”Vid gårdagens stadsfullmäktigesammanträde väckte hrr Dahlström, Blom, Dahlin, Kristensson och Lindholm motion om att staden för en kostnad av 7,750,000 kr. skall genom drätselkammaren låta uppföra 1,000 bostadslägenheter med inalles 2,500 eldstäder. Bostäderna skola, när de färdigbyggts, säljas till hugade spekulanter.

I motiveringen framhålles att tidigare i fullmäktige uttalade farhågor för ett förvärrande av läget på bostadsmarknaden den 1 oktober i år besannat sig. Staden hade redan 1919 en absolut brist på 1,500 bostäder, för vars hävande under exempelvis loppet av fem år ett årligt bostadstillskott på 1,300, eller 300 fler än det löpande behovet, krävdes. Detta tillskott har dock ingalunda erhållits, och läget är nu, enligt motionärernas mening, sådant att tillskottet ej får sättas lägre än 1,500 lägenheter pr år.

Det torde ej, anser motionärerna, kunna påräknas att den privata byggnadsföretagsamheten kan åstadkomma mera än högst omkring 500 lägenheter pr år, och dessa komma sannolikt att närmast avse behovet av större och medelstora lägenheter. Under sådana förhållanden se motionärerna ingen annan utväg än att staden själv bygger de felande 1,000 lägenheterna.

Mot att staden låter uppföra ett så stort antal bostadshus har tidigare anmärkts, att staden icke blott utsattes för betydande ekonomiska risker, utan också ställes inför ytters vanskliga förvaltningskostnader. Drätselkammaren har emellertid under senaste tiden funnit en form, som icke blott avlägsnar förvaltningssvårigheterna utan också väsentligen reducerar stadens risk och kapitalutlägg.

Genom att försälja de färdiga husen till de bostadsökande själva eller av dem bildade bostadsföreningar blir stadens uppgift inskränkt till husens uppförande och organiserandet av själva upplåtelsen, samt att medverka till billiga lånevillkor, eventuellt mot tecknande av borgen. Den anordning, som är lättast att organisera är uppförande av egna hem i fribelägna hus eller radhus. Denna verksamhet bör därför fortsättas.

Landshövdingehusen synes alltjämt vara den billigaste byggnadstypen, även om man disponerar betydligt större utrymmen än som förr vanligen brukade förekomma till öppna planterade gårdar och dylikt. Genom ett sådant byggnadssätt synes man också kunna åstadkomma goda ljusa bostäder, varjämte problemen med ordnandet av kommunikationer och dylikt blir betydligt enklare och lättare. Det synes därför som om staden bör huvudsakligen inrikta sig på att uppföra landshövdingehus. Jämväl för dessa har det visat sig möjligt att åstadkomma bostadsföreningar, som övertaga husen, när de blir färdiga. Då man måste förutsätta att ägaren av lägenhet värdar den bättre, än som ofta sker med en hyrd lägenhet, och att förvaltningskostnaderna försvinna, torde en sådan anordning även vara i de bostadssökandes intresse. Förutsättningen är dock att staden låter uppföra husen. Staden torde ha större möjlighet än någon enskild byggmästare att anskaffa billiga lån. Staden kan lättare än enskilda ordna uthyrning för någon tid, om inte alla husen skulle på så sätt vinna köpare omedelbart och stadens innehav utgör dessutom en garanti för, att husen vid försäljning icke betinga högre kostnad än självkostnadspriset.

Då lägenheterna på detta sätt skulle avyttras torde det vara lämpligt att omkring hälften av lägenheterna bestå av ett rum och kök och den andra hälften av två rum och kök. Statslån skall sökas, föreslår motionärerna, men byggnadskostnaden t.v. utgå ur tillgängliga medel eller medel som drätselkammaren bemyndigas anskaffa genom tillfällig upplåning.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 14 september 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Innergården till det kringbyggda kvarteret Gerumsberget byggt på 1929.