckligen då all export från hamnen förbjuds för att gynna den nya hamnen vid Karl den IX:s Göteborg på Hisingen. Nya Lödöse tänkeböcker (1586-1621) / utgivna av Sven Grauers.

[21] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 70-79. Häger, O. 1000 år :en svensk historia. Sverige under 1000 år. s. 44.

[22] Lovén, C., Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. s. 117-119. Berg, W., Elfsborgs slott. s. 79-101.

[23] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 101-102, 143-150. Finansförvaltning och varuhandel 1504-1540. Studier i de yngre Sturarnas och Gustav Vasas statshushållning. s. 265-266.

[24] Lilienberg, A., Stadsbildningar och stadsplaner i Göta älvs mynningsområde från äldsta tider till omkring adertonhundra. s. 59-60. Gustav Vasa nedtecknade planerna på att flytta staden redan 1529 och hade sedan 1541 försökt förmå borgarna i Nya Lödöse att flytta. Det var först 1547 som hans planer började bli verklighet.

[25] Lilienberg, A., Stadsbildningar och stadsplaner i Göta älvs mynningsområde från äldsta tider till omkring adertonhundra. s. 65.

[26] Lundkvist, S., Gustav Vasa och Europa. Svensk handels- och utrikespolitik 1534-1557. s. 31-35, 53-58

[27] Utvecklingsblock har behandlats av Dahmén, E., Svensk industriell företagarverksamhet : kausalanalys av den industriella utvecklingen 1919-1939. Se även Schön, L., En modern svensk ekonomisk historia : tillväxt och omvandling under två sekel.

[28] Älvsborg skulle senare åter spela en viss roll för den svenska ishavspolitiken. Det förekom mycket planering och vissa mindre ansatser från svensk sida att stärka sitt inflytande vid Ishavet. Den enda basen för marina operationer som var tillgänglig för Sverige i väster var Älvsborg. Därför hade flottan vid slottet alltid en viktig del i planeringen. År 1591 hölls ett gränsmöte i Flabäck strax söder om Älvsborg som till stor del handlade om hur seglationen på norra Ryssland skulle stoppas. Sverige begärde att danskarna skulle hejda trafiken. Danskarna förklarade då att detta var omöjligt. De svenska representanterna begärde då att få skicka egna örlogsfartyg men man kunde inte enas och det blev inte någon flottoperation år 1591. Följande år gjordes det upp planer för svenska krigsfartyg att segla från Älvsborg och ta sig upp mot Kolahalvön för att där bistå arméns framryckning. Men av de stora planerna blev det endast en mindre insats helt utan strategiskt värde. Attman, A., Den ryska marknaden i 1500-talets Baltiska politik 1558-1595. s. 406-412, 423-427.

[29] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 151-152.

[30] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 153-187.

[31] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 188-189.

[32] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 190-192.

[33] Wideen, H., ”Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata” i Göteborgs historiska museums årstryck. s. 66.

[34] Wideen, H., ”Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata” i Göteborgs historiska museums årstryck. s. 66-67.

[35] Landskapshandlingar (KA). Västergötland 1574-1610. Som intensiv byggperiod räknar jag 1574-85 och 1601-10.

[36] Wiking-Faria, P., ”Den store daglige Trældom. Böndernas arbete på Varbergs fästning.” i Varbergs slott och fästning – och samtida försvarsverk. s. 45-46.

[37] Landskapshandlingar (KA). Västergötland 1574-1610.

[38] Landskapshandlingar (KA). Västergötland. År 1586:3, 1586:5.

[39] Larsson, L-O., Arvet efter Gustav Vasa s. 183-84, 219-227. Extraskatten i samband med Älvsborgs första lösen fick en helt annan utformning än någon tidigare skatt. Det var en ren förmögenhetsbeskattning. Se även Odén, B. Kronohandel och finanspolitik 1560-1595.

[40] Larsson, L-O., Arvet efter Gustav Vasa s. 224. Dessa uppgifter är alltså från år 1573 då man knappt hunnit påbörja den omfattande ombyggnaden av bland annat Älvsborg. Det skulle vara av intresse att följa kostnaderna för byggverksamheten fram till 1611, deras andel bör då ha varit högre.

[41] Dalhede, C. 1992. Zum Europäischen ochsenhandel: Das beispiel Augsburg 1560 und 1578. Enemark, P. 2003. Dansk oksehandel 1450-1550. Fra efteråsmarkeder till forårsdrivning.

[42] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 193.

[43] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 214-233.

[44] Landskapshandlingar. Västergötland. År 1572-1611.

[45] Berg, W., Elfsborgs slott.

[46] Wideen, H., ”Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata” i Göteborgs historiska museums årstryck.

[47] Wideen, H., ”Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata” i Göteborgs historiska museums årstryck. s. 42.

[48] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 267.

[49] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 263.

[50] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 267.

[51] Scander, R., Karl IX:s Göteborg på Hisingen. s. 155-167.

[52] Scander, T., Karl IX:s Göteborg på Hisingen : en holländsk koloni med svenskt medborgarskap. s. 314-316. Hansen, T., Kunglig sjökapten s. 138-143.

[53] Svenska slagfält. s. 101-107. Berg, W., Elfsborgs slott s. 261-270. Hansen, T., Kunglig sjökapten s. 148-153.

[54] Berg, W., Elfsborgs slott s. 269, Hansen, T., Kunglig sjökapten s.154. Det är troligt att det är Fransiscus som hittades vid en arkeologisk utgrävning år 2005.

[55] Wetterberg, G., Kanslern: Axel Oxelstierna i sin tid. s. 170ff. Kirby, D., Östersjöländernas historia 1492-1772. s. 163.

[56] Svenska slagfält. s. 108-110.

Älvmynningarna vid Nordre- och Göta älv var redan under förhistorisk tid ett område med en stor befolkning som levde av de rika naturresurser som uppstod i gränslandet mellan hav, floder och fastlandets skogar. Vattenflödet i de båda flodarmarna skiljde sig betydligt under förindustriell tid. I Nordre älv passerade cirka 90 procent av allt vatten. För de fartyg som användes under förhistorisk tid och fram till medeltidens början hade detta inte någon större betydelse. Dåtidens fartyg krävde inte några större djup och kunde använda båda flodarmarna. Stora bebyggelsekoncentrationer fanns vid Lundby, Härlanda och Kviberg vilka alla låg ett gott stycke från älvmynningen. Dessa var säkerligen alla hem åt sjöfarare liksom gårdar och byar utmed Nordre älv.

Under slutet av järnåldern framträder älvmynningen för första gången i historiska källmaterial. Inget av dessa omtalar Göta älvs mynning som något viktigt område för handel. Däremot berättas det att Göta älv var gränsen mellan de danska och norska rikena. I dessa källor framgår det tydligt att det inte fanns något svenskt område utmed Västkusten.[1]

Skeppen blev under 1000-talet allt större och fram emot 1100-talet kunde de största båtarna inte gå längre än till det område i höjd med den plats där Sjöfartsmuseet ligger utan risk att fastna. I Nordre älv växte däremot Kungahälla upp till en blomstrande handelsplats. Där stora fartyg från England, Frankrike och Tyskland anlände för att köpa kött och hudar. Det medeltida Kungahälla blev snabbt ett viktigt centrum med en omfattande slakt av boskap, som sedan till stor del exporterades.[2] Någon motsvarande handelsplats är inte känd från Göta älvs mynningsområde.

Vid mitten av 1200-talet började de politiska förhållandena kring Göta älvs mynning förändras. Sverige visade ett ökat intresse för områden i väster och utnyttjade att Danmark, Nordens stormakt, var försvagad. Genom förhandlingar, köp eller byten, överfördes delar av norra Halland samt två socknar på det norska Hisingen till Sverige någon gång mellan 1220 och 1260.[3] Detta avtal skulle kunna uppfattas som något revolutionerade som hade stor betydelse för det svenska riket, äntligen fick Sverige tillgång till havet i väster.

Granskar man vad som hände under resterande delen av 1200-talet och början av följande århundrade inser man att ”korridoren mot väster” inte fick någon omedelbar betydelse för det svenska riket. Under andra halvan av 1200-talet finns det inte några dokument eller lämningar, som visar på ett svenskt intresse av att anlägg befästningar i området. Den första svenska befästningen tillkom på Gullbergsklippan (nuvarande Skansen Lejonet) 1304. Det var troligen en ganska enkel befästning som kung Birger lät uppföra som ett svar på den oro som uppstått genom strider inom det danska väldet och växande norska ambitioner att kontrollera områden även söder om Göta älv. Ett knappt år efter att befästningen på Gullberg byggts bryter hertigarna i Västergötland med kungen och går samman med adelsmän från Nordhalland och Bohuslän bildade i praktiken ett eget rike. ”Västkustkorridoren” hade därmed upphört att existera. Inbördeskrig utbröt på 1310-talet i Sverige. Det varade i nära nio år och avslutades med ett fredsavtal år 1319 vilket även omfattade en union med Norge. Älvmynningen var därmed en del av unionens västkust. På 1330-talet stärktes denna union ytterligare genom att även de skånska landskapen anslöt sig till den svensk-norska unionen.[4]

Under den tid då älvmynningen låg under säker kontroll av unionen, beslutar sig kung Magnus Eriksson för att år 1332 bygga ett nytt slott på Lindholmen. Kanske fanns det spänningar inom unionen och en misstänksamhet mot slottet Bohus längre norrut. Lindholmens slott omnämns inte efter 1339, vad som hänt och varför slottet övergavs är inte känt.

Unionen med Norge upplöstes 1343 och under 1360-talet förändrades det politiska läget snabbt. Danmark växte åter till en stormakt och återtog först Skåne och sedan även Halland. Göta älvs mynningsområde blev därmed åter en svensk korridor ut mot västerhavet.

Älvsborgs slott under medeltiden

Älvsborgsslott omnämns första gången år 1366. Då var slottet pantsatt av den svenske kungen till Peter Porse och Axel Kettilsson. Det visar att slottet hade funnits i ett antal år före 1366 och att det var en kunglig borg.

Det hade inte funnits en borg vid Göta älvs mynning på 20-30 år efter att Lindholmen övergavs. Anledningen till att denna nya borg uppfördes var troligen att den politiska situationen förändrats dramatiskt. Unionen med Norge upplöstes 1343 och Halland samt Skåne kom åter under dansk kontroll på 1360-talet. Allt som återstod av ”svensk” mark i väster var den smala korridoren kring Göta älvs mynning.[5]

Utöver de stora förändringarna av gränser fanns det även andra skäl för både kungamakt, adel och kyrka att bygga borgar efter mitten av 1300-talet. År 1350 hade digerdöden slagit till mot landet med full kraft, åren 1358-59 och 1368-69 drabbade sjukdomen på nytt landet med nästan samma förödande verkan.[6] Hur många som dog och hur många gårdar som lades öde vid älvmynningen finns det inte några uppgifter om. Effekterna i övriga delar av landet och för den delen även i Europa var att de bönder som överlevt epidemin hade gott om jord och bönderna visste att adel och krona led brist på arbetskraft. Bönderna var väl medvetna om sin möjlighet att i detta läge kräva bättre villkor. Runt om i landet omtalas ”upproriska och rebelliska” landbor. Den vanligaste formen av protest var att bönderna övergav sina gårdar för att söka bättre villkor i andra delar av landet. Det förekom också att det utbröt dagsverksstrejker bland landborna.[7]

I området söder om älvmynningen dominerades området kring Örgryte, Härlanda och dalgången in mot Partille av frälsegårdar. I Askims härad i väster var gårdarna till övervägande delen skatte till sin jordnatur. Det fanns endast några få frälse- och kronogårdar. Jordanaturen var mer blandad på Hisingen och det fanns ungefär lika mycket frälsegårdar som skattegårdar samt några kronogårdar som framförallt låg i den södra delen nära älven. Det är tänkbart att en bidragande orsak till att slottet byggdes upp vid Älvsborgsklippan var att man ville övervaka den södra delen av älvstranden och möjligen motverka bonderesningar i denna instabila tid. Det är alltså tänkbart att slottet kom till lika mycket för inre kontroll av befolkningen i området samt skatteuppbörd som för skydd mot Danmark och Norge.

Varför valde man då inte att bygga upp slottet på till exempel Gullberg som används som befästning tidigare eller vid Lindholmen? Svaret ligger förmodligen i vattnet utanför klippan där Älvsborg byggdes där det fanns och finns en naturlig hamn. I området vid Gullberg hade man ett vattendjup på mindre än tre meter vid lågvatten och liknande förhållanden rådde vid Lindholmen. Vid Älvsborgsklippan var vattendjupet vid lågvatten fyra till fem meter. Detta var tillräckligt för stora koggar och holkar som hade ett djupgående på cirka tre meter. Det var en fördelaktig plats att bygga slottet på. Större fartyg kunde angöra hamnen samtidigt som man hade goda förbindelser inåt svenska Hisingen via Kvillebäcken där mindre båtar kunde föra varor från Tuve och Lundby socknar ned till slottet. Via Säveån hade man direktförbindelse med Partilles dalgång. Från Askims härad och de inåt land belägna socknarna i Sävedals härad fanns det vägar som gick i dalgångarna mot Älvsborgs slott. Befästningen hade därmed även kontroll över vägtrafiken parallellt med kusten.

Älvsborgs slott var ur varje tänkbar aspekt strategiskt välplacerat, som en mötespunkt, där inlandet mötte havet, samt där landsvägen utmed västkusten korsade Göta älv. Indrivna skatter från slottslänet samlades på slottet för försäljning. Den kritik som senare har riktats mot slottets placering ur militärstrategisk synvinkel gällde inte vid 1300-talets mitt. Då fanns inte några belägringsmaskiner som kunde hota klippan från de omgivande bergen. Man såg troligen framförallt till klippans höjd, det var den som gav medeltidsborgen dess främsta styrka.

