”Göteborgs spårvägspersonals förening hade i natt kl. half 1 ett af 300-tal medlemmar besökt sammanträde för att dryfta frågan, om åtgärder mot en af direktören bestämd inskränkning i fritiden.

Ordföranden, hr Olsson, inledde frågan med några ord. Förut hade man haft fyra fridagar i månaden, af hvilka vanligtvis en brukade infalla på söndag. Nu hade direktören indragit alla fridagar på sön- och helgdagar på grund af den då ökade trafiken.

Härefter följde en lång diskussion, i hvilken ett femtiotal talare yttrade sig, alla förordade arbetsinställelse om ej den gamla fridagstiden åter infördes.

Man beslöt att till spårvägsstyrelsen aflåta en protestskrifvelse, i hvilken krafvet på den gamla fridagslistan framställdes. Om på denna skrifvelse ej lämnades gynnsamt svar före den 3 juni, skulle arbetet nedläggas pingstafton. Utbröte sträjk, skulle man äfven framställa fordran på det sedan två år hvilande krafvet på 1,100 kronors årlig lön och åtta timmars arbetsdag. Vidare skulle man samtidigt yrka på en semester på sju dagar, hälst under sommaren.

I nämnda protestskrifvelse framållas afvikelserna i fridagslistan för juni månad från den förut mellan spårvägsdirektören och personalen träffade öfverenskommelsen. Vidare pointeras att personalens frihet under helgdagar äfven under de mäst gynnsamma omständigheter endast inträffar fem à sju gånger på året. Personalen ser i ofvannämnda afvikelse en möjlighet att äfven dessa fridagar gå bort. Detta kunde dock lätt undvikas genom att utan kostnad anställa ett visst antal söndagstjänstgörande. Slutligen framhålles att vid andra liknande institutioner, exempelvis järnvägen, särskilda anstalter träffas för att bereda södagshvila åt personalen.” (Ur: Göteborgs-Posten 31 maj 1905)

Bilden i sidhuvudet visar en spårvagn på Första Långgatan under tidigt 1900-tal, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.