”Under de år jubileumsutställningen förbereddes fick man allt som oftast höra ett och annat om de arbeten som utfördes för att på ett värdigt sätt framställa sjöfartens historiska utveckling, och då de stora salarna runt om Minneshallen omsider slogo upp sina portar fick man skåda det mångåriga arbetets resultat. Med den stora betydelse sjöfarten sedan gammalt ägt icke blott för Göteborg, utan även för hela vårt land, blev denna avdelning en av de mera besökta, och det är nu med tillfredsställelse man finner att samlingarna delvis åter uppställts i nya former.

Större delen av vad som visades å den sjöfarthistoriska avdelningen, och därtill en mängd föremål från övriga maritima avdelningar, hava nämligen nu införlivats med Göteborgs sjöfartsmuseum. Resultatet härav har blivit att detta museums samlingar i ett slag tiodubblats, så att detsamma nu framträder såsom det näst största i världen, endast t.v. överträffat av Museum für Meereskunde i Berlin.

När man tager i betraktande de blygsamma förhållanden, under vilka Sjöfartsmuseet först framträdde i den förra lokalen, måste denna utveckling betraktas såsom storartad, vittnade om den energi dess intendent, kapten Olof Traung, nedlagt på sitt samlarevärv under de nio år som förflutit sedan verket sattes i gång. Och ännu återstår den viktigaste åtgärden: Sjöfartsmuseets överflyttning till den egna stora byggnaden, som väntas vara färdig 1925, varvid samlingarna skola komma fullt till sin rätt för framtiden.

Betrakta vi nu vad utställningen tillfört museet, så tilldrager sig den äldre sjöfarten först vår uppmärksamhet, därvid de många nya fartygsmodellerna träda i förgrunden. En hel stab av yrkeskunniga män hava i flera år varit sysselsatta med de nya modellerna, vilka i minsta detalj återgiva dessa skeppsbyggnadskonstens mästerverk i forna dagar. Att sätta ihop en fartygsmodell efter äldre tiders linjer är icke något arbete förlandkrabbor, då varje detalj fordrar nautiska förkunskaper, och ju mera seglen utträngas av ångan, desto mera måste man beundra deras konstskicklighet, som förmå rekonstruera den mångfald av fartygstyper Sjöfartsmuseet framvisar i fråga om äldre tiders förhållanden. Vid dessa modellers utarbetande har särskilt ingenjör Ivan Peterson nedlagt mycken möda såsom teknisk ledare vid utställningens sjöfartsavdelning.

Den som studerar Chapmans ’Architectura navalis’ – ett imponerande jätteverk – skall finna huru skeppsbyggnadskonsten under denne förfarne mans hand utvecklats till en vetenskap av högsta rang. Den uppmärksamme iakttagaren skall även bland modellerna kunna följa segelfartygens utveckling alltifrån den äldre typen med höga akterkastell och starkt svängda former intill senare tider, då de rakare linjerna dominerade och då bestyckningens borttagande från handelsfartygen så småningom ledde till en ny skeppsbyggnadsstil.

Bland modellerna märkes särskilt det stora 50-kanoners örlogsskeppet ’Amaranthe’ – ett fartyg som för sin tid var lika betydande som t.ex. pansarbåten ’Sverige’ i våra dagar. Detta rikt utsmyckade krigsskepp byggdes åren 1653–54 av den berömde mästaren Gerdt Kroon och var bemannat med 160 sjömän och 48 soldater samt utgjorde på sin tid det ledande fartyget under krigen mot Danmark.

’Amaranthe’ var på sin tid förlagt till Göteborg, där skeppet bl.a. tjänstgjorde såsom residens för Carl X Gustaf. Detta visas även av en gammal skrivelse, utfärdad ombord å nämnda skepp den 6 juni 1658, däri konungen anbefaller konsistorium i Göteborg att på lämpligt sätt hålla kyrkoherden i Kungälv skadeslös på grund av stadens brand under kriget.