Rovriddartiden

När Älvsborg nämns i skrift för första gången år 1366 är det i samband med upprättandet av ”Ålholmstraktaten”. Danmark tillerkänns bland annat Älvsborgs ”hus” med intilliggande områden. Före 1366 hade slottet blivit pantsatt till adelsmännen Peter Porse (tre sjöblad) och Axel Kettilsson (Krognos) av kung Håkan Magnusson.[8] Det framkom vid klagomål från borgare och handelsmän anslutna till Hansan att Peter Porse och Axel Kettilsson drev Älvsborgs slott likt rovriddare eller pirater. De hejdade fartyg och beslagtog deras last. Fartygens besättningar kunde kastas i fängelsehålor på slottet och behandlades synnerligen illa. År 1366 uppges det att borgaren Tidekin Wittens skepp hade trots löften om att få passera slottet blivit plundrat av slottets herrar. Hansan riktade därför klagomål till kung Håkan och han ombads av hanseaterna att göra något åt problemet. Kung Håkan svarade att han inte var ansvarig för ett slott han inte kontrollerade och inte ens hade möjlighet att besöka då slottet var pantsatt och ägarna inte släppte in någon av kungens män på området. Kungen påpekade dessutom att även kronan lidit skada av plundringen som inte bara utgick från Älvsborg utan även från Varberg och Bohus slott var förpantade till andra rovgiriga adelsmän.[9] Det var alltså ett stort område i nuvarande Västsverige, som helt styrdes av en grupp rovriddare, pirater och krigsherrar. År 1368 hade Hansan fått nog av de osäkra farvattnen utmed Västkusten och de skickade ut krigsfartyg som härjade stora delar av Västkusten.[10]

Dansk dominans

Vid mitten av 1370-talet låg Älvsborgs slott och stora delar av Västergötland under dansk kontroll. Då tycks alltså rovriddarstyret på slottet vara hävt och en dansk frälseman Jacob Mus hade tillsats, som den förste kände hövitsmannen över Älvsborg. Hur länge Jacob Mus styrde Älvsborg är oklart men på 1380-talet omnämns han som hövitsman på ett slott i Skåne.[11]

Under 1400-talet hade Sverige kontroll över Älvsborg och älvmynningen endast under åren 1436-1439 och 1452-1455. Det är först efter 1471 som man på allvar kan tala om en svensk korridor i väster.[12] Det som byggdes upp vid Älvsborg i form av befästning, hamnanläggning och skattesystem från 1370-talet var alltså en dansk konstruktion och ett danskt system som skulle vara i över hundra år. Redan när slottet Älvsborg omnämns för första gången i Åleholmstraktaten 1366 var det uppenbart att stora delar av Västsverige var ekonomiskt knutet till Danmark. Åleholmstraktaten syftade till att flytta orimliga politiska gränser så att de stämde bättre överens med den ekonomiska verkligheten. Det innebar bl.a. att området kring Älvsborg skulle tillfalla Danmark.[13]

Den borg som ursprungligen möjligen varit en del av en svensk plan för bland annat försvar av en trång korridor ut mot havet blev under det danska århundradet till en central för bl.a. skatteuppbörd. En stor del av skatterna togs upp i natura under detta århundrade. Särskilt värdefullt var kreatur, framförallt oxar, som det bedrevs en omfattande handel med i Europa. Älvsborgs slott, var under 1400-talet centrum för ett slottslän som bestod av häraderna Askim, Sävedal, Vättle och Bollebygd.[14] Ifrån socknarna i detta stora område fördes årligen bl.a. oxar mot Älvsborgs slott där de slaktades. Älvmynningen fyllde därmed samma funktion som Falkenberg, Helsingborg, Malmö och Ystad som årligen tog emot stora mängder oxar för slakt och vidaretransport till Danmark eller Tyskland av framförallt hudar men även talg och kanske en del kött.

Genom en notering i en handskrift från år 1450 får vi veta att den lilla klippan cirka 150 meter öster om borgen kallades för Skinnareklippan.[15] Ett tydligt tecken på att där låg anläggningar för slakt och skinnberedning under medeltiden. Oxarna var det dyrbaraste av djuren men även kor, tjurar och småkreatur som får och getter kunde drivas långa sträckor för slakt. Kring slottet måste det ha vuxit upp en betydande industri kopplad till slakt och bearbetning av hudar, krossande av ben och transporter. Fram till 1430-talet rådde dessutom fred vid slottet vilket gjorde förutsättningarna goda för en växande ekonomi som bör ha gynnat området kring slottet.

Krig och ödeläggelse

En relativt lång period av fred kring Älvsborg bröts 1436 av Engelbrektupproret. Det blev inledningen på en period som sträckte sig över flera århundraden där krig gång på gång ödelade borgen och bygden däromkring. Detta avsnitt behandlar en lång rad konflikter som oftast hade sitt ursprung på helt andra platser i Europa men som fick stor betydelse för både militärer och inte minst civilbefolkningen i älvmynningsområdet. De militära konflikterna kom att sluka allt mer resurser och bli allt mer kostsamma.

När Engelbrekt och hans här av bönder nådde fästningen år 1436 styrdes Älvsborg av den tyske väpnaren Mathias von Kalen. Engelbrekt kunde inte övertyga von Kalen att ge upp slottet samtidigt som Engelbrekt inte ville ödsla tid på en långvarig belägring. Detta tyder på att slottet kunde betraktas som ett starkt fäste under 1400-talet. Det var inte enkelt att erövra Älvsborg. Engelbrekt och von Kalen inledde istället förhandlingar. De resulterade i att von Kalen fick behålla sin ställning som hövitsman mot att han inte drev in skatter från det län som låg under slottet. Ett knappt år senare tvingades Mathias von Kalen att lämna slottet på grund av det förändrade politiska läget efter Engelbrektupproret.[16]

Sommaren år 1439 anföll en stor norsk styrka Älvsborg. Detta var en del i en större maktkamp mellan olika släktgrupper i Sverige och i Norge om kontrollen över den svenska kronan. Den här som samlats utanför Älvsborg bestod av 600 ”hovmän”, kungens länsmän och fogdar samt uppbådade borgare och bönder. Till dessa anslöt sig en styrka av 100 ryttare som var utsända av biskopen af Hamar. De omringade snabbt slottet och inledde en långvarig belägring. Det gick inte att erövra slottet genom stormning, istället uppfördes belägringsanläggningar runt hela Älvsborg. På Skinnareklippan uppfördes ett belägringstorn, en så kallad ”barfrid” varifrån man ”oroade besättningen på Älvsborg”. Troligen skedde detta med pilar och stenar. Ett ständigt hot för den belägrande hären var att bondebefolkningen kring Älvsborg kunde väntas vara lojal med slottets besättning och dess hövitsman Ture Stensson. Därför tvingades befolkningen i omgivningen att ge en trohetsförklaring till kungen.

Efter tio veckors belägring hade man inte lyckats att bryta sig igenom Älvsborgs murar, men motståndsviljan hos hövitsmannen Ture Stensson på Älvsborg tycktes vara på väg att brytas. Han var villig att börja förhandla. Ture Stensson lovade att ge upp slottet om det inte kommit undsättning inom en månad. För att säkra detta avtal gavs åtta av de bästa männen på slottet som gisslan till den belägrande hären. Ture Stensson fick obehindrad ge sig av från Älvsborg för att tillkalla hjälp. Han red upp till sin halvbror vid Stäkeborg och ordnade där med trupper. Ture fortsatte sedan upp till Axvalla, där ytterligare styrkor drogs samman. Alla dessa trupper sändes sedan omedelbart ned mot Älvsborg. De båda arméerna möttes på det öppna fältet vilket möjligen motsvaras av dagens Kungsladugårds område. Där fanns det ett öppet landskap med åkrar och betesmarker. En lämplig plats för ett medeltida slagfält. Den norska hären led ett fullständigt nederlag och dess båda befälhavare flydde tillbaka mot sin befästning på Skinnareklippan men endast en av dem, Johan Ummereise, lyckades undkomma med hjälp av en båt över Göta älv. Den andre, Olaf Buk, hördes aldrig mer av och man förmodar att han stupade i slaget. När slagfältet var säkrat anföll de svenska trupperna Skinnareklippan och det påstås att omkring 200 norrmän stupade.[17]

En ny konflikt med Norge och Danmark var under uppsegling vid mitten av 1400-talet efter valet av en ny svensk kung. I september 1451 utbröt krig när norska trupper angrep Värmland. Efter en tids plundring drog de sig tillbaka och istället gick svenska trupper på offensiven. Styrkor från Axvalla och Älvsborg gick söderut för att plundra i Halland. Kriget tog en ny vändning när den danska armén var fullt utrustad och gick från Halmstad vidare genom Varberg och upp mot Älvsborg. Hövitsmannen på slottet var vid den tiden Gustaf Olofsson (Stenbock) till Tofta. Stenbocks släktförbindelser på både dansk och svensk sida gjorde att han hade intresse av att hålla sig på god fot med båda sidor i konflikten. Tydligen lutade hans lojalitet något mer åt det danska än det svenska och han överlämnade slottet utan strid. Händelseförloppet kring överlämnandet är inte klarlagt. Det är bland annat märkligt att Stenbock efter krigsslutet inte åtalades för förräderi vilket skedde med många andra adelsmän i Västergötland. Dokument från juli 1454 visar att Gustaf Olofsson återfick Älvsborg samt dess län och dessutom även Lödöse stad och Örebro län. Det visar att Stenbock inte uppfattades som en förrädare. Ett knappt år senare anlände den före detta hövitsmannen i Bergen, Olof Nilsson till Älvsborg. Han hade fallit i onåd hos kung Christian och tvingats fly. Gustaf Olofsson släppte in honom i slottet. Väl innanför murarna överrumplade Olof Nilsson och hans män besättningen på Älvsborg och tog över slottet. Att på ett så godtroget sätt släppa in främmande styrkor på slottet betraktades av den svenske kungen Karl som ett brott och Gustaf Olofsson sattes i fängelse. En tid senare släpptes han mot löfte att han skulle återställa kontrollen över Älvsborg före den 29 juli 1455. Detta var givetvis en omöjlig uppgift för Gustaf Olofsson och han valde istället att fly till Danmark.

Olof Nilsson satt kvar på Älvsborg och hoppades på att kunna använda slottet som en bricka i förhandlingarna med kung Christian. Den danske kungen anlände med trupper från både Danmark och Norge till Älvsborg i juni månad 1455. Efter långdragna förhandlingar återfick Olof Nilsson sitt gamla uppdrag och han avtågade mot Norge efter att han grundligt plundrat Älvsborgsslott på alla värdeföremål. Efter en månads vistelse på Älvsborg återvände kung Christian till Köpenhamn efter att ha tillsatt Kolbjörn Gäst som hövitsman. Danska och norska trupper använde bl.a. Älvsborg som bas för fortsatta krigshandlingar in mot Västergötland. Det dröjde innan man mötte något organiserat svenskt försvar. Det var först när Tord Bonde lyckades besegra danska trupper på väg in i Småland, som den danska krigslyckan började vända. Bonde förföljde de flyende danskarna och inledde en belägring av Älvsborg. På båda sidor om slottet anlades skansar, en på Gullberg och en på Billingen (Billingsborg). Dessa skulle förhindra utbrytningar från Älvsborg och försök att undsätta borgen. Belägringen misslyckades och när det utbröt uppror inom Sverige utnyttjade Christian tillfället till att lägga hela Sverige under den danska kronan. De svenska gränserna skulle dock bibehållas. Christian valdes till svensk kung år 1457. Under sommaren år 1460 vistades kung Christian på Älvsborg och viktiga handelsavtal slöts med staden Rostock när det gällde deras handel med Lödöse. Köpmännen i Rostock gav samma rättigheter som köpmän för Stockholm hade vid handel i staden. Slottet fick en ny ståthållare när riddaren Erik Nipertz från Östergötland tillsattes. Han hade länge varit nära allierad med kung Christian. När det år 1464 utbröt ett omfattande svenskt uppror mot Christian och slott efter slott bytte sida stod Älvsborg slott kvar under Christians kontroll. Innehavet av Älvsborgs slott kunde inte förhindra att Christian förlorade kontrollen över Sverige. Karl Knutsson utropade sig istället till svensk kung. Christian försökte vinna tid och bedrev under 1468 förhandlingar med svenska representanter men det var enbart för att hinna samla och rusta tillräckligt många soldater till nästa fälttåg. Vid årsslutet utbröt kriget på nytt och svenska trupper försökte erövra Älvsborg där Erik Nipertz ännu satt som ståthållare. Vid nyår 1469 stod omkring 1000 svenska soldater utanför Älvsborg. De belägrade borgen fram till februari, då man fick veta att den danske kungen Christian närmade sig slottet med en större dansk armé. Belägringen hävdes då och den svenska styrkan började retirera. Under belägringen hade svenskarna befäst Gullberg med en mindre skans. Där fanns det kvar en mindre svensk styrka, som snabbt blev inringad och belägrad av danskarna. Skansen på Gullberg höll ut till juni månad då den danska huvudstyrkan nådde Älvsborg och lyckades erövra och bränna skansen. Ett försök att slå tillbaka de framgångsrika danska styrkorna gjordes av frälsemannen Otte Torbjörnsson från Västergötland. Han uppbådade en stor bondearmé på flera tusen bönder, det påstås att det rörde sig om 10 000 men det är troligen en grov överskattning. Man lyckades ta kontrollen över skansen på Gullberg, men sedan drog man tillbaka bondehären som var alltför oprövad för att testas i strid på öppna fält utanför Älvsborg. Ytterligare ett uppror pågick från slutet av år 1469 till början av år 1470, men det berörde inte Älvsborg direkt. Hövitsmannen på Älvsborg Erik Nipertz med soldater från Älvsborg hade anslutit sig till kung Christians styrkor vid belägringen av Öresten. Den danska armén krossades där av en bondehär och Erik Nipertz stupade. Christian undkom trots nederlaget och kunde tillsätta Ivar Gren som hövitsmanen. Även han var adelsman från en släkt som under lång tid stöttat den danske kungen.

