”I Göteborg förmärktes jordstötarne kl. 11,27 på förmiddagen och kommo en hel del förskräckelse åstad. Här som på andra håll varade stötarne tre a fyra minuter och gingo från nordväst till sydost.

Först kändes en tämligen skarp skakning, som kom möbler och föremål i rummen att ruska ganska betänkligt. Samtidigt hördes ett doft buller ur jorden. Den första stöten följdes af ännu ett par, svagare, som så småningom dogo bort.

Hela företeelsen kändes som om man kört utanför fönstret med en mycket tungt lastad vagn. Många personer, som bo i de nyanlagda stadsdelarna, togo också för gifvet att det var deras gamla artfiende ångvälten som var ute på en extratur på söndags förmiddagen.

Mäst gjorde sig naturligtvis skakningarna gällande i de högst belägna våningarna.

Det berättas att i flera hus i staden föllo taflor och andra föremål af väggarna, mångenstädes stannade väggklockorna.

Från Kviberg omtalas att blomkrukor föllo omkull i rummen och från flera andra håll ha under dagen inkommit den ena underrättelsen efter den andra om jordskalfvens verkningar.

Det ljus, som följde med jordstötarne, har uppfattats på många olika sätt. En del har hört det som ett dån, andra som ett starkt brus o.s.v.

I Sahlgrenska sjukhuset på Änggården blefvo en del patienter naturligtvis något förskräckta då stötarne kommo och satte lamporna i taket i svängning. Det föreföll som om en tung lastvagn kört fram utanför.

På spårvägarnes centralstation hade man ej minsta känning af stöten; maskinerna öfverröstade den. Icke häller i spårvagnarne märkte man något.

Resande som under jordskakningen reste på järnväg märkte ingenting under resan, men när de kommo till stationerna fingo de så mycket bättre bekräftelse på fenomenet. Öfverallt talade man om händelsen och öfverallt hade den alltid ställt till något väsen.

I stadens kyrkor togs saken i allmänhet med lugn. Märkligt nog inträffade stötarne nästan öfverallt midt under det prästen vid altaret läste trosbekännelsen. De flästa af åhörarne visste förmodligen eh hvad det var fråga om eller ock togo de saken kallt.

Det berättas oss att i Ålderdomshemmets kyrka stöten kändes så stark att en bit af en ljuskrona i taken föll ned.

I Gamlestadens kyrka kändes det som om stöten började vid torngrunden och man fruktade till och med att tornet skulle störta in. Den fortplantade sig gradvis under koret fram till altaret. Ett par äldre kvinnor sprungo i förskräckelsen ut, men blefvo lugnade och kommo snart in igen.

På Östra begrafningsplatsen kändes det ej minst obehagligt för gräfvarne, som stodo nere i de nyöppnade grafvarne, då stöten kom och skakade skiffertaket å grafkapellet, så att skifferplattorna skramlade. Man kunde tydligt iakttaga huru grafvårdarne formligen rörde sig.

Ute vid Klippan gick bryggan utanför tullvaktstugan i riktiga vågor. Det var som om en båt med stark fart törnat emot den.

I stadens utkanter märktes liknande rörelser, särskildt å Gårda och Örgryte, där man antager att den lösare grunden föranledt starkare rörelser. I Örgryte kyrka tyckte man att hela grunden luftes en hel fot. Åhörarne förhöllo sig emellertid lugna. I Lundby kyrka blef det däremot mera oroligt och gudstjänsten måste afbrytas.” (Ur: Göteborgs Morgonpost 24 oktober 1904)

Kartan i sidhuvudet visar jordskalvets utbredning, hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 25 oktober 1904.