”Spårvägsstyrelsen i Göteborg har ofta blifvit kallad »Vår mes populära styrelse». Nå, ja, det är ju ingen konst att bli populär, nr man står i spetsen för en inrättning, som skänkt oss förbättrade kommunikationer, höjt tomtvärdena för hundratals husägare och under det gångna året skaffat staden en nettoinkomst på flera hundra tusen.

Men populariteten är en vansklig sak.

När de elektriska spårvägarne började sin hvisslade gång, ville man först sluta dagens rullande klockan elfva på aftonen. Allmän protest af hela publiken! Vi hålla strängt på vår storstadsrätt att festa till midnatt.

Då arranerade spårvägsstyrelsen extraturer till midnatt och något deröfver, men begick den fauten att taga förhöjd afgift. Den som skall åka hem efter teatern får betala 20 öre. Och den lilla extra 10-öring har retat upp allmänheten. Tidningarne hvimla af insändare: »Bort med 20-öresafgiften” », »Bort med den höjda nattaxan! » o.s.v.

Denna 10-öres fråga har upparbetats till en opinionsstorm, som visst inte visar tendenser att lägga sig. Tvärtom. Man finner det småfuttigt, att staden – då spårvägenköra inöfver en million årligen och lemnar en nettoinkomst på öfver en qvarts million – vill knussla på en sådan småsak. En affär, som bär sig bra, bör vara generös, menar man. Och det ligger ju något berättigadt deri. Spårvägsstyrelsen gjorde nog klokt i att undvika beskyllningen för småfuttighet. Annars kanske den sköna populariteten går åt skogen” (Ur: Förposten 23 januari 1904)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Spårvagn på Första Långgatan.