När kung Christian gav sig av mot Stockholm i juni 1471 anslöt sig Ivar Gren till kungens armé. När hövitsmannen på Älvsborg var borta med en stor del av slottets soldater passade Otto Torbjörnsson på att uppbåda en ny allmogearmé som lyckades att erövra Älvsborg under sommaren. Som belöning fick Otto Torbjörnsson efter den svenska segern ta över slottet med tillhörande län. I Älvsborgs hamn hade Otto en mindre flotta av fartyg. Några av dem var handelsfartyg medan andra var krigsfartyg. Från denna bas skickades regelbundet ut fartyg för att patrullera vattnen utanför älvmynningen. Några av Ottos skepp blev kapade av skotska fartyg och Otto bestämde sig för att utkräva hämnd. De fartyg som gjort sig skyldiga till piratdåden gick inte att hitta, så man beslutade sig för att ta hämnd på första bästa skotska fartyg. Jakten inleddes och efter en tid träffade man på två fartyg som man trodde var skotska och man anföll. Det blev en mindre strid där flera av försvararna dödades och andra blev skadade. Skeppen fördes med last och besättning in till Älvsborg men det visade sig att båda skeppen hörde hemma i hansastaden Danzig. Att angripa fartyg som tillhörde hansan var allvarligt då Sten Sture beordrat att dess fartyg skulle få lov att passera utan risk för angrepp. Hansan var Sveriges viktigaste allierade mot Danmark och det var av största vikt att inte denna mäktiga organisation blev fientligt inställd till Sverige. Otto blev beordrad att återställa skeppen och deras last. Till en början hade nog Otto förhoppningar om att kunna klara sig igenom krisen men det slutade med att han blev fängslad och slutligen avrättad år 1474.

Även Ottos efterträdare som hövitsman på Älvsborg, Nils Klausson, hade problem med kapade handelsfartyg. År 1486 hade ett av Nils fartyg tagits i öppna sjön av engelska skepp och förts till hamnen Fowey i Cornwall. Där hade lasten som värderats till 1500 rhenska gyllen beslagtagits. När Nils protesterade fick han också rätt och ett skadestånd utdömdes men dessa pengar betalades aldrig ut. När han ännu 1495 inte fått någon ersättning vände sig Nils till det allmänna riksmötet, som det året hölls i Linköping. Nils fick då rätten att ta ut sitt skadestånd genom att kapa engelska skepp motsvarande det värde som han hade rätt till enligt tidigare domstolsutslag. Nils Klausson fick därigenom rätten att bedriva ett privat krig mot England med Älvsborgs slott som bas. Det finns inte några dokument som berättar om Nils hämnd på engelsmännen. Denna tystnad tyder på att han lyckats kapa endast engelska skepp utan att skapa några nya internationella kriser.

Efter knappt 18 år av fred ökade spänningen på nytt i Norden under slutet av 1490-talet. I flera år väntades ett danskt anfall men det dröjde till år 1497, innan Danmark förklarade Sverige krig. I ett inledande skede försökte Henrik Krummedike som var hövitsman på Bohus slott, att vända allmogen mot Nils Klausson på Älvsborg. När danska och norska trupper gick mot Älvsborg i juli 1497 tycks det dessutom som att bondebefolkningen i området anslöt sig till belägringshären men dessa bönder var troligen tvångskommenderade. Belägringen blev långvarig och de danska och norska styrkorna fick allt större problem med ”olydiga bönder”, som man bestraffade med att hugga av dem hand eller fot.

Slottet kunde inte erövras genom stormning. Det som avgjorde slottets uthållighet var istället förråden av mat. Den 29 september efter nära tre månaders belägring gav Nils Klausson upp slottet. En del av försvararna lämnade slottet tillsammans med Nils. Några soldater valde att stanna och ansluta sig till den danska styrkan. Under knappt ett år styrdes både Bohus och Älvsborg av Henrik Krummedike. Därefter överläts Älvsborg först till Svante Sture under en kortare tid innan Erik Eriksson Gyllenstjerna blev hövitsman.[18]

Älvsborg – Nya Lödöses hamn

År 1473 började staden Nya Lödöse att anläggas. Det var första gången en stad anlades invid den södra älvfåran. Staden byggdes upp på åker-, ängsmark, blöta betesängar samt ren sankmark som tidigare tillhört de två stora byarna Härlanda och Kviberg vid Säveåns mynning i Göta älv. Man kan förundras över varför man valde denna plats för den nya staden. Markförhållandena var inte de bästa och dessutom var det små möjligheter för fartyg att färdas hela vägen upp till den nya staden. De fartyg som normalt gick över haven till exempel England, Tyskland och Frankrike kunde inte ta sig fram till Nya Lödöse. Även mindre och medelstora skepp fick hålla sig till en smal och farlig ränna som endast var några få meter bred. Dessutom fördes ständigt jord och sand ut från Säveån och lade upp nya hinder för sjöfarten. Gustav Vasa försökte under 1500-talet att få borgarna att anlita utländska experter för att ändra strömmarna med hjälp av pålning och på så sätt få naturen att rensa farleden, men det blev inte något av dessa planer.[19]

Alla transporter med stora fartyg skedde via den yttre hamnen, som låg mellan den plats där idag Sjöfartsmuseet ligger och Klippan. I Nya Lödöses tänkeböcker finns flera exempel på fartyg som låg vid Älvsborg med järn eller andra varor. Vid Älvsborg fanns förutom en djuphamn även en tullstation, där båtar från borgens hamn spärrade älvmynningen och kontrollerade all trafik.[20]

Sammanfattning av Älvsborgs medeltida historia

Etableringen av slottet är till stor del höljt i dunkel. Vi vet inte exakt när slottet började byggas men att det var i drift år 1366. Troligen var slottet ett första försök från den svenska kungamakten att etablera någon form av politisk, militär och inte minst ekonomisk kontroll över Göta älvs mynningsområde. Under medeltiden var dock svenska intressen inte tillräckligt starka för att kunna försvara sina positioner vid älvmynningen. Det var istället den danska kungamakten som under lång tid satte sin prägel på området. Det finns goda skäl att anta att slottet under senmedeltiden blev ett centrum inte bara för kunglig skatteindrivning utan för hela den lokala ekonomin. Det var under den danska tiden som ett system med oxdrifter etablerades. Sedan tidigare fanns sådana till städer i Halland och till Kungahälla. Hanteringen av oxar men också andra kreatur av varierande storlek utgjorde en betydande del av den lokala ekonomin och sysselsatte mycket folk kring slottet. Områdets växande ekonomsiska betydelse ledde fram till att staden Nya Lödöse grundades några kilometer öster om slottet år 1473.

Slottet var förskonat från belägringar fram till 1430-talets mitt. Under den fredliga perioden kan man förvänta sig en betydande tillväxt i lokalsamhället kring borgen. Från och med år 1436 när Engelbrekt belägrade Älvsborg började en lång period av våldsamma krig i borgens närhet.

De som framförallt drabbades var alla de bönder och hantverkare, som bodde i borgens närhet. Krigen under medeltidens slut blev gradvis allt mer våldsamma och drabbade befolkningen kring borgen allt mer. När arméer stannade kvar på en och samma plats under flera månader av belägring, innebar det att de plundrade närområdet på alla typer av resurser.


Slottet och Älvsborgsstaden under tidigt 1500-tal

De första åren av 1500-talet innebar åter ett växande krigshot och Erik Eriksson, hövitsman på Älvsborg fick ta ställning till om han skulle stödja unionskungen Hans eller det omfattande upproret i Norge och Västsverige. Tillslut valde Erik att stödja upproret och han deltog bl.a. i belägringen av slottet i Västerås. Till en början var upproret framgångsrikt och stora delar av Bohuslän (som då kallades Viken) samt Västergötland erövrades. Upprorsmakarnas trupper fick problem först när de försökte att erövra Bohus som fortfarande kontrollerades av den kungatrogne Henrik Krummedike. Bohus var ett mycket starkt fäste och man insåg att det skulle behövas en lång belägring för att få besättningen att ge upp. Bohus räddades av att Danmarks kronprins Christian anlände med förstärkningar och bröt belägringen. När Bohus var säkrat gick Christian söder ut mot Älvsborg. Den 14 juli 1502 stod en stor styrka bestående av danskar, tyskar och skottar utanför Älvsborg. Paul Dolnstein var en tysk belägringsspecialist som hade till uppgift att bryta slottets försvar. Han tecknade en vy över träslottet med torvtak och ”dunderbössor i alla fönster”. Det är den äldsta kända avbildningen av slottet och den enda avbildningen från den tid, då Älvsborg var byggt av trä. Denna teckning måste ha utförts någon gång mellan den 14 och 17 juli, längre tid än så varade nämligen inte belägringen. Hövitsmannen på Älvsborg bestämde sig för att åter en gång byta sida. Efter en kortare förhandling med prins Christian överlämnade Erik Eriksson slottet. Erik lämnade Älvsborg tillsammans med cirka 60 man, medan hela 80 soldater ur besättningen stannade kvar och anslöt sig till den danska armén. Erik Eriksson sökte därefter upp den svenska armén som befann sig i trakten av Lerum. När svenskarna fick klart för sig att han givit upp utan strid blev han ihjälslagen av soldaterna.

Ryttare ur den svenska hären tog sig därefter snabbt västerut för att försökta slå tillbaka danskarna. Man tog sig på småvägar och stigar fram emot det danska lägret utanför Älvsborg. Troligen låg det danska lägret på platån sydost om Älvsborg mellan fästningen och bergen utåt älvmynningen. Tanken var att överrumpla danskarna och på så sätt vinna en snabb seger. När de svenska styrkorna ryckte in i det danska lägret under skydd av en tät dimma, uppstod först förvirring och kaos. Det såg ut som om det svenska anfallet skulle lyckas. I sista stund lyckades dock danskarna organisera sina styrkor och slå tillbaka anfallet. Den svenska hären var till antalet överlägsen den danska sidan. Det uppges av Paul Doinstein, som var med även vid slaget att svenskarna anföll med 15 000 man, varav flertalet var bönder. På dansk sida stred 1 800 tyska legoknektar. Paul Doinstein noterar att de tyska soldaterna var utrustade med rygg- och bröstharnesk och hjälmar och armskenor. Det huvudsakliga vapnet bland knektarna var pikar. Den svenska bondehären tycks nästan helt sakna harnesk och endast ett fåtal hade hjälmar. Deras beväpning bestod av armborst och spjut gjorda av svärd. Trots de ojämna styrkeförhållandena gick de tyska legoknektarna segrande ur striden. De hade stridserfarenhet, utrustning och troligen en helt annan disciplin än de svenska bönderna.[21]

Efter slaget beslutade sig Christian för att bränna ned Älvsborgs slott, efter att det tömts på allt av värde. Eftersom Christian redan behärskade Bohus som var ett starkare slott, hade han inget behov av Älvsborg. Det var onekligen bättre att koncentrera sina resurser till det starkaste av de båda fästena och slippa att splittra sina styrkor på två slott.

När krig åter bröt ut år 1511 återkom Christian till Göta älvs mynning. Klippan, där slottet låg hade då varit öde sedan år 1502. Under den tiden hade förmodligen Bohus övertagit uppgifter så som att samla in skatten från Älvsborgs slottslän. Christian bestämde sig för att återuppbygga slottet och lät mäta upp klippan. Att bygga ett slott av sten skulle ta allt för lång tid, så även det nya slottet byggdes av trä. Timmer höggs i Norge, möjligen på Hisingen, och fördes över till Älvsborgsklippan. Arbetet gick snabbt och snart stod en enklare skans uppe på klippan. När krigshandlingarna upphört år 1512, lämnades den nybyggda skansen öde utan någon besättning. Det var först år 1519, som åter både svenskar och danskar visade intresse för Älvsborg. En dansk styrka som sänts med snabba fartyg, hann först fram till Älvsborgsklippan och började arbeta på att befästa området. Efter en tid hade ett nytt slott byggt av timmer, jord och torv vuxit fram uppe på klippan. Det dröjde inte många månader, innan svenska trupper nådde fram för att försöka inta den nya danska befästningen. Ledare för den svenska hären var Erik Abrahamsson, som hade god insikt i den tidens belägringskonst.

I juli månad 1519 försökte danskarna under ledning av norrmannen Klaus Blide att göra en utbrytning för att skaffa mer material för att förstärka slottets vallar. Det blev en ganska hård drabbning, där belägrade och belägrare möttes med ungefär 100 man på var sida.

Erik Abrahamsson beslutade sig för att använda eld och rök för att driva ut danskarna. Mitt framför porten vid den så kallade Kroppedammen fördes det fram rörliga skansar i form av flyttbara skärmar som skyddade manskapet. Samtidigt fördes stora kuber fyllda med jord, ved, näver, tjära och enris fram emot slottet. De skulle sättas i brand, så snart man kommit tillräckligt nära för att på så sätt röka ut försvararna.

Försöket misslyckades, när man upptäckte att marken närmast slottet var full av spetsiga pålar och fotanglar, som försvararna placerat ut natten innan. När man försökte ta bort hindren utnyttjade försvararna tillfället och besköt svenskarna och många soldater dödades och sårades. Därefter gjorde svenskarna inte några fler försök att storma borgen utan förberedde sig på att häva belägringen. När försvararna upptäckte att svenskarna lämnade sitt läger skickade Klaus Blide ut sitt manskap för att förstöra den kvarlämnade belägringsutrustningen samt att ta tillvara allt timmer man kunde för att förstärka slottet. Svenska ryttare återkom då och började att själva förstöra lägret. En märklig tävlan mellan svenskar och danskar att förstöra så mycket som möjligt resulterade i att lägret snabbt blev jämnat med marken.

Efter detta misslyckade försök att erövra Älvsborg kände sig danskarna ganska säkra. De ansåg inte att det fanns något hot från landsidan. Däremot påtalades i brev att svenskarna byggde många skepp och skutor i Gamla Lödöse och man fruktade ett angrepp från sjösidan. Vid Älvsborg låg en tullnärs jakt, befälhavarens jakt och en jakt tillhörig Jens Holgerson samt 15 stora och små skepp och båtar. Det var enligt Klaus Blide närvaron av de tre jakterna som hindrade svenskarna från att storma slottet. Besättningen på Älvsborg och allmogen omkring slottet var under denna tid fullt sysselsatt med att förstärka slottet, men arbetet hindrades på grund av brist på virke.

Hans Brede insattes 1519-20 som hövitsman på Älvsborg tillsammans med Niclas Schwantzen. Den senare var troligen underordnad Brede. Niclas ägnade sig som så många av sina föregångare åt att röva från köpmännen. År 1520 lät han med våld ta lasten från ett fartyg från Livland, som låg i Älvsborgs hamn. Den värderades till 1600 rhenska gyllen. Några år senare noteras det att Niclas var en mycket rik man med många dyrbara hästar.

