”I går afton låg ballonghöljet, skyddat af presenningar, utbredd å en från snön rensopad fläck i Lorensbergs park. Allt var klart till ballongens fyllning, som skulle äga rum under nattens lopp.

Färdledare ing. H. Frænckel och den ene af ballongpassagerarne, ing. V. Bergström, hade redan under gårdagens lopp anländt hit och residerade på natten i en af hörnrummen i restauranten, där de placerat sina instrument i god ordning till instufning och fått ett par bäddar anordnade, där en liten tupplur kude tagas under mellantiderna vid öfvervakandet af fyllningen, för hvilken ing. Åberg vid gasverket ansvarade.

Ing. Fränckel var på kvällen förhoppningsfull. Dittills hade vinden varit på nordkanten, och de ingångna uppgifterna från meteorologiska anstalten gåfvo vid handen, att ett oväderscentrum närmade sig kusten från Nordsjön. Detta kunde man vänta skola medföra lämplig pålandsvind, och det var särdeles välkommet, äfven om det under nattens lopp skulle börja friska i, så att fyllningen därigenom något försvårades.

Sådan var ställningen vid 12-tiden i natt, då fyllningen började.

Tidigt i dag på förmiddagen hade emellertid den förhoppningsfulla stämmningen försvunnit, bortblåst af den ostliga vinden.

Luftseglarne hade äfven denna gång otur.

I öfrigt var det ett strålande vackert vinterväder. 8 ½ gr. Kallt före kl. 8 på morgonen, och svag vind.

Ballongen låg stor, rund och gul på sin plats, säkert förankrad och orörlig i den stilla, kalla morgonluften. Knappt en vindfläkt rubbade iskristallerna, som höljde parkens träd i fagraste vinterskrud. Det väntade ovädercentret tycktes ha flytt oss och gifvit sig i väg öfver Syd-Norge.

Fram mot 8-tiden började en del morgonfriska åskådare samlas i parken och utanför densamma.

Ingeniörerna Frænckel och Bergström hade nu erhållit förstärkning i sin reskamart ing. Holmberg, som anländt med morgontåget från Stockholm.

–Ja, sade ing. Fränckel, på vår fråga det ser inte ljust för oss. Visserligen kunde vi göra uppstigningen trots den ostliga vinden – det är ju endast fråga om en höjduppstigning – och så gå ned någonstädes i skärgården, vinden är svag och kunna stiga ned nästan på hvilken fläck vi vilja. Men en sådan uppstigning medför ju alltid risken, att vi blifva förda öfver hafvet. Kanske, tillade han skämtande vänd till sina kamrater, är det så godt vi göra en färd öfver till England!

Luftseglarne hade satt sig i telefonförbindelse med stationer på danska kusten i sydliga Norge, i Strömstad och Lysekil för att hastigt få upplysningar om vindförhållandena.

För öfrigt fick man under f.m. se tiden an.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1 december 1904)

Bilden i sidhuvudet visar ballongen vid Lorensberg några dagar senare då det var möjligt att genomför en uppstigning. Hämtad ur Hvar 8 dag, 11 december 1904.