”Tämliga hyggliga fruntimmer, det måste man medge. Sara var ju alldeles särskilt söt och vänlig, åtminstone i Göteborg. Solglimtarna lyste så bedårande vackert ur hennes himmelsblå ögon. Hon bjöd på namnsdagskafe i bersån, hon var så glittrande glad. Hon