När Christian blivit kung av både Danmark och Sverige försökte han genom att avrätta en stor del av den svenska högadeln skaffa sig en säkrare kontroll över landet. Den hårdföra politiken resulterade istället i ett uppror och hövitsmännen på slotten, däribland Älvsborg, fick order om att kväsa upproret. Försök att lugna allmogen kring Älvsborg misslyckades och hövitsmannen Hans Eriksson var oroad för ett anfall mot slottet. I september 1520 började en armé från Västergötland att röra sig västerut för att försöka anfalla Älvsborg eller åtminstone befästa Gullbergsklippan. När de nådde fram till Nya Lödöse, började de montera ned en del av husen för att använda timret vid bygget på Gullberg. Då gjorde Hans Eriksson på Älvsborg ett utfall och lyckades driva bort svenskarna samt att bränna ned Nya Lödöse. Slottets allt mer utsatta läge gjorde att kung Christian tillsatte Mikkel Blik som hövitsman. Han var en av de mest erfarna befälhavarna i Danmark vid denna tid. De räkenskaper som lämnades till kungen i samband med att Hans Eriksson överlämnade slottet visade att bönderna i slottslänet inte betalat in de skatter de var skyldiga kungen. Mikkel Blik började omedelbart arbetet med att förstärka Älvsborg. Han började med att skicka bort två personer på slottet som han misstänkte hade kontakt med svenskarna. Mikkel Blik begärde också att slottets garnison skulle förstärkas då det fanns fientliga styrkor i häraderna nära slottet. Den svenska styrkan på knappt 200 man var inte tillräckligt stor för att erövra Älvsborg. Deras uppgift var istället att se till att bönderna runt om slottet inte försåg försvararna med byggmaterial eller mat. Den svenska truppen hade framgång med att brandskatta Hisingen, men de blev slagna av Mikkel Bliks soldater, när de korsat Göta älv och gått in i Askims härad. Senare under året förvärrades läget för garnisonen på Älvsborg. Svenska styrkor hade då befäst Gullbergsklippan och det rådde akut brist på fläsk, kött, salt och det sägs att det fanns endast en tunna krut kvar. Att försörja garnisonen måste ha varit en mycket svår uppgift. Dessutom pågick ett lågintensivt krig mellan Älvsborg och Gullberg. Ett exempel på detta är händelserna måndagen den 22 september år 1522. Då skickade Mikkel Blik ut ryttare för att tvinga några bönder som bodde cirka en mil från slottet att betala sina skatter. Men bönderna var inte försvarslösa. De samlade snabbt samman befolkningen och satte sig till motvärn och lyckades driva bort ryttartruppen. När ryttarna var på väg tillbaka till Älvsborg, gjorde garnisonen på Gullberg ett utfall med ett större antal infanterister. Ryttartruppen slog tillbaka infanteriets anfall men blev då omedelbart attackerad av ett nytt utfall från Gullberg. Även detta lyckades ryttarstyrkan slå tillbaka för att sedan återvända till Älvsborg.

När större svenska styrkor började anfalla områden i Viken norr om Bohus slott, ansåg Mikkel Blik att läget började bli allt för farligt. Risken fanns att Älvsborg skulle bli avskuret från matleveranser och kontakten med Bohus slott riskerades i detta läge att brytas. Det fanns ingen möjlighet för honom att ensam stå emot den armé, som närmade sig från norr. Han tog därför beslutet att tömma Älvsborg på allt av värde och bränna ned slottet. Mikkel Blik och hans soldater retirerade därför till Bohus. Ruinerna på Älvsborgsklippan besattes därefter av svenska trupper.[22]

Vasaborgen och Älvsborgsstaden

Ture Jönsson (Tre Rosor) utsågs till hövitsman på Älvsborg. Ture Jönsson inledde omedelbart arbetet med att återuppbygga slottet och han lät åter sätta upp kanoner på borgklippan. Det är inte troligt att kanonerna stod på några stenbastioner utan det rörde sig om vallar av jord, torv och trä. Han stannade ett knappt år innan Måns Bryntesson (Lilliehöök) tog över styret av slottet och länet. Byggnadsarbetet gick långsamt. Brev med klagomål på slottets brister visar att det ännu fyra år efter att återuppbyggnaden påbörjats saknades hus för förvaring av krut och kanoner. Dessutom var vallarna i så dåligt skick att de höll på att rasa. Till en början sköttes Älvsborg och dess län på samma sätt som under medeltiden. Men år 1525 beslutade sig Gustav Vasa för att ändra slottslänets ställning. Hövitsmannen blev tvungen att årligen redovisa uppbörd och utgifter. Hövitsmannens ställning försvagades därmed och han fick uppgifter som motsvarade de hos en fogde. Det medeltida systemet var därmed upphävt. De första bevarade räkenskaperna från 1530-talets början visar att pengar var en bristvara i länet. De skatter som betalades i pengar räckte inte till att avlöna besättningen på Älvsborg. För att lösa detta problem lät man bönderna sälja sitt smör, sina hudar, oxar och spannmål och sedan betala sina skatter med mynt. Betalningar i natura upphörde inte men ändrade karaktär. Varor såldes där de för tillfället betingade det högsta priset. De inkomster som försäljningen inbringade kunde sedan användas för att köpa en annan typ av vara som sedan kunde säljas med en än högre vinst. Vanligast var att man spekulerade på detta sätt med varor som smör och oxar.

Under 1530-talets inledande år, när Måns Bryntesson avsatts som hövitsman, utfärdades order om att Älvsborg skulle förstärkas. I ett inledande skede rörde det sig om att uppföra ett torn av sten och att förstärka vallarna. Svårigheten var att betala de specialister som behövdes för bygget. Man fick anslå bl.a. skatteintäkterna för Marks härad för att betala mannen som skulle leda byggnadsarbetet. Bönderna i Älvsborgs slottslän och Läckö slottslän fick i uppdrag att köra sten till slottsbygget. År 1537 beordrades bönderna i samma område att var och en göra fyra dagsverken på Älvsborg, men det var inte lätt att få bönder som bodde långt uppe i norra Skaraborg att resa ned till Älvsborg för att arbeta på slottet. Arbetet gick därför långsamt. Det var först under 1550-talets slut, som arbetet tog fart och större förbättringar genomfördes. Exakt vilka förbättringar som genomfördes är oklart.[23] Det är tänkbart att slottet uppe på klippan förstärktes samt att man uppförde nya befästningar, kanske en bastion, vid slottets huvudport invid hamnen.

Samtidigt med arbetena på Älvsborg började borgarna i Nya Lödöse att flytta från stadens gamla plats vid Säveåns utlopp i Göta älv till slottet Älvsborg. På så sätt skulle stadens försvarsvallar kunna kombineras med Älvsborgs. Staden och fästningen skulle bli en starkare anläggning än när de låg var för sig utan möjlighet att bistå varandra.[24]

Det finns inte några avbildningar eller kartor som visar var Älvsborgs staden låg eller hur stor den var. Uppgifter från 1700-talet (Cederbourg) gör gällande att staden låg söder om slottet och att man ännu under 1700-talet kunde se spåren av staden, ”hwilkens urgamla qwarlefwor och minningsmärken i jorden, ännu i denna dag efter Gator, Kiällare och tomtstenar igenfinnas”.[25]

Rekonstruktionen ovan visar ett stadsområde, som bland annat inkluderar den s.k. Silverkällan – stadens brunn – som även finns markerad på 1655 års karta över Älvsborg och Kungsladugården. Det var givetvis en strategisk resurs man föredrog att få innanför stadsmuren. Hur mycket av stadens befästningar som verkligen uppfördes är osäkert.

Att staden verkligen uppfördes invid Älvsborgs murar är däremot säkert. Älvsborgsstaden eller Nya Lödöse som invånarna fortsatte att kalla sin stad upplevde under perioden 1547-63 en verklig blomstringsperiod. Staden blev en av de viktigaste handelsstäderna i riket.

Borgarna i staden handlade med järn, smör, skinn, hudar, trävaror, talg, kökenfett, nötter, hästar och en mängd andra varor. Dessa såldes framförallt till Nederländerna och Skottland men stora laster gick även till Lübeck, Rostock, Kiel, Danmark, Stralsund och Oldenburg. För flera av dessa varugrupper var Älvsborg en av landets mest betydande exporthamnar. Exporten av sågade trävaror, oxhudar samt bockskinn överträffade alla andra exporthamnar i riket. Den dominerande ställningen när det gäller oxhudar är viktig. Det visar att Älvsborg var en av noderna i en omfattande internationell handel med oxar och de produkter man kunde få ut från slaktdjuren. Det var framförallt handelsmän i Nederländerna som, köpte dessa oxhudar. Under 1550-talet ökade volymen även för järn och smör och Älvsborgstadens totala handelsvolym fick en allt mer betydelsefull roll i svensk ekonomi. Utöver handelsmännen bedrev även kronan och adeln egen handel. Värdet av kronans export från Älvsborg låg under perioden 1547-60 på en nivå som oftast var lägre än Stockholms men större än den från Kalmar. Älvsborg var alltså viktig även för kronans export. Adelnsmännens export är svårare att bedöma på grund av att den var befriad från tull. Deras handel blev därmed inte registrerad. Det finns dock uppgifter i utförsellängderna som visar på att även adeln var mycket aktiva som exportörer från Älvsborgsstadens hamn. Framförallt var smör en viktig vara men givetvis förekommer även oxhudar. De uppgifter som finns i utförsellängderna är från de fartyg, där adel och handelsmän delade på ett fartyg. Oftast hade adeln egna skepp och dessa syns inte i källmaterialet på grund av att adeln var befriad från att betala tull. Det finns goda skäl att antaga att adelns utrikeshandel över Älvsborg var omfattande. Flera av de stora adelssläkterna med omfattande gårdsinnehav i området kring Älvsborg hade egna skepp. Till exempel hade Sten Eriksson Leijonhuvud skepp, som seglade på franska hamnar. Där hade han avtal, som innebar att han fritt fick föra ut salt från landet. Salt var under denna tidsperiod en mycket eftertraktad handelsvara.[26] Import av stora kvantiteter salt passar väl in i sammanhanget. Salt behövdes både som konserveringsmedel för kött och fisk samt till garverierna invid slottet. Oxar och salt bildade ett tidigmodernt utvecklingsblock, som drev ekonomin vid älvmynningen under denna tid.

Grunden för ett utvecklingsblock är varor eller tekniker (innovationer) som på något sätt är beroende av varandra. Beroendet av salt för konservering av kött och till garverierna är därmed ett utmärkt exempel. Det var under 1500-talet inte möjligt att byta ut dessa varor och tekniker mot något annat så i detta fall skapas en låsning av utvecklingsblocket. Kring de varor och tekniker som var centrala i utvecklingsblocket skapades även bättre förutsättningar för andra verksamheter. Genom den ökande handeln förbättrades hamnen vid Älvsborg och det gav givetvis förutsättningar att sälja även andra varor. Den växande sjöfarten gav fler människor inkomster genom den service som fartygen behöver vid varven men också från olika hantverkare som till exempel repslagare. Modernare exempel på utvecklingsblock är järnvägen under 1800-talet och förbränningsmotorn under 1900-talet.[27]

Älvsborg ett svenskt Archangelsk?

Under 1500-talet var Älvsborg vid flera tillfällen en del av det politiska spelet kring handelsvägarna mellan Ryssland och Västeuropa. Det hela inleddes med att upptäcktsresande från England hittade floden Dvinas mynning år 1553 och öppnade upp en helt ny handelsrutt mellan Västeuropa och Ryssland. Länderna kring Östersjön hade all anledning att oroa sig för denna begynnande förändring av handelsvägarna. Sverige och Polen fruktade främst att Ryssland skulle köpa krigsmateriel från Västeuropa. Hansan och Danmark såg sig hotade av att ryska varor helt skulle sluta att passera genom deras område. För Danmark var givetvis en minskad trafik genom Öresund ett hot mot inkomsterna från tullavgifterna.

Gustav Vasa försökte år 1556 att få Kristian III att stoppa engelsmännens resor till norra Ryssland men det ledde inte till några resultat. Istället försökte Gustav Vasa att övertala England att frivilligt ge upp den nya handelsvägen. Sverige var under detta år i krig med Ryssland och var därför extra angeläget om att strypa fiendens handelsvägar. För att locka engelsmännen att sluta med sin Rysslandshandel erbjöd Gustav Vasa dem att komma till Älvsborg och bedriva sin handel där istället. Gustav Vasas sändebud påpekade att de då skulle slippa den långa och farliga seglationen samt att de skulle ha stort gagn och profit av handeln vid Älvsborg. De svenska sändebuden hade dock ingen framgång med att övertyga England om att överge Archangels tillförmån för Älvsborg.[28]

Uppvaktningen av Maria Stuart

Staden och slottet var centrum för viktiga politiska händelser i början av 1560-talet. Efter att de gamla regenterna i Sverige och Danmark avlidit ökade spänningen åter mellan de båda gamla rivalerna. Inledningsvis hade Fredrik II av Danmark och Sveriges kung Erik XIV förnyat gamla fredsavtal vid ett möte på Älvsborgs slott i augusti 1561. Samma år fick slottet på nytt besök av kungen samt hertigarna Karl och Magnus, som med en flotta bestående av 14 örlogsskepp skulle segla mot England för att försöka få till stånd ett giftermål med drottning Elisabet. Dåligt väder gjorde att man inte lyckades lämna Göteborgs skärgård och man bestämde sig därför att gå landvägen genom Danmark för att sedan korsa engelska kanalen. Men danskarna tvekade att ge den svenske kungen fri lejd genom landet och Erik började då se sig om efter andra lämpliga gemåler. Därför lät han 1562 skicka två skepp från Älvsborg under ledning av greve Per Brahe och Charles de Mornay samt Mårten Helsing till Edinburgh för att uppvakta Maria Stuart. Slottet och staden var under dessa två år fyllda av soldater, hovfolk och några av landets högsta tjänstemän och adelsmän. Det var kanske vistelsen vid Älvsborg som fick Erik att inse värdet av Älvsborg för svensk ekonomi. Han började göra upp planer för att skapa en kombinerad sjöled och landsväg genom Sverige från Stockholm till Älvsborg. Skepp skulle ta sig genom Mälaren till Arboga, sedan över Hjälmaren till Örebro. Därefter fick varorna transporteras på Littestigen in i Västergötland för att till slut nå fram till Älvsborg. Dessa planer genomfördes aldrig. De fick avbrytas, när den danska armén samlade sina styrkor i Skåne under våren 1563.[29]

Sammanfattning – Älvsborg under början av 1500-talet

Början av 1500-talet innebar stora förändringar av både slottet och dess närområde. Den gamla medeltida träborgen försvann och ersattes gradvis av ett nytt slott av sten i vasatidens stil. Det i sig var ett omfattande projekt som krävde stora investeringar och en helt ny organisation för slottets försörjning. Områden långt upp i Västsverige tvingades bidra med material och arbetskraft till Älvsborg.

