”Dessa boningshus bestå, som vi veta, utaf en bottenvåning af sten och två våingar af trä, och är detta byggnadssätts snart sagdt det enda, som numera förekommer å de platser i staden, där trähus få byggas. Emellertid får man stundom höra uttalanden emot lämpligheten af dessa boningar, och särskildt har undertecknad fäst sig vid, dels hvad en stadens tjänsteman yttrade härom vid ett sammanträde i Tekniska samfundet, och dels hvad en stadsfullmäktig yttrade vid senaste sammanträdet i stadsfullmäktige.

Men hvad är då att anmärka emot dessa hus? Hurudana hus skola byggas? Jo, stenhus eller trähus med endast två våningar. Men stenhus äro ju alltför kostsamma att bygga i förstäderna, där hyrorna äro jämförelsevis låga; likaså de senare som i följd af höga tomtpris icke kunna uppföras med någon som hälst vinst för husegaren. Således är det helt enkelt otänkbart för närvarande, att sådana byggnader kunna förekomma. Men, törhända det invändes, hyrorna fingo naturligtvis höjas. Ja, icke blott höjas, utan höjas betydligt, ty endast genom hyrornas omåttliga höjande skulle byggnadsvärksamheten i ty fall kunna hålla jämna steg med befolkningens ökning med undvikande af bostadsbrist, som eljes kanske ännu en gång drafve folk till skansen Kronan eller till de låga, osunda träkåkarna i stadens utkanter.  Undertecknad, som på sitt värksamhetsfält dagligen har det bästa tillfälle att kunna göra sina rön och jämförelser mellan dessa olika slag af bostäder, har funnit ’landshöfdingehusen’ vara ypperliga bostäder för arbets- och medelklassen, sunda, rymliga och i allmänhet mycket snygga, och näppeligen skulle de många familjer, som bebo dessa hus, vara mycket hågade för att göra ombyte. Särskildt ur hygienisk synpunkt äro dessa hus att föredrag framför stenhusen. – Hvad beträffar det uttalandet, att myndigheterna skulle begått en blunder, när de tilläto att vid en större, ny gata i Masthugget uppföra så många hus tätt intill hvarandra, så är detta mycket sant så till vida, att en tvärgata borde lagts som tudelat de långa kvarteren, men därmed är väl ej så farligt, när brandgaflar finnas mella hvarje hus och en ypperlig brandkår i närheten. Och i sanitärt hänseende är platsen kanske den bäst gygnnade inom Göteborg med sitt höga och torra läge, sitt präktiga aflopp och en mark, fri från mudder och grundvatten, som så ytterst menligt invärka på hälsan. Då det förvånar mig, att inflytelserika personer offentligt framkastar anmärkningar mot ett byggnadssätt, hvarigenom en mycket stor del af stadens arbetare- och medelklasser ega sunda och präktiga hem; så ber jag slutligen få fråga dessa herrar: om ej s.k. landshöfdingehus äro lämpliga, hvilka slags hus skola byggas för den stora allmänheten i Göteborg, där tomterna numera äro så dyra?

–l– ” (Ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 22 april 1891)

Bilden i sidhuvudet visar: Blyertsteckning med Johannes Kyrkogata mot hamnen, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.