En annan skeppsmodell av stort historiskt intresse är ’Kalmare Nyckel’, en gammal skuta från början av 1600-talet, vilken vunnit ryktbarhet såsom det första svenska skepp, som seglade över till Amerika. Detta skedde år 1637, då fartyget lämnade Göteborg med ett antal utvandrare, vilka skulle söka sin lycka i den samtidigt grundade kolonien ’Nya Sverige’ vid Delawarefloden. När man betänker den snabbhet varmed man nu passerar Atlanten ombord på ’Stockholm’, är det med förundran vi erinra oss, att Kalmare Nyckel’ seglade i oktober månad och först i mars året därpå kom fram till Amerika – sedan man drivit omkring i Nordsjön en hel månad och därefter utstått stormar och missöden ute på oceanen.

En synnerligen vacker bild av detta fartyg återfinnes på en av amiral Häggs stora tavlor, föreställande ’Kalmare Nyckel’ ute vid Älvsborg, – en bild som återgiver det historiska ögonblick då vår amerikaemigration tog sin början. I samband härmed vilja vi även nämna de övriga av amiral Häggs stora tavlor, återgivande scener från Göteborgstrakten under äldre tider, såsom t.ex. ’Svenska västkusteskadern 1677’ med skeppet ’Amaranthe’ i spetsen: ’Gathenhjelms kapare i strid med danskar’; ’Tordenskjods eskader retirerar’. Amiralens erkända konstnärliga skicklighet och minutiösa noggrannhet i fråga om de sjötekniska detaljerna hava här i förening framkallat en helhetsverkan, som leder tanken till åtskilliga av Hollands och Englands äldre mästare å det marina området, vilka även med stor pietet skildrade sina länders sjökrigshistoria. Vid förfärdigandet av de nya modellerna har amiral Hägg därjämte bistått museet med råd och anvisningar.

Redan före utställningen ägde Sjöfartsmuseet ett stort antal skeppsmodeller, men det är dock jubileumsfesten som tillfört detsamma det mesta av den representativa modellsamling, som nu i en löpande serie återgiver den svenska sjöfartens utveckling ända från vikingatiden till våra dagar. Därvid är icke blott den transoceana kofferdifarten framställd, utan även den mindre trafiken å kanaler och insjöar samt ett flertal specialbranscher, såsom t.ex. fiskebåtar och bärgningsfartyg m.m.

De modeller, som sålunda tillverkats, hava utförts med den största vetenskapliga omsorg, avsedda att tjäna såsom åskådingsmaterial för dem som studera dessa ämnen, därvid de särskilt i tekniskt avseende framvisa de förändringar den moderna sjöfarten undergått. Genom sin mångfald av olika fartygstyper utgör samlingen något enastående i sitt slag och detsamma kan även sägas om det arkiv av skeppsritningar som tillförts museet genom direktör Hammars välvilliga bistånd.

Såsom den besökande lätt finner upptager handelsflottan den övervägande delen av modellsamlingen, ehuruväl krigsfartygen – särskilt i forna dagar – storo kofferdifarten mycket nära. För att icke konkurrera med det blivande stora marinmuseet i Stockholm har man i Göteborg nöjt sig med att endast i modell uppvisa några få typer av örlogsfartyg från skilda tider, såsom ’Amaranthe’ för 1600-talet, ’Wasa’ för slutet av 1700-talet, ’Monitor’ för 1800-talet och slutligen pansarbåten ’Sverige’ såsom representant för vår tid. Av dessa fyra skepp tilldrager sig särskilt ’Wasa’ uppmärksamhet därigenom att detta linjeskepp, som vann en stor ära under ryska kriget 1789-90, sedermera såldes till Ostindiska Comapgniet och senare gjorde en resa till Kina.

Vi minnas alla de moderna ångfartygsmodeller, som fyllde en hel hall å utställningen. De flesta av dessa vackra och representativa föremål hava tillförts Sjöfartsmuseet, som därigenom kan uppvisa en koncentrerad bild av den svenska maskindrivna sjöfartens utveckling från Samuel Owens första hjulångare intill de stora motorlastfartygen. Under det den historiska avdelningen mera tilltalar vår fantasi genom de många minnen som äro fästade vid den gamla segelsjöfarten, så torde den moderna ångbåtsavdelningen däremot mera beröra vårt praktiska affärssinne. Och detta med rätta, ty dessa modeller återspegla i närvarande stund en av de mest betydande detaljerna i det svenska samhällslivet.

