Efter den svåra branden på Iroquois teatern i Chicago den 30 december 1903 då 575 personer dog av branden och av paniken då alla försökte ta sig ut, väcktes frågan om säkerheten vid Göteborgs teatrar.
”De anstalter till mötande af en eventuell eldfara, som vidtagits å våra teatrar, anses af vederbörande vara fullt effektiva till förebyggande af en allvarsammare och människolif hotande katastrof, under den viktiga förutsättningen dock, att publiken icke gripes av den vilda, besinningslösa panik, som bär skulden till de skräckinjagande följderna af ett kanske i sig själft mindre farligt eldstillbud. Publiken har själf i sin hand den bästa säkerhetsåtgärden, det måste åter inpräntas i densammas medvetande. Om publiken icke är lugn, båta alla anordningar och reglementen föga.
Hvad Stora Teatern beträffar, har den som bekant järnridå, hvars ordentliga funktionerande profvas hvarje afton. Å scenen finnes en brandkarlsförman och två brandkarlar, af vilka den ene ständigt är stationerad vid signalapparaten. Slangledningarna äro alltid påskrufvade och äfven en rätt betydande eldfara bör kunna af brandpersonalen omedelbart kväfvas. Utgångarna anses vara tillräckligt många. Om alarm gifves från teatrn medtages omedelbart tre räddningsstegar, hvilka genast resas å förut noga bestämda platser upp till andra och tredje raderna. Naturligtvis utkommenderas i öfrigt all tillgänglig attiralj, och brandmanskapet har för en eldsolycka af detta slag sina särskilda instruktioner för åstadkommande af största möjliga planmessighet i räddningsarbetet.
I taket ofvan scenen finnas luckor, hvilka genast kunna vid behof öppnas och bidraga till att eldslågor och rök söka sig denna väg uppåt, icke till salongen.
Särskilt anser man att järnridåns konstruktion är fullt betryggande. Den löper i järnspår och går vid eldsvåda ned af sig själf, om den icke ögonblickligen nedsläppts.
Folkteatern – hvars lefnadsdagar för öfrigt äro räknade – har ju icke någon järnridå. Faran vid ett eventuellt eldsutbrott anses dock betydligt minskad därigenom, att denna teater icke har några ’rader’. Å scenen finnas under varje representation två man från brandkåren, och anordningar med slangledningar etc. äro desamma som å Stora teatern. Utgångarna äro fyra, af hvilka de två närmast scenen belägna – som icke begagnas under vanliga förhållanden – äro lättast tillgängliga för åskådare på andra plats. Det är emellertid säkerligen mindre lämpligt, att ett par trappsteg leda från parkett till de båda vanliga utgångsdörrarne, och det är därför särskilt viktigt, att publiken icke tappar hufvudet och besinningslöst tränger på, om det skulle blifva nödvändigt att hastigt utrymma teatern. Då vår nya Folkteater inom en, som det är att hoppas, icke långt aflägsen framtid uppföres, komma säkerligen från början all hänsyn att tagas till möjligheten af eldfarlighetens reducerande.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 4 januari 1904)
Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Stora teatern, Scen ur ”De 2 Husarerna ” på Storan d. 24 Feb 1914.