Förutom byggandet av ett nytt stenslott uppfördes en helt ny stad invid slottets murar. Det var Nya Lödöses stad som flyttades närmare slottet för att de skulle ge varandra skydd i händelse av krig. Den nya staden, som oftast kallas Älvsborgsstaden, fick en kort historia då den flyttades tillbaka till sitt gamla läge vid Säveåns utlopp redan under andra halvan av 1500-talet. Ofta nämns detta som en parantes i Nya Lödöses historia trots att det var en period, då staden såg en god ekonomisk utveckling och var Sveriges ledande exporthamn för ett flertal varor. Det bör understrykas att ingen annan svensk exporthamn skeppade ut lika mycket oxhudar som Älvsborgsstaden. Älvsborgsstaden och slottet var därmed ett centrum för oxdrifter både för kronan och handelsmännen samt troligen även adeln som är unikt för landet under denna period. Det man byggde vidare på var det gamla medeltida systemet, som etablerats av danska intressen under medeltidens slut.

 

 

Nordiska sjuårskriget och dess följder

Den goda utvecklingen med växande handel och en allt rikare stad nedanför Älvsborgs murar skulle komma att brytas i och med utbrottet av det nordiska sjuårskriget. Dåliga vägar och regnigt väder gjorde att det tog lång tid för den danska armén att nå fram till Älvsborg. Omkring den 7 augusti år 1563 stod man i Halmstad, sju dagar senare i Varberg och först den 22 augusti började danska trupper att nå fram till Älvsborgs slott. De tunga kanoner som skulle användas vid belägringen gick inte att föra fram på land, så de transporterades på 6 fartyg med en hel eskader till skydd från Köpenhamn fram till Göta älvs mynning.

Redan innan den danska armén nått fram till slottet, brände borgarna i Älvsborgsstaden sina hus och flydde in på fästningsområdet. Det tyder på att man inte hunnit uppföra några tillräckliga vallar kring staden. Förutom stadens borgare flydde även många av traktens bönder till Älvsborg, när danskarna närmade sig under augusti månad. Totalt fanns det omkring 700 man till fästningens försvar. Men en stor del av dem var alltså borgare och bönder utan någon egentlig erfarenhet av krig. Den militära ledningen på Älvsborg beklagar sig över att dessa var ”svåra olydige” och ”intet förfarne”. Dessa 700 försvarare ställdes mot en dansk armé på cirka 28 000 man.

Kung Fredrik beslutade att hela hären skulle delta i belägringen. Det var naturligtvis riskabelt att låta så mycket soldater slå läger. Faran att det skulle bli brist på livsmedel var uppenbar. Belägringen måste därmed klaras av snabbt för att de danska styrkorna skulle kunna nå framgång. Först fick försvararna möjligheten att ge upp, men hövitsmannen på Älvsborg, Erik Kagge, avvisade det danska kravet. Någon dag senare hade det tunga belägringsartilleriet förts iland från fartygen och satts upp på åsen sydväst om slottet. En stark dansk styrka tog över och befäste Skinnareklippan nära borgens hamn och huvudingång. Inledningsvis var beskjutningen inte speciellt omfattande men efter tre dagar, den 4 september, började danskarna använda det grova artilleriet. Beskjutningen började tidigt på morgonen och fram emot lunchtid hade de tunga kanonerna lyckats rasera en del av muren åt öster. Innan danska trupper hann storma borgen valde besättningen att kapitulera. Soldaterna, borgarna och bönderna fick lämna Älvsborg men Erik Kagge och hans underbefälhavare togs som fångar till Danmark. Det var ett i det närmaste intakt slott som erövrats och krigsbytet var omfattande. I slottet fanns inte enbart kronans skatter utan också egendom, som hörde till borgarna i den rika Älvsborgsstaden samt värdeföremål från åtskilliga bondgårdar i trakten. Danskarna hittade guld, silver, kläde, salt och mycket annat innanför slottets murar. Allt detta fick greve Günther von Schwartzburg i gåva av kung Fredrik som belöning för den snabba och framgångsrika belägringen. Utöver alla dessa värdeföremål tog danskarna 148 kanoner av brons och järn, 37 skeppund krut 6 222 kanonkulor av järn och bly samt 219 av sten, 333 pilar, 400 fotanglar samt mängder av lansspetsar och pikar. I Älvsborgs hamn togs örlogsfartygen Krabaten och Svenska Jungfrun vilka omedelbart införlivades med den danska flottan.

Den främsta orsaken till att man gav upp slottet var inte brist på vapen utan berodde på att manskapet på slottet vägrade fortsätta striden. När en stor del av besättningen utgjordes av borgare och bönder är detta inte märkligt. Dessa fick troligen panik, när kanonerna besköt slottet. När slutligen delar av försvarsverken rasade trodde de att allt var slut och de fruktade för sina liv. Domen mot Erik Kagge blev hård. Han fick avträda alla sina egendomar och blev dömd till döden.

Danskarna var först något förvånade över hur lätt man tagit fästningen. ”Vi vilja hoppas att om de andre svenskarne icke äro värre eller manligare tänka stå än dessa, bliver all ting godt”.

Återuppbyggnadsarbetet inleddes omedelbart under den danske kommendanten Jörgen Rantzaus ledning. Material och hantverkare skickades till Älvsborg för att inleda reparationsarbetena. Kvar utanför Älvsborg stod det danska härlägret. Många soldater hade drabbats av rödsot och alla plågades av svår livsmedelsbrist men det dröjde till den 18 september, innan hären fick order om att bryta upp och bege sig tillbaka till Skåne.

Mot slutet av följande år inledde en svensk styrka en belägring av Älvsborg för att återerövra slottet. Denna styrka var inte alls av samma storlek som den danska ett år tidigare, men man lyckades omringa fästningen och hoppades på att kunna svälta ut den danska besättningen. Ännu efter tre månaders belägring hade försvararna inte visat några tecken på att ge upp. Styrkan utanför Älvsborg berövades alla tyngre vapen, då det ansågs viktigare att erövra det starka fästet Bohus. När det fallit ansåg man att Älvsborgs besättning troligen skulle ge upp frivilligt. Anfallet mot Bohus misslyckades och man återförde vapen och manskap till belägringen av Älvsborg. Gång på gång lyckades man slå tillbaka undsättningsförsök som kom både över havet och på land. Efter nära fem månaders belägring var försvararna nära att ge upp. De fick då oväntad hjälp från den svenske kungen, som hade tröttnat på den resultatlösa belägringen. Han beslutade sig för att satsa allt på ett nytt anfall mot Bohus. Belägringen av Älvsborg hävdes under första halvan av april månad år 1564. Därefter kunde försvararna av slottet åter börja proviantera. Det behövdes för svenska styrkor, som återigen misslyckats med att erövra Bohus återkom och återupptog belägringen under början av maj.

I Danmark pågick samtidigt planeringen för att häva belägringen av Älvsborg. Det tog hela vintern 1564-65 innan man fått tillräckligt med material och pengar att kunna inleda ett nytt fälttåg. I maj månad år 1565 samlades kring 9 000 danska soldater i Halmstad och började marschera norrut på dåliga vägar. Det dröjde till mitten av juni, innan man nådde fram till trakten av Älvsborg. När denna stora danska styrka närmades sig hävde svenskarna belägringen och drog sig tillbaka till Lerum, där det fanns möjlighet att försvara sig mot fienden. Den svårframkomliga terrängen gjorde att man med mindre styrkor framgångsrikt kunde försvara sig mot överlägsna motståndare.

Det danska lägret upprättades på Gullbergs äng. Nästan omedelbart uppstod problem med livsmedelsförsörjningen. Danska rapporter berättar att cirka 300 knektar dött av hunger och man begärde att fartyg med förnödenheter skulle skickas till området. På andra sidan bergspassen i Lerum fanns vid samma tid omkring 10 000 soldater. Även dessa led brist på livsmedel, dessutom härjade sjukdomar svårt bland trupperna. Detta gjorde att ställningarna vid Lerum övergavs redan under juli månad.

Under tiden hade danskarna fått proviant och förstärkningar, så de utnyttjade omedelbart tillfället att rycka fram mot Ale och Flundre härader och där bränna gårdar och plundra. Den svenska armén härjade samtidigt i Marks härad.

Området kring Älvsborg drabbades mycket hårt av dessa strider. I Sävedals och Askims härader samt Angereds socken brändes 329 gårdar, 37 halva gårdar och 10 torp. Knappt 70 gårdar (eller 20 procent) lyckades klara sig undan förödelse i samband med kriget. Allt jordbruk måste ha avstannat och gjort det allt mer omöjligt att försörja en armé i området. Vilka förhållanden den hemlösa bondebefolkningen levde under kan vi knappast föreställa oss.

Prövningarna för områdets befolkning var inte över i och med denna våldsamma ödeläggelse. Redan följande år gjordes ett nytt försök av svenska styrkor att återerövra Älvsborg. Under två månader belägrade flera tusen svenska soldater slottet. De tvingades till slut att bryta belägringen dels på grund av brist på livsmedel dels för att danska förstärkningar närmade sig. Slaget mellan svenskar och danskar böljade fram och tillbaka utmed Göta älvs dalgång samt i dalgångarna upp mot Lerum och Alingsås. Området med utbrända gårdar och ödelagda jordbruksmarker blev allt större under år 1566. Till slut blev den svenska armén kraftigt decimerad och försvagad och tvingades att ge upp. Danskarna började då omedelbart att lägga upp nya lager vid Älvsborg och drog bort större delen av armén från slottet. Kvar lämnades knappt tusen soldater.

Den nya danska befälhavaren på slottet, Jens Kaas, inledde omedelbart nya byggnadsprojekt. Han beordrade bönderna på Hisingen, både de f.d. svenska socknarna Lundby och Tuve samt bönderna i Björlanda, Torslanda, Fotö, Öckerö, Hönö, Hälsö, Björkö och Grötö att arbeta och föra material till fästningen. Troligen hade detta område klarat sig relativt oskatt undan konflikten och det var därför lämpligt att begära dagsverken från Hisingen och norra skärgårdens bönder.

Problemen vid slottet var många år 1567 till 1569. Den danske befälhavaren hade inte tillräckligt med pengar att betala sina trupper och garnisonen var nära myteri. Skattkammaren vid slottet i Marstrand tömdes gång på gång för att betala Älvsborgs knektar. Dessutom var det fortsatt svårt att skaffa fram livsmedel. Slottets garnison fick till stor del lita till fartyg, som levererade kött och spannmål från Danmark samt sill från Marstrand.

Efter några år av relativt lugn vid älvmynningen återkom svenska styrkor år 1570. Deras uppgift var att befästa Gullbergsklippan och på så sätt försvaga Älvsborg. Arbetet på denna nya befästning kom inte speciellt långt innan freden i Stettin den 13 december 1570 avslutade kriget. Sverige återfick Älvsborg och området däromkring mot att man betalade 150 000 riksdaler. Hälften av detta belopp skulle betalas den 7 juni 1571 då slottet skulle återlämnas. Men det var inte lätt att samla in 75 000 riksdaler till utsatt datum. Överlämnande fick vänta tills den 24 juli, då Bengt Bengtsson Gylta tog emot fästningen.[30]

Utbyggnaden av fästningarna Älvsborg och Gullberg

Under krigsåren hade danskarna inte utfört några underhållsarbeten på bostadsdelen av slottet ”de våningar, der på slottet äro, uti denna förlidne danska fejden, mestadels voro förderfvade, både till tak, fönster, dörrar och eljest”. De underhållsarbeten som danska källor berättar om gällde vallar och murar kring slottet. Övriga delar av slottet hade man knappast råd att förbättra. Omedelbara åtgärder behövdes, för att slottet skulle bli beboeligt för delar av hovet, som väntades dit. För att snabba upp byggande av bostäder beslutades det att tjugo. stugor skulle köpas in från bönder i området. De skulle tjänstgöra som tillfälliga bostäder. Dessutom behövdes stallbyggnader för ytterligare 300 hästar. Omfattande byggnadsarbeten inleddes på flera platser söder om Göta älv. Inte bara skulle Älvsborg förbättras. Dessutom skulle en helt ny fästning uppföras på Gullbergsklippan. Det har spekulerats i att detta beslut var ett utslag av Johan III:s böjelse för stora byggföretag.[31] Min tolkning är snarare att man såg det som nödvändigt att hålla sig med en fästning längre upp i Älven. Fästet vid Gullberg anlades för att skydda staden Nya Lödöse, som några år efter kriget åter flyttades till sin gamla plats vid Säveåns mynning. En fästning på Gullberg skulle dessutom kunna säkra transporter på Älven, Säveån och Gullbergsån samt försvåra en belägring av Älvsborg fästning.

Att bygga två starka fästningar med 6 kilometers mellanrum ställde stora krav på ett av krig svårt härjat land. Utbyggnaden av Älvsborg och Gullberg skulle kräva en organisation av ekonomi och arbetskraft i en helt ny skala.

Ombyggnaden av Älvsborg

Genom den nya länsindelningen kunde resurser till Älvsborgs utbyggnad hämtas från ett större område än tidigare. Ifrån Marks, Kinds, Kullings, Barne, Laske, Gäsened och Bollebygds härad skulle årligen levereras en timmerstock om 16 alnar, ett bräde om 8, samt ett pund näver för varje två skatte-, eller tre kronobönder. Det skulle ge 46 tolfter stockar, 46 tolfter brädor och 27 skeppund 10 lispund näver. Ifrån Skånings, Vartofta, Frökind, Kinna och Vista härader skulle varje två skatte-, eller tre kronobönder skicka 3 tunnor kalk vilket totalt skulle ge 840 tunnor (70 läster).

