”Vanvård är klandervärd, där vanmakt ej är orsak – är en mening som på god grund kan uttalas om den gamla kyrkogården på Majbärget i Karl Johans församling härstädes, d.v.s. den del af begrafningsfältet som ligger öster om allén eller gången från porten, hvilken del af platsen under senare tiden användes till jordande af lik å allmänt graffält så länge grafsättningen där ägde rum. Här saknas den ringaste tillstymmelse till hyfs eller vård, som man välk kunde ha skäl att fordra där kvarleforna af kära anhöriga hvila.

Man föreställer sig ju helt naturligat att fältet sedan begrafning där ej längre försigår annat än å de enskilda personer inköpta grafvarne, skulle bli formadt till en jämn och plan yta, så att det frodiga ogräset kunnat slås och fäletet sålunda ej blifvit förvandlat till vildmark som det nu är.

På ifrågavarande del af kyrkogården sålde kyrkogårdsstyrelsen grafplatser åtminstone så nära inpå vår tid som 1892 och till och med senare. Att fältet redan då liknade vilkmark är visserligen sannt och den som köpte sin tillämnade grafplats där får skylla sig själf. Men vi fingo då det löftet att platsen skulle ordnas dels med ett par gångar som utpekades hvar de skulle dragas fram och dels genom planens ordnande på tillfredställande sätt. Men detta löfte saknar än i dag sin uppfyllelse.

Nu äro på denna plan åtskilliga inköpta grafplatsera f hvilka en del tillhöra mindre bemedlade familjer som ej mäktat anbringa någon utmärkande grafvård. Andra däremot äro betecknade med rätt prydliga minnesmärken och inramade med granitsten. Men ogräset, som ohäjdat år efter år fått växa omkring dessa grafvar, vållar att de snart äro alldeles dolda af den höjning af marken som ogräset bildar. Att en sådan vanvård värkar förtrytelse hos hvem som hälst som gör ett besök å platsen och hos grafägare en billig harmkänsla är ju ej att undra på, alldestund det ej kunde bli någon kännbar kostnad att afhjälpa den påpekade vanvården därhän att fältet blefve slätt och jämt så att gräset kunde afskäras och bortföras.

Att Mariebergs kyrkogård är ett ställe där en stor del af Karl Johans församlings aflidne innevånare hvila och som af efterlefvande anförvanter och vänner gärna besökes under den milda årstiden är ju helt naturligt. Men den allvarsamma stämning, som man ju vanligen erfar på en kyrkogård, blifver obehagligt rubbad vid åsynen af den vidriga vanvård som här är så stötande.

Den gamla kyrkogården med sin ståtliga allé och de många gamla familjegrafvarne prydda med dyrbara vårdar och namnchiffer erinrar om många i Göteborgs historia kända aktningsvärda namn, hvadan ett besök i denna aflägsna vår af Majbärget är särdelse intressant, om man endast lägger märke till hvad som möter ögat vid första inträdet genom porten och den del af kyrkogården som stöter intill stora gången på västra sidan om densamma. Men gör man så en vandring åt motsatta hållet så varsnar man den obehagliga kontrasten mellan öfverklas- och underklass-platserna.

Skada är, att denna kyrkogård ligger så undangömd att den för främlingar icke är synlig. Hade så varit förhållandet skulle nog den ofvan anmärkta försumligheten längesedan varit afhjälpt. *Anledningen till ett sådant hopp får man då man gör en titt på den gamla kyrkogården på Stampen, där liksom på Marieberg lik få jordas endast i inköpta grafvar. Där har ock en stor del af fältet varit användt till allmän begrafning. Men där visar sig en berömvärd vård om det forna begrafningsfältet, och de enstaka grafvårdar som å detta fält äro synliga, stå där så att säga stolta på den stora gröna mattan. Men så är också gamla svenska kyrkogården, som den fordom kallades, så belägen att den lätt kan falla under ögonen på främlingar och turister och dessa vill man ju ej visa något i vår stolta stad, som stöter ögat.

Gammal göteborgare.” (Ur: Göteborgs-Posten 17 september 1904)

Bilden i sidhuvudet visar Mariebergskyrkogården, allé med begravningskapellet i fonden år 1901, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.