”Litet emellanåt får man läsa i tidningarna, huru minderåriga pojkar falla offer för sin dumdristighet att leka på isen, innan denna ännu nått erforderlig styrka. Huru ofta har icke genom denna farliga lek bitter sorg vållats föräldrar och anhöriga, för att nu icke nämna alla de tillfällen, då andras lif riskerats vid räddningsförsöken. Pojkar äro dock pojkar, och i de flästa fall torde förmaningar om iakttagande af nödig försiktighet vara på dem tämligen bortkastade, men hvad skall man säga om stadens ordningsmakt, som i detta fall helt och hållet åsidosätta densamma åliggande skyldighet att vaka öfver invånares lif och säkerhet?

I andra städer med väl organiserad ordningsmakt har man vid första isbildningen oplägat utsätta varningstaflor i synnerhet å sådana ställen, hvarest förrädiska strömdrag göra beträdandet af isen mer än vanligt farlig, och polisen härstädes har order att särskildt öfvervaka dyliga ställen sam, därest pojkar trotsa skriftliga och muntliga varningar, leda dem vid örat hem, för att få ett ärligt godt kok stryk.

Här i Göteborg åter synes polisen anse, att dylika åtgärder icke tillkomma den och att det blir hvars och ens ensak om han vill gå och dränka sig. Först sedan någon fallit i och andras lif på samma gång äfventyras, finner polisen det vara tid att ingripa, om han händelsevis befinner sig i närhteten. Vi blefvo häromdagen till vår stora ham vittne till, att en patrullerande polis, utan att yttra ett varnande ord, åsågo huru 2 à 3 pojkar i Vallgrafven hoppade omkring på den ytterst svaga isen, som flerstädes företedde öppna vakar. Månne han saknade order, hur han härvid skulle förhålla sig? I sådant fall torde det vara nödvändigt, att ändring sker, innan fler människolif hinna spillas. Bestämda föreskrifter för polispersonalen och möjligen vitesförbud att beträda isen uti kanalerna skulle härvid vara på sin plats, tycker
Främling.” (Ur: Göteborgs-Posten 8 januari 1904)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta:kridskoåkning på vallgraven 1866.