Arbetskraften skulle till stor del utgöras av bönder, som tvingades att göra dagsverken och leverera material till fästningsbyggandet. Det fanns 810 skattebönder, 850 kronobönder och 1 010 frälsebönder inom Älvsborgs länsområde. Totalt hade man alltså tillgång till 2 670 bönder, som skulle göra upp till fyra dagsverken per år. Vilket blir 10 680 dagsverken på ett år.[32]

År 1573 när man gjorde dessa beräkningar såg det ut som om det var möjligt att genomföra en snabb och omfattande förändring av slottet. Ett år senare visade det sig att bönderna i det nya länet nästan helt hade undvikit att utföra dagsverken och nästan inget byggnadsmaterial hade levererats. Fogdarna i länet fick en skarp uppmaning av kungen att snarast se till att dagsverken utfördes och material levererades till Älvsborg.

Under de följande fyra åren genomfördes en omfattande förstärkning av Älvsborg. Den första förändringen bestod i att man byggde nya starka bröstvärn med kanonterrasser ut mot älven. Därefter påbörjades en bastion som riktade sin spets österut mot Skinnareklippan. Dess uppgift var att skydda slottet och dess huvudport mot de angrepp som så ofta riktats mot slottet från Skinnareklippan. Både värnen riktade mot älven och den nya bastionen stod klara 1578.[33]

Under början av 1580-talet inleddes nästa fas i omvandlandet av Älvsborg. Först riktades uppmärksamheten mot borgen och dess byggnader. Uppe på själva klippan fanns flera byggnader. Några av byggnaderna var av sten, medan den del som användes som förläggning för soldaterna var enkla träbyggnader. Alla träbyggnader försvann under 1580-talet och slottets våningar fick en allt mer påkostad utformning både invändigt och utvändigt. Mycket resurser användes för att ge Älvsborg ett värdigt utformande.[34]

Utgår man från att alla som var skyldiga att utföra sina fyra dagsverken verkligen också infann sig och utförde arbetet skulle fästningsbygget ha krävt cirka 1,5 miljoner dagsverken. Nu är det i högsta grad orealistiskt att räkna med ett så högt deltagande från böndernas sida. Räknar man med att bönderna i snitt gjorde två av sina dagsverken under den mest intensiva byggperioden och endast ett under tider då byggverksamheten var mer begränsad, så krävdes det totalt 750 000 dagsverken åren 1574 till 1610 för att bygga om Älvsborg.[35]

En liknande beräkning har gjorts av Pablo Wiking-Faria för de arbeten som utfördes på Varbergs fästning åren 1588 till 1618. I Halland krävde man ett femtiotal dagsverken av varje mantalsenhet och år. Det skulle betyda att ombyggnaden av Varbergs fästning krävde bortåt två miljoner dagsverken. Pablo Wiking-Faria hävdar i sin undersökning att flera hundra bönder troligen var på fästningen varje dag under sommaren då bygget pågick.[36] Räkenskaperna för bygget på Älvsborgs slott ger möjligheten till att få en mer detaljerad inblick i hur arbeten på en fästning organiserades på 1500-talet.

Den normala arbetsstyrkan vid bygget var totalt 200 bönder för Älvsborg och Gullberg. Hundra bönder var alltså den normala arbetsstyrkan vid vardera byggarbetsplatsen. Utöver bönderna arbetade normalt ett tjugotal hantverkare samt femtio till hundra knektar. En normal arbetsdag vid byggandet av Älvsborg översteg arbetsstyrkan knappast trehundra personer. Något färre hantverkare och soldater var sysselsatta vid Gullberg.[37] Ett större antal arbetare skulle troligen vara till mer hinder än nytta.

För att byggnadsarbetet skulle kunna fortskrida krävdes det omfattande transporter av allehanda material. År 1586 anges det i räkenskaperna detaljerade uppgifter kring bygget på Gullbergs fästning. Det året uppfördes en ny port som till stor del byggdes av tegel. Det levererades 18 000 tegelstenar från ugnen och tegelladan som låg granne med Älvsborg. Totalt behövdes det 494 dagsverken enbart för att klara av transporterna av tegel, det motsvarade drygt tjugo procent av det totala antalet dagsverken vid Gullberg det året.[38] Transportarbetet kring Älvsborg var säkerligen inte mindre betydande. Huvuddelen av de 750 000 dagsverken som totalt krävdes för bygget var inte utfördes inte vid fästningsområdet kring Älvsborg och Gullberg utan de behövdes för att taga fram sten, trä, kalk med mera samt utföra transporter av dessa material från hela Västergötland.

Att skapa resurser för ett stort fästningsbygge under 1500-talets slut handlade till stor del om god kontroll av skatterna där en väsentlig del utgjordes av skatter i natura. Den utan tvekan viktigaste delen av de skatter som betalades i natura var oxarna. Vi har idag svårt att förstå hur viktig oxen var i 1500-talets samhälle. Det fanns många sätt att utnyttja oxen. Ett viktigt användningsområde var givetvis som det kraftfullaste dragdjuret som fanns vid denna tid. Ett annat viktigt skäl till att hålla oxar var att de gav stora resurser i form av kött, hudar, talg och ben. Nästan allt på djuren tillvaratogs och dessutom gick djuren av egen kraft fram till slaktplatserna.

Ända sedan medeltiden hade Älvsborg varit en plats, dit man fört kreatur, som tagits ut i skatt av de omgivande häraderna. Uppbördssystemet var i bruk oavsett om det var svenskar eller danskar som kontrollerade Älvsborg. Detta uppbördssystem kom under perioden 1570-1611 att utvecklas och expandera kraftigt. Den svenska staten lärde sig under andra halvan av 1500-talet och början av 1600-talet att ta upp skatt på ett allt mer effektivt sätt.[39] År 1573 utgjorde kronans utgifter för byggverksamhet 2,4 procent av de totala utgifterna. Det kan jämföras med kostnaden för krigsfolket som upptog hela 42,7 procent av statens utgifter.[40]

Ett knappt år efter att Älvsborgs första lösen var betald och svenska ämbetsmän åter kontrollerade slottet, tog man årligen ut cirka 100 oxar av de omgivande häraderna. Efter Stockholm och Kalmar var Älvsborg den tredje största mottagaren av kronans oxar. Under de följande åren skulle uppbörden öka och områden ända upp till norra Skaraborg blev skyldiga att leverera sina djur till Älvsborg.

Uppbörden av kreatur nästan fördubblades 1577 jämfört med 1572 och låg på en fortsatt hög nivå under början av 1580-talet. Oxarna var utan tvekan viktigast bland kreaturen. I hela Europa ökade efterfrågan kraftigt på oxar och de produkter de gav i form av läder, talg och kött.[41] Mot mitten av samma årtionde minskade byggandet på Älvsborg i omfattning och det avspeglas tydligt i uppbördens storlek. Den hade i det närmaste halverats. Underrättelser som skickats från Älvsborg till Stockholm bekräftar denna bild. Det var egentligen bara färdigställandet av slottskyrkan som återstod.[42] Satsningen på slottet och dess utsmyckning måste betyda att borgklippan och de stora tornen inte längre ansågs behövas för försvar. Det måste betyda att en yttre försvarslinje färdigställts med både vallar och vallgrav. Utformningen av denna försvarslinje är oklar, men de resurser som förts till slottet tyder på att försvaret var förhållandevis starkt redan omkring 1585.

Under 1590-talet genomfördes inte några större förändringar av slottet. Detta årtionde såg en kamp mellan reformationens förespråkare och starka katolska intressen, som ville återta makten. Dess främsta representant var givetvis kung Sigismund. Älvsborg tillhörde de fästen som hade hövitsmän, som stödde den katolska sidan. Det fanns till och med en oro för att ”jesuiter” eller snarare spanska trupper skulle kunna sändas in i Sverige via Älvsborg. Läget normaliserades först år 1600 då Sigismund tvingats ge upp och hertig Carl erkänts som svensk kung.[43]

 

Uppbörden av kreatur 1572-1604

1572

1577

1580

1586

1601

1604

Oxar

205

430

478

254

518

647

Tjurar

2

3

2

2

6

2

Stutar

6

83

79

58

43

43

Kor

19

88

81

99

127

101

Kvigor

28

46

16

Kalvar

15

19

135

116

Får

386

174

149

62

506

341

Getter

106

Svin

77

38

103

110

Grisar

74

52

143

109

Lam

24

84

Höns

56

13

86

295

Kalkoner

5

14

695

947

939

475

1824

1877

Källa: Landskapshandlingar (KA). Västergötland 1572-1604.

 

De oroliga åren under 1590-talet har av förklarliga skäl inte avsatt mycket källmaterial. När läget väl stabiliserats, kan man åter följa Älvsborgs räkenskaper från 1601. Tabellen ovan visar tydligt att det åter fördes stora mängder kreatur till slottet. En ny period av intensivt byggande vid Älvsborg och Gullberg hade inletts.

Under början av 1600-talet tog kronan ut över 600 oxar för att försörja fästningen och de omfattande byggnadsprojekten där. Områden som tidigare levererat oxar bland annat till Bergslagen skickade under dessa år i stället djuren till Älvsborg. Strävan att bygga upp och stärka Älvsborg var alltså tydlig. När kronan till och med tog bort stöd från det viktiga Bergslagen för att stödja fästningsbyggandet, så måste det betyda att Älvsborg var prioriterat helt i nivå med Kalmar slott.

Ett projekt som krävde stora resurser var byggandet av en vallgrav och försvarsvall som sträckte sig österut mot och omkring Skinnareklippan. På så sätt skulle man förhindra angrepp mot Älvsborg från det hållet, samtidigt som man bättre kunde skydda fartygen i hamnen. Nya vallar som skulle vara lika höga som slottsporten samt palissader uppfördes. Dessutom placerades minor på lämpliga platser för att kunna spränga anfallande styrkor innan de nådde fram till vallgraven. Till en början arbetade 100 man dagligen på Älvsborg respektive Gullberg.

Från och med år 1609 koncentrerades alla arbetare och all materiel till Älvsborg. De nya stora utanverken bildade två öar där Skinnareklippan med dess befästningar dels var den yttersta försvarspunkten i öster, dels en del av Älvsborgs hamn. Mellan Skinnareklippan och slottsklippan låg en avlång vallanläggning, där huvudporten in till fästningsområdet fanns.

Det befästa området var i öst-västlig riktning hela 370 meter långt och i nord-sydlig riktning 150 till 200 meter. Det kan jämföras med den närbelägna Bohus fästning som var cirka 290 x 200 meter eller med Varbergs fästning som var cirka 300 x 175 meter.

Fästningen som ekonomiskt centrum

Som vi nu sett samlades stora mängder resurser från hela Västergötland vid Älvsborg. Hundratals bönder gjorde dagsverken vid slottet eller arbetade med transporter på land och på båtar. Dessutom anlades en betydande kungsgård ett stycke från slottet vilken beskrivs utförligt längre fram. Till slottet hörde också fiskevatten både i skärgården, i Säveån och i Delsjöarna. Bland böndernas kvarnar ute i Mölndals kvarnby byggdes en sågkvarn som skulle förse slottet och fästningsbygget med sågade trävaror. Närmare slottet låg en tegellada och en ugn som försåg bygget både på Älvsborg och Gullberg med tegel. Dessutom hade kronan ett varv nära slottet som användes både för reparationer och nybyggnation.

Den omfattande uppbörden av oxar och andra djur som skulle slaktas hade byggt upp slakterier och garverier. Dessa anläggningar drevs med hjälp av dels specialister, mästare, men också inhyrd arbetskraft från gårdarna i närheten. Dessa arbetare gjorde inte några beordrade dagsverken utan fick ganska bra betalt för sitt arbete. Likaså anställdes bryggare, smeder, timmermän med flera yrkesgrupper under längre eller kortare perioder.[44] En arbetsmarknad som byggandet av Älvsborg och Gullberg erbjöd samt möjligheterna som skapades vid Nya Lödöse och i viss mån även Karl IX Göteborg erbjöd en mer varierad ekonomi än i områden som enbart byggde på en agrar ekonomi. Det kan vara en bidragande orsak till att området lyckades resa sig gång på gång efter ödeläggelsen under tider av krig. Det fanns trots allt vissa fördelar att vara bosatt nära Nya Lödöse och Älvsborgs slott. Under tider när jordbruket inte krävde några större insatser fanns möjligheten till extrainkomster. Rytmen, cyklerna, i staden och fästningens ekonomi kompletterade den agrara odlingssäsongen. Satsningar på den militära kapaciteten kan alltså ge positiva effekter i det civila samhället men bara så länge som den ökade militära styrkan inte används. Då får det alltid svåra konsekvenser för civilbefolkningen.

Hur starkt befäst var Älvsborg?

Hur starkt var Älvsborg vid Kalmarkrigets utbrott år 1611? Den äldre forskningen kring Älvsborg som representeras av Wilhelm Berg ansåg sig kunna lita på 1600-talets perspektivteckningar och dra slutsatser utifrån dem och annat bevarat källmaterial.[45] Bergs slutsatser kritiserades 1963 av Harald Wideen som genom sin forskning fått tillgång till en karta från år 1657, som Berg inte kände till.[46]

Wideen ansåg att 1657 års karta var den mest korrekta beskrivningen av Älvsborg. ”Vad som existerat av försvarsanordningar utanför centralkomplexet, säger oss den större kartan, daterad 1657. Den visar en treuddig lågvall, omgiven av en smal grav över vilken broar leda, först och främst den till stora porten. Denna inre grav skiljes från den yttre, bredare Stora graven av ett smalt, brutet vattenverk, murat med bröstvärn.”[47]

I stort verkar kartan att stämma men man måste dock ställa sig några frågor. Den viktigaste rör vilka förbättrings- och reparationsarbeten, som utförts efter Kalmarkrigets slut. Slottets försvar i söder och sydväst skadades svårt under den danska beskjutningen. Det stora tornet i samma vädersträck raserades delvis.[48] Danska beskrivningar av Älvsborg strax före anfallet ger en något annan bild än den som man får av 1657 års karta.