De värden som äro fästade vid en egen, nationell och transocean handelsflotta kunna ej nog uppskattas, och om man vill granska vår moderna sjöfarts betydelse för landet i dess helhet, så erbjuder det gångna världskriget de lärorikaste exempel i detta avseende. Då visade det sig hurusom handelsflotta långt mera än örlogsflottan blev utsatt för de krigförandes intresse, och den stora mängden av svenska fartyg som offrades genom torpeder, minor och beslag gåvo ett tydligt vittnesbörd om vad vår sjöfart fick vidkännas för att sätta landet i stånd att möta den växande varubristen. Det var även sjöfartsnäringens befrämjande som var den ledande tanken, när skeppsredare Dan Broström lämnade sin stora donation till beredande av en värdig plats för Sjöfartsmuseets samlingar.

De modeller av den svenska handelsflottans senaste förvärv som utställas vittna också om vilket uppsving sjöfarten tagit under de senaste årtiondena, samt huru alla den moderna teknikens medel tagits i anspråk ombord å fartygen. Särskilt framstå i detta avseende modellerna av de svenska amerikaångarna såsom exempel på huru vi lyckats frigöra oss från utländskt beroende i anslutning till satsen ’svenska varor på svensk köl’. Modellen av den under byggande varande amerikaångaren var ocks under utställningen ständigt omgiven av en intresserad skara, som med en viss vördnad betraktade denna blivande föreningslänk mellan hemlandet och Sverige i Amerika. Mellan ’Kalmare Nyckel’ och den nya båten ligga nära trenne sekel av kulturell utveckling och en jämförelse mellan de både modellerna giver oss en kraftig påminnelse om skillnaden mellan förr och nu.

Under det sjöfarten i mera speciell bemärkelse hittills varit ett huvudintresse för museet, kommer detsamma att efter utställningsföremålens införlivande omfatta alla de övriga detaljer av det mänskliga arbetet, som stå i samband med havet. Därvid äro särskilt att nämna skeppsbyggeri, lots- och fyrväsendet, havsforskning, sjömätning, meteorologi samt fiske, vilka samtliga grupper på ett fullödigt sätt voro representerade å utställningen genom rika samlingar, som nu till största delen tillfallit Sjöfartsmuseet. På grund av de provisoriska lokalförhållandena och det begränsade utrymmet har man ännu ej kunnat uppställa dessa samlingar till offentligt beskådande i deras fulla omfång, utan förvarar dem inpackade till dess den nya, stora museibyggnaden blir färdig. Allmänheten, som i sommar haft tillfälle att se detta överväldigande maritima studiematerial, har även härigenom fått en antydan om vad Sjöfartsmuseet i dess framtida skick kommer att bjuda på. Och nu förstår man också att det låg en i detalj genomtänkt plan bakom allt det spridda arbete som under åratal förberedde den imponerande sjöfartsavdelningen. De, som under dessa år klagade över att utställningen ’kastade pengarna i sjön’, måste nu erkänna, att en verklig valuta ändå till slut erhållits, – och en valuta som för kommande tider skall framstå såsom en av de värdefullaste bland Göteborgs kulturella institutioner.

Sjöfartsmuseets donatorer och dess energiske intendent hava även i ett annat avseende givit svenska folket ett lärorikt exempel att följa. När man betänker att Göteborgs sjöfartsmuseum skapats på mindre än tio år och att alla föremål nyinsamlats, är det nämligen med viss förvåning man alltjämt finner, att statens myndigheter med sådan likgiltighet uppfatta frågan om det blivande marinmuseet i Stockholm. Både i Stockholm och i Karlskrona förvaras sedan långa tider stora sjökrigshistoriska samlingar, vilka aldrig kunna komma till sin rätt på grund av svårigheten att anskaffa lämpliga museilokaler. Amiral Hägg Har sedan ett årtionde arbetat för att få till stånd ett verkligt marinmuseum, men saken har ständigt strandat på ekonomiska skäl och bristande intresse.

Efter erfarenheterna från Göteborg borde det väl nu vara på tiden att äntligen på allvar taga upp denna fråga?

E. Olán.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 24 december 1923)

Bilden i sidhuvudet visar en av de nya salarna för ångbåtar. Hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 24 december 1923.