”Parker, skogar, lundar och ängar stå i sin fagraste skrud. Det är en vällust att betrakta denna högsommarfägring: träden i blom och den gröna mattan af saftig t gräs under foten. Ägarna till sådana härligheter ha länge gått och ansat och vårdat parkerna, aflägsnat nedfallande ris och kvistar såväl som fjorårslöfvet och allt annat, som skräpar ned. Och de fröjda sig öfver hur fint och putsadt det är. I själfva skogen är det också vackert och kanske putsadt. Det gröfre riset är hopadt i buntar och de smärre kvistarna ha under vintern sjunkit ned i mossan och den eljest mjuka marken. Äfven här är mattan mellan pelarraderna fin och mjuk, så att vandrarens steg icke störa den högtidliga tystnaden.

Men så en dag kommer en flock stadsbor. De äro ute på lustresa. Och man förstår så väl, att de från städernas gassande stenmassor samt trånga gator och gränder söka sig ut till grönskan, solen, de friska vindarna, de klara vattnen, det gröna löfvet, de mjuka gräsmattorna – till landet och naturen, kort sagdt. Man förstår deras uppsluppna glädje, deras glada skartt och afkastandet af allt det konventionella,  staden så att säga tvingar på dem.

Fram på kvällen lämnar sällskapet platsen. Men ack, i hvilket skick! Det är som om vildar farit fram, där de lägrat. Unga träd äro nedbrutna, eller beröfvade sina kvistar. Marken är öfversållad af omslagspapper, urätna konservburkar, utdruckna, sönderslagna – alltid sönderslagna! – flaskor och glas samt matrester.

Man må icke förtänka ägaren af en så tilltygad plats, att han uttrycker sig mindre fromt om dessa lustresande stadsbor, som likt gräshoppssvärmar öfversvämma landsbygden sommartiden. Det är snarare underligt, att icke allat flera jordägare absolut stänga sina parker, marker och skogar för dem.

Mäst underligt är dock, att dessa stadsbor, som ju gärna samt synnerligen vilja anses stå högt i fråga om uppfostran, visa så föga respekt för naturen, så litet folkvett skulle vi nästan vilja säga. De äro en skam för städernas kultur, dessa vandaliserande hopar af lustresande, som icke ha så pass sinne för det passande, att de skona de platser, hvilka välvilligt upplåtas för deras utfärder. Omslagspappret och konservburkarna böra tagas med hem eller åtminstone bäras till någon afskrädeshög. Och denna vana att slå sönder alla utdruckna flaskor, så att skärfvorna sedermera utgöra en värklig fara för andra, som besöka platsen, vittnar om en förstörelselusta, hvilken icke kan hafva annat ursprung än den medfödda råhet, som allt vår tids uppfostringsarbete ännu icke mäktat utrota ur folkkaraktären.

Det är värkligen på tiden, att lustresande stadsbor lägga bort den hänsynslöshet, som hittills ansetts tillåten mot de jordägare, de på sina utfärder gästa. Vi ha haft tillfällen höra utländingar tolka sina intryck af lustresande svenska stadsbor. Dessa intryck hafva alla utmynnat i förundran över, att ett folk med så hög folkbildning som det svenska kan uppträda så ohyfsadt. Och sannerligen det är allt för ofta så, att de fagra naturscenerier vårt land om sommaren erbjuder fläckas af det lustresande folket, af råhetens, dumhetens och hänsynslöshetens tusentals utslag.

Kr. L. T.” (Ur: Göteborgs-Posten 16 juni 1904)

Bilden i sidhuvudet visar 4 män på utflykt till skärgården med picknick, 1917, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.