”En hotande eldsvåda utbröt strax före kl. 1 i går middag i skorstensfäjare W. Fredriksens hus vid Allmänna vägen i Majorna. Hr F., som bebodde andra våningen i huset, befann sig vid tillfället hemma. Rätt det var började han märka brandrök och gick att öppna dörren till det rum, hvarifrån den antogs härröra. Här möttee en hemsk anblick. Hela rummet stod i ljusan låga och eld och rök hvälfde sig ut, hotande omedelbart vindsvåningen. Som en sömmerska f.t. var sysselsatt å ett här befintligt rum blef första åtgärden att väcka hennes uppmärksamhet på den öfverhängade faran. I förskräckelsen hoppade hon ut på ett närbeläget tak och lyckades via detta utan svårare äfventyr bringa sig i säkerhet.

När man nu återkom ner hade det härjande elementet så utbredt sig, att det befanns omöjligt att genom hr Fredriksens telefon påkalla brandkåren, utan detta måste värkställas hos en närboende. Sedan allarmering sålunda skett och man återkom till huset stod hela öfre våningen i eld och låga. Hvarje tanke på att rädda någonting ur huset måste under sådana förhållanden öfvergifvas.

Då brandkåren under ledning af sin chef efter få minuters förlopp inträffade å platsen, hade öfre delen af hr E. Losmans intilliggande hus också fattat eld och börjat brinna med god fart. Bärgning af lösegendomen i denna byggnad, som var bebodd, utom af hr Losman, af tullvaktmästaren Olsson och värkmästaren hos Bark & Warburg hr Karlsson, pågick som allra bäst.

Under sådana förhållanden ansåg sig brandchefen böra först rikta ett hufvudanfall mot elden i detta hus. Ansträngningen kröntes med framgång.

Så kom turen på allvar till den brinnande byggnaden. Man formligen vräkte vattenmassor in i och öfver densamma och det dröjde häller icke länge, förr än brandkåren jämväl här stod som besegrare.

Redan före klockan 2 kunde all fara anses vara öfver och efter ännu en timmes förlopp var äfven eftersläckningen så godt som fullbordad.

Ett raskt arbete!

Just som eldsläckningen pågick som bäst, höllo några brandsoldater på att träffas af en svårare olycka. En stupränna med därvid fasthängande brinnande trävirke rasade öfver dem. Brandmästare Carlsson hann ej vika undan utan fick det rasande rakt i hufvudet. Han blef omkullkastad på gatan, hvarvid hjälmen drogs utaf honom. Upplyftad af tillskyndande brandkrlar och inledd i en midt emot belägen förstuga, visade det sig dess bättre, att han ej erhållit några skador. Han återhämtade sig snart och återvände till släckningsarbetet.

Naturligtvis väckte den hotande eldsvådan stor förskräckelse i grannskapet. Då husen voro af trä utan ens brandgaflar, kunde ju deras befolkning frukta det allra värsta. Man såg också folk bära ut sitt bohag t.o.m. ur byggnader som voro jämförelsevis rätt aflägsna.

I den undra våningen i hr Fredriksens hus var ett af Myrornas barnhem inrymdt. Det blef för dess innevånare att efter eldallarmet kasta sig hals öfver hufvud ut på gatan. Icke häller här blef något bärgadt. Föreståndarinnan jämte barnen blefvo senare välvilligt härbärgerade hos fröken Öijer i Storgatan 35.

Lösegendomen i hr Losmans byggnad blef visserligen till stor del utburen, men undgick därför ingalunda skador. Kantstötta eller sönderslagna möbler etc. vittnade därom. Huset inredning blef så godt som fullständigt förstörd af vattenmassorna.

Huru elden uppkommit är ej bekant. Man vet blott att en hr Fredriksens 4-åriga dotter cirka en kvart före upptäckandet af elden varit ensam inne i det rum, där den utbrutit och man kan tänka, att hon kunnat kasta en brinnande tändsticka i en i rummet befintlig papperskorg.

Alla de brandskadade husen hade försäkradt, till största delen i ’Basel’. Fredriksens hus var försärkadt för 20,000 kr., hans lösegendom till 10,000.” (Ur: Göteborgs-Posten 13 maj 1905)

Bilden i sidhuvudet visar de brandskadade husen, hämtad ur Göteborgs-Posten 13 maj 1905.