”Själva slottet var ett italienskt kastell efter ett nu redan föråldrat befästningssystem, men omkring detsamma slöt sig en yttre befästning av dubbla vallar med djup grav, bastioner, hornverk och betäckt väg, allt i överensstämmelse med den rådande holländska befästningskonsten.”[49]

På kartan över Älvsborg år 1657 ovan återges vid nr 1 ett större område, som ser ut att vara rasmassor, som stänger av vallgraven och avslutar den yttre vallen på ett ur försvararnas synvinkel mycket olämpligt sätt. Vid nr 3 finns två mörkfärgade linjer som sträcker sig ut mot vallen. Dessa har antagits vara en bro eller en bank. Dessa har istället visat sig vara markeringar för underjordiska välvda gångar (2,4 meter höga och 1,8 meter breda), delar av dem fanns bevarade ännu under 1800-talet. Kanske har de använts för att föra fram trupper från det inre av slottet ut mot den yttre vallen. Detta leder mig till att tro att de bastionformade områdena vid nr 3 faktiskt har varit bastioner. Annars skulle de välvda gångarna vara minst sagt underligt placerade. Bastionerna behöver inte ha varit helt av sten utan kan liksom på många andra fästningar ha varit till största delen av jord och torv. Efter Kalmarkriget revs troligen de kvarvarande resterna och man nöjde sig med att reparera den yttre vallen som var av sten.

Även beskrivningen av det danska stormningsförsöket den 22 maj 1611 talar för att det funnits bastioner söder och väster om slottet. ”Det lyckades en hel del fiender, både officerare och manskap, att intränga i tornet.”[50] Om man lyckats ta sig över vallarna nedanför klippan där tornet stod skulle det betyda att man lyckades klättra cirka 18 meter rakt upp för att ta sig in i tornet om man får tro 1657 års karta. Rimligare är att man tog sig uppför en delvis raserad vall, därefter en likaså skadad bastion som nådde hela eller åtminstone nästan hela vägen upp till foten för torn och hus uppe på klippan. Kanske fanns det till och med trappor inne i bastionen, som ledde upp till slottet.

Vid nr 2 har det under 2005 utförts arkeologiska utgrävningar och dessa har visat att vallgraven var när 12 meter bred, alltså bredare än vad 1657 års karta anger. Dessutom är det tveksamt om området innanför vallen från nr 4 och runt hela slottet verkligen var en vallgrav. Troligare är det var en torr löpgrav.

Denna omprövning av 1657 års karta leder till att Wideens slutsatser måste ifrågasättas på flera viktiga punkter. Slottet med dess omgivande befästning var alltså starkare än vad Widenn ansåg, men befästningsverken var inte lika omfattande som de planritningar Berg redovisade.

Karl IX:s Göteborg

1607-11 påbörjades en ny stad på Hisingslandet norr om Älvsborg. Det var ett ambitiöst projekt som omfattade en stark befästning och en stor hamnanläggning. Redan 1605 hade borgarna i Nya Lödöse förbjudits att använda hamnen vid älvstranden nära Klippan. De skulle istället utnyttja den nya hamnen för sin export. Karl IX:s Göteborg skiljde sig från Nya Lödöse på så sätt att staden till största delen skulle byggas och befolkas av holländare. På så sätt hoppades kungamakten att knyta det mäktiga Holland närmare Sverige och föra in Sverige i ett större internationellt kontaktnät med rika handelsvägar.

Tanken var alltså att skapa en ny mötespunkt med ett inhemskt uppland kopplat till internationell handel via en holländsk ”koloni” vid älvmynningen. Av de storslagna planerna blev inte mycket mer än planer. Det visade sig snart att det var problem med att få fram tillräckligt med arbetskraft och man fick kommendera soldater till bygget från stora delar av Västsverige.[51] Det lilla som tillslut blev färdigt brändes av danska trupper. Det är troligt att denna nya hamnstad sågs som ett allvarligt hot i Danmark.

 

 

Älvsborg under Kalmarkriget

Befälhavaren Olof Stråle på Älvsborgsslott var bekymrad och oroad, när Kalmarkriget bröt ut år 1611. Befästningarna på Älvsborg och Gullberg var inte tillräckligt starka och bestyckade för att de skulle kunna stå emot ett danskt anfall. Även holländarna i den nyligen påbörjade staden på Hisingslandet kände oro. När danska krigsfartyg började samlas i älvmynningen under mars månad 1611 försökte den holländska befolkningen ge sig av. Flera av de holländska skeppen, som avseglade efter krigsutbrottet den 4 april 1611, togs av danska ”rovskepp”. Holländarna ombord på skeppen plundrades på sina ägodelar och fick vistas en tid i dansk fångenskap. Den danska flottstyrkan utgjordes av åtta fartyg med fregatten Heringnäs i spetsen. Ombord på detta fartyg fanns Jörgen Daa som ledde styrkan tillsammans med sin andreman Jens Munk. Besättningarna på de danska skeppen var oerfarna och flertalet hade inte varit i strid tidigare. Jens Munk däremot var mer erfaren och han kom snart att utmärka sig. Han uppbringade ett holländskt fraktfartyg som var på väg mot Älvsborg med proviant och han ledde en andra anfallsvåg mot staden Göteborg. Dessa framgångar gjorde honom till kapten på det danska fartyget Svarta Hunden.

Från Älvsborgs slott kunde Stråle och manskapet följa hur en mindre styrka utsänd från Bohus fästning brände delar av Hisingsstaden i maj 1611. I juli samma år kom danskarna under ledning av Jens Munk tillbaka och förstörde det som återstod av staden. Samtidigt med ödeläggelsen av staden gjordes mindre utfall mot Älvsborg. Troligen var detta mer av rekognosering än verkliga försök att inleda en belägring av borgen. Vid mitten av juni gick de danska trupperna runt Älvsborg och angrep staden Nya Lödöse. De danska skeppen i älvmynningen utgjorde inte en tillräckligt stark enhet för att stå emot ett svenskt försök att bryta sig ut. Än mindre hade danskarna styrkan att slå till mot Älvsborg. I mitten av november fick danskarna förstärkning. Först anlände en fregatt bestyckad med fyrtiofyra kanoner därefter kom flera skepp från Bohuslän, en landstigningsflotta på sexton båtar. Jens Munk fick befälet över denna landstignings styrka som även förde med sig en eldbåt fylld med träspån, och tjärluntar. Det utbröt en hård strid kring det svenska amiralsskeppet, fregatten Hector. Danskarna lyckades ta sig ombord och erövra skeppet men vinden var västlig och det var därmed omöjlig att föra ut bytet ur hamnen. Istället brände danskarna de svenska fartygen. Den danska styrkan tvingades stanna kvar tills elden tagit sig så att det inte var möjligt för svenskarna att återvända och släcka elden. Det innebar svåra förluster innan man rodde ut från hamnen och tillbaka ut mot älvmynningen. Den svenska flottan var därmed krossad och i början av december lämnade de danska fartygen älvmynningen.[52]

Vintern 1611-12 var lång och sträng vilket försvårade för de krigförande, framförallt när det gällde förflyttningar av fartyg. I januari år 1612 avancerade en dansk styrka på omkring 4 000 man norrut från Halland. De erövrade snabbt Nya Lödöse men misslyckades med att inta Gullbergs fäste. De danska trupperna gav sig då av inåt Västergötland för att ge sig på Älvsborg. Hotet mot fästningen förstärktes av att danska krigsfartyg åter samlades i älvmynningen när isen släppt sitt grepp under början av mars. De danska skeppen leddes även denna gång av Jörgen Daa och Jens Munk. Vid Älvsborg hade man gjort desperata försök att reparera sina fartyg men i mars fanns inte någon stridsduglig svensk flotta vid Älvsborg. Den allt mer desperate ståthållaren Olof Stråle fick den svenska ledningen att skicka förstärkningar under april månad 1612. Gustav II Adolf insåg att Stråle inte var stark nog att leda försvaret av det utsatta gränsfästet och utsåg Nils Stiernsköld till ståthållare. Förändringen i ledarskap och förstärkningarna kom dock allt för sent. Under maj månad 1612 samlades stora danska styrkor kring Älvsborg. Besättningarna på de danska skeppen i älvmynningen deltog även de i aktioner på land. De hade sedan blockaden under hösten en detaljerad kunskap om topografin i området. För att det danska anfallet skulle bli framgångsrikt måste de behärska Billingen och Kärringberget från vilka man annars kunde beskjuta fartyg som försökte närma sig Älvsborg. Jens Munk deltog i detta anfall från sitt fartyg Svarta Hunden. Jens Munk gick i land med omkring tvåhundra man och lyckades erövra berget. De förberedde sedan skyttegravar och ett brohuvud hade skapats där fler danska trupper sedan landsatts. När Kärringberget var säkrat fördes danska fartyg förbi Älvsborg och placerades mellan Älvsborg och Gullberg vilket omöjliggjorde alla transporter av livsmedel till fästningen som blev helt isolerad. Nästa mål var Billingen som erövrades av danskarna efter en hård strid. Inloppet var nu säkrat och man kunde börja landsätta omkring 5 000 soldater som anlände med fartyg från Helsingör.

Under tiden som flottan angrep höjderna vid inloppet kom allt fler danska soldater och ryttare fram till Älvsborg. Från Ängelholm var 2 000 infanterister och 2 000 ryttare på väg norrut för att inleda belägringen av Älvsborg. Under andra halvan av april månad 1612 samlades 10 300 danska soldater, dels de från Ängelholm, dels de från Helsingör samt ytterligare trupper från bland annat Bohus kring Älvsborg. På befästningarna Älvsborg och Gulleberg fanns inte mer än dryg 1 000 soldater. På Älvsborgs murar fanns det endast omkring 400 man. Befästningarna på Älvsborgsklippan var dessutom i dåligt skick. Man hade bara ett fyrtiotal kanoner, varav endast ett fåtal var tyngre pjäser. Det fanns alltså små möjligheter att slå tillbaka mot danskt belägringsartilleri.

Från danska fartyg och från Bohus fästning fördes tungt artilleri fram mot Älvsborg och danskarna började ställa i ordning löpgravar. Ett viktigt första steg var att tömma vallgraven kring Älvsborg på sitt vatten. Det var inte någon svårare uppgift, då vallgraven inte var speciellt djup. Arbetet med att tömma vallgraven var avslutat den 8 maj. Mindre danska fartyg seglade in i Göta älv och på ett av dem färdades Kristian IV personligen. Han övervakade utplaceringen av fartyg och manskap, så att de effektivt skulle stoppa all fartygstrafik mellan Älvsborg och Gullbergs fäste.

En del av de danska styrkorna tog upp ställningar i omgivningen i syfte att förhindra svenska försök att undsätta Älvsborg. En viktig dansk skans byggdes i Mölndals dalgång. En mindre styrka sändes även till Gullberg, för att se till att de flera hundra försvararna inte kunde skada belägringen av Älvsborg. Några anfall mot Gullberg genomfördes dock inte i detta tidiga skede. Gullberg fick vänta tills efter det att Älvsborg erövrats.

Det första danska anfallet mot Älvsborg inleddes den 13 maj, då en del av de yttre befästningarna på Skinnareklippan erövrades. Förlusten av de yttre försvarsverken gjorde Älvsborg än mer sårbart, då danska kanoner nu fördes alldeles inpå slottets murar. Två dagar efter Skinnareklippans fall erbjöd Kristian Älvsborgs kommendant Stråle att kapitulera. Stråle vägrade och föreslog istället två veckors stillestånd, något som Kristian avvisade. Den 17 maj intensifierades striderna kring fästningen. Danskarna hade grävt tunnlar in mot Älvsborgs befästningar och lyckades spränga en mina under vallarna. Samtidigt gjorde den svenska besättningen ett utfall och lyckades återta Skinnareklippan. Den svenska framgången blev dock kortvarig, troligen bara några timmar, innan ett danskt motanfall drev tillbaka den svenska styrkan.

Älvsborg ansattes även av anfall från sjösidan där danska fartyg blev allt mer närgångna. Det var åter styrkor under Jens Munks ledning som lyckades ta sig intill Älvsborgs murar där man placerade ut minor i vallgraven.

Den 22 maj inleddes ett danskt storanfall med massiv artillerield, som under förmiddagen öppnade en bräsch i muren. Kristian beordrade att beskjutningen skulle upphöra och han erbjöd Stråle på Älvsborg att ge upp. Efter två timmars betänketid kom svaret. För andra gången avvisade Olof Stråle erbjudandet om kapitulation.

Kristian svarade omedelbart med en ny massiv beskjutning följt av två försök att storma Älvsborgs skadade försvarsverk. Stormningsförsöken skedde först med engelska och sedan danska trupper. De svenska försvararna lyckades slå tillbaka båda anfallsvågorna och omkring 200 danskar och engelsmän låg döda nedanför fästningen.

Fästningens befälhavare Olof Stråle hade själv blivit skadad i striden, då det trätorn han befann sig i hade fattat eld. Striderna hade kostat den svenska sidan 100-150 döda och många ytterligare hade sårats. Man kan alltså räkna med att nära hälften av den svenska försvarsstyrkan hade antingen dödats eller sårats. Natten till den 23 maj inleddes omfattande arbeten på att förstärka de delar av försvarsverken, som skadats i dagens anfall.

På morgonen kom inte något nytt danskt anfall utan ett nytt erbjudande från Kristian om kapitulation. Denna gång accepterade Stråle och dagen därefter, söndag den 24 maj 1612, avtågade 250-300 man från Älvsborg.

De följande dagarna omgrupperades styrkorna och det tunga belägringsartilleriet flyttades 6 km österut mot Gullberg. Den 29 maj var allt på plats och Kristian ledde personligen en massiv eldgivning mot Gullbergsklippan. Redan den 1 juni gav de svenska försvararna upp och de avtågade från fästet. Därefter rev danskarna alla försvarsverk på Gullberg.[53] Det danska krigsbytet omfattade förutom alla inventarier på Älvsborg, som exempelvis vapen, krut och proviant, dessutom sex svenska krigsfartyg, som låg sänkta invid fästningen med full utrustning ombord. Skeppen Hektor, Krabban, Blå Ormen samt Lamprelen var bärgade redan under juni månad. Skeppen Jonas var svårt skadat och kunde lyftas först senare. Det svårast skadade skeppet Fransiscus gick inte att rädda utan blev kvar på botten.[54]

Detta var givetvis en stor dansk triumf, men denna seger var också den sista gången, som Danmark vann ett krig mot Sverige.

 

 

Älvsborgs andra lösen

För andra gången på cirka 40 år hade Sverige förlorat sin landkorridor ut mot västerhavet. Liksom efter det nordiska sjuårskriget krävde Danmark en lösensumma för att lämna ifrån sig Älvsborg och de sju omgivande häraderna.

Kristian tänkte sig kanske att Sverige inte skulle kunna betala lösensumman på 1 miljon riksdaler och att Danmark då skulle kunna behålla älvmynningen.

Den enorma ekonomiska kraftansträngning som gjordes i Sverige för att kunna betala lösensumman och återfå Älvsborg och mynningsområdet kring Göta älv, visar hur högt man vid denna tid värderade området. Liksom under 1500-talet infördes extrabeskattning av alla invånare men lösensumman var alltför stor för att det skulle räcka. Stora resurser sattes in för att öka kopparbrytningen och exporten. Kopparen var en metall, som var högt värderad och där Sverige hade de största tillgångarna i Europa. Dessutom tog Sverige stora lån i Nederländerna. Detta sammantaget gjorde det möjligt att efter sju år betala lösensumman.

Denna ekonomiska kraftansträngning ställde oerhörda krav på väl fungerande statliga myndigheter för att planera, organisera, och administrera stora skattesummor, export och stora utlandslån. Denna enorma ekonomiska satsning hade knappast varit möjlig utan den statliga organisation som den första Älvsborgs lösen hade tvingat fram. Den andra lösensumman trimmade ytterligare statens möjligheter att hantera nationens ekonomi. Älvsborg lösen, både den första och den andra, fick långtgående konsekvenser genom de ekonomiska förändringar, som de medförde. Det brukar hävdas att de båda Älvsborgs lösen var en såväl militärstrategisk som stadsfinansiell katastrof. Samtidigt kan man dock säga att utan den ökande kunskapen om ekonomiska instrument och om hur man utvinner resurser ur en nation hade den svenska stormakten knappast kunnat byggas.

Fredsförhandlingarna som ledde fram till krav på lösensumma kunde möjlighen ha slutat på ett helt annat sätt. Den danske kungen Kristian ville egentligen behålla Älvsborg och Gullberg med omgivande härader men han mötte motstånd från sina egna adelsmän. Dessa var oroliga för att dessa besittningar skulle ge kungen allt för stor makt och för goda inkomster. Den svenska kungen och kanslern Axel Oxenstierna var desperata att få slut på kriget och det är troligt att man gått med på att överlämna älvmynningen till Danmark om sådana krav framförts.[55]

Olof Stråle ställs till ansvar

Endast några dagar före kapitulationen hade Stråle skadats vid branden som utbröt i ett av Älvsborgs torn. Några dagar senare var han dock i så gott skick att han kunde rida ut från Älvsborg i spetsen för de kvarvarande svenska styrkorna. Detta fann många i den svenska försvarsledningen var märkligt. Frågan om ansvar för den största enskilda utgift, som den svensk staten dittills måst betala var givetvis av stor vikt.

Olof Stråle insåg omedelbart efter kapitulationen att det skulle ställas frågor om hur han kunnat ge upp ett av landets viktigaste fästen efter endast några dagars strid. Tre av officerarna under Stråle skrev under ett intyg om att Älvsborg var så förstört av dansk beskjutning att det inte gick att försvara.

I mitten av sommaren år 1612 fängslades Olof Stråle i väntan på att rättegång skulle påbörjas. Nästan ett år senare inleddes rättegången, som leddes av ett flertal riksråd, där Axel Oxenstierna var den ledande. Efter att den första domstolsförhandlingen stoppats till följd av att domaren inte kunde räknas som opartisk, fick Stråle ett andrum. Han lyckades samla in vittnesmål som stödde honom, t.o.m. från danska officerare. Det ledde fram till att Stråle blev frisläppt och han fick sina privata egendomar tillbaka.

Ingen dom hade officiellt fallit, men alla utgick från att han nu var frikänd. Strax innan Sverige återfick Älvsborg, togs målet mot Stråle åter upp, denna gång i hovrätten. Där kunde dock Olof Stråle i hög grad påverka utgången. Han hade nämligen några år tidigare utnämnts till ny vicepresident för denna domstol.

När Sverige återfick Älvsborg år 1619 och Gustav II Adolf besökte fästet, blev han misstänksam mot Stråles uppgifter. Var fästningen verkligen så svårt skadad att en kapitulation varit nödvändig? Frågan drevs hårt av Axel Oxenstierna, som förstärkte hovrätten och anklagade Stråle för att ljuga om anledningen till kapitulationen.

Den 21 juni 1619 föll domen mot Stråle. Eftersom han inte bränt de svenska skepp, som låg vid Älvsborg och dessutom personligen överlämnat Älvsborgs nycklar till danskarna, ansåg man att han utan rättmätig orsak överlämnat fästningen. Han dömdes därför till döden.

Olof Stråle satt sedan inspärrad på Västerås slott till 1621, då han benådades. Istället för dödsstraff fick han betala 4 000 daler i böter. Helt rentvådd blev han först 1635, då han fick ett skriftligt intyg på att han skulle befrias från de beskyllningar och förolämpningar, som förföljt honom ända sedan Älvsborgs fall.[56]

Slottet avvecklas och rivs

När Älvsborg åter stod under svensk kontroll, reparerades delar av fästningen men huvudsatsningen gjordes ändock på den nya staden Göteborg och dess befästningar. Inledningsvis var det inte helt självklart att Älvsborg skulle överges än mindre rivas. Älvsborgs avlägsna placering i förhållande till Göteborg gjorde det omöjligt att integrera fästningen i stadens försvar. Till slut bestämdes det därför att fästningen skulle avvecklas och rivas. Under 1650-talets slut sprängdes delar av försvarsverken och stora mängder sten togs till andra byggprojekt i Göteborg och till byggandet av Nya Älvsborgs fästning vid Göta älvs mynning.

När fästningen försvann minskade visserligen områdets befolkning, men platsens betydelse för sjöfarten som hamnområde, omlastningsplats och som etableringsplats för servicenäringar bestod. Som Göteborgs hamn fick Klippanområdet sin största betydelse. Det var höjdpunkten efter 1659 på nära 500 år av historia av dokumenterad verksamhet i denna uthamn.

 

 


[1] Olsson, G., ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden” i Historia kring Göteborg. s. 66-105.

[2] Bengtsson, K. ”Den flyttande staden” i Kring Nordre älv. Fynd. Tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg. s. 64.

[3] Olsson, G., ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden” i Historia kring Göteborg . s. 98.

[4] Olsson, G., ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden” i Historia kring Göteborg. s. 104. Lovén, C., Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. s. 114.

[5] Fritz, B., Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige 1250-1434. Del 2. s. 66.

[6] Myrdal, J., Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse : ett perspektiv på senmedeltidens Sverige. s. 163.

[7] Myrdal, J., Söderberg, J., Kontinuitetens dynamik. Agrar ekonomi i 1500-talets Sverige. s. 177.

[8] Fritz, B., Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige 1250-1434. Del 2 .s. 67. Olsson, G., ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden” i Historia kring Göteborg . s. 104.

[9] Berg, W., Elfsborgs slott s. 16-17.

[10] Fritz, B., Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige 1250-1434. Del 2.s. 62.

[11] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 19.

[12] Olsson, G., ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden” i Historia kring Göteborg. s. 104-105.

[13] Larsson, L-O., Kalmarunionens tid. Från drottning Margareta till Kristian II. s. 79-80.

[14] Larsson, L-O., Kalmarunionens tid. Från drottning Margareta till Kristian II. s. 164.

[15] Lindroth, H. Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän II. Ortnamnen på Göteborgs stads område jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. s. 20. Berg, W., Elfsborgs slott. s. 258. År 1611 var sista gången som kronans slakteri vid Älvsborg omnämndes.

[16] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 20-23. Engelbrekt valde oftast förhandlingar framför stormning av borgar. Emilsson, E-Ö., Before ’The European Miracles’. Four Essays on Swedish Preconditions for Conquest, Growth and Voice. s. 192-197.

[17] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 24-25.

[18] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 25-65.

[19] Nya Lödöse tänkeböcker (1586-1621) / utgivna av Sven Grauers. Göteborg 1923.

[20] Först 1605 nämns yttre hamnen uttryckligen då all export från hamnen förbjuds för att gynna den nya hamnen vid Karl den IX:s Göteborg på Hisingen. Nya Lödöse tänkeböcker (1586-1621) / utgivna av Sven Grauers.

[21] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 70-79. Häger, O. 1000 år :en svensk historia. Sverige under 1000 år. s. 44.

[22] Lovén, C., Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. s. 117-119. Berg, W., Elfsborgs slott. s. 79-101.

[23] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 101-102, 143-150. Finansförvaltning och varuhandel 1504-1540. Studier i de yngre Sturarnas och Gustav Vasas statshushållning. s. 265-266.

[24] Lilienberg, A., Stadsbildningar och stadsplaner i Göta älvs mynningsområde från äldsta tider till omkring adertonhundra. s. 59-60. Gustav Vasa nedtecknade planerna på att flytta staden redan 1529 och hade sedan 1541 försökt förmå borgarna i Nya Lödöse att flytta. Det var först 1547 som hans planer började bli verklighet.

[25] Lilienberg, A., Stadsbildningar och stadsplaner i Göta älvs mynningsområde från äldsta tider till omkring adertonhundra. s. 65.

[26] Lundkvist, S., Gustav Vasa och Europa. Svensk handels- och utrikespolitik 1534-1557. s. 31-35, 53-58

[27] Utvecklingsblock har behandlats av Dahmén, E., Svensk industriell företagarverksamhet : kausalanalys av den industriella utvecklingen 1919-1939. Se även Schön, L., En modern svensk ekonomisk historia : tillväxt och omvandling under två sekel.

[28] Älvsborg skulle senare åter spela en viss roll för den svenska ishavspolitiken. Det förekom mycket planering och vissa mindre ansatser från svensk sida att stärka sitt inflytande vid Ishavet. Den enda basen för marina operationer som var tillgänglig för Sverige i väster var Älvsborg. Därför hade flottan vid slottet alltid en viktig del i planeringen. År 1591 hölls ett gränsmöte i Flabäck strax söder om Älvsborg som till stor del handlade om hur seglationen på norra Ryssland skulle stoppas. Sverige begärde att danskarna skulle hejda trafiken. Danskarna förklarade då att detta var omöjligt. De svenska representanterna begärde då att få skicka egna örlogsfartyg men man kunde inte enas och det blev inte någon flottoperation år 1591. Följande år gjordes det upp planer för svenska krigsfartyg att segla från Älvsborg och ta sig upp mot Kolahalvön för att där bistå arméns framryckning. Men av de stora planerna blev det endast en mindre insats helt utan strategiskt värde. Attman, A., Den ryska marknaden i 1500-talets Baltiska politik 1558-1595. s. 406-412, 423-427.

[29] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 151-152.

[30] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 153-187.

[31] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 188-189.

[32] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 190-192.

[33] Wideen, H., ”Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata” i Göteborgs historiska museums årstryck. s. 66.

[34] Wideen, H., ”Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata” i Göteborgs historiska museums årstryck. s. 66-67.

[35] Landskapshandlingar (KA). Västergötland 1574-1610. Som intensiv byggperiod räknar jag 1574-85 och 1601-10.

[36] Wiking-Faria, P., ”Den store daglige Trældom. Böndernas arbete på Varbergs fästning.” i Varbergs slott och fästning – och samtida försvarsverk. s. 45-46.

[37] Landskapshandlingar (KA). Västergötland 1574-1610.

[38] Landskapshandlingar (KA). Västergötland. År 1586:3, 1586:5.

[39] Larsson, L-O., Arvet efter Gustav Vasa s. 183-84, 219-227. Extraskatten i samband med Älvsborgs första lösen fick en helt annan utformning än någon tidigare skatt. Det var en ren förmögenhetsbeskattning. Se även Odén, B. Kronohandel och finanspolitik 1560-1595.

[40] Larsson, L-O., Arvet efter Gustav Vasa s. 224. Dessa uppgifter är alltså från år 1573 då man knappt hunnit påbörja den omfattande ombyggnaden av bland annat Älvsborg. Det skulle vara av intresse att följa kostnaderna för byggverksamheten fram till 1611, deras andel bör då ha varit högre.

[41] Dalhede, C. 1992. Zum Europäischen ochsenhandel: Das beispiel Augsburg 1560 und 1578. Enemark, P. 2003. Dansk oksehandel 1450-1550. Fra efteråsmarkeder till forårsdrivning.

[42] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 193.

[43] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 214-233.

[44] Landskapshandlingar. Västergötland. År 1572-1611.

[45] Berg, W., Elfsborgs slott.

[46] Wideen, H., ”Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata” i Göteborgs historiska museums årstryck.

[47] Wideen, H., ”Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata” i Göteborgs historiska museums årstryck. s. 42.

[48] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 267.

[49] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 263.

[50] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 267.

[51] Scander, R., Karl IX:s Göteborg på Hisingen. s. 155-167.

[52] Scander, T., Karl IX:s Göteborg på Hisingen : en holländsk koloni med svenskt medborgarskap. s. 314-316. Hansen, T., Kunglig sjökapten s. 138-143.

[53] Svenska slagfält. s. 101-107. Berg, W., Elfsborgs slott s. 261-270. Hansen, T., Kunglig sjökapten s. 148-153.

[54] Berg, W., Elfsborgs slott s. 269, Hansen, T., Kunglig sjökapten s.154. Det är troligt att det är Fransiscus som hittades vid en arkeologisk utgrävning år 2005.

[55] Wetterberg, G., Kanslern: Axel Oxelstierna i sin tid. s. 170ff. Kirby, D., Östersjöländernas historia 1492-1772. s. 163.

[56] Svenska slagfält. s. 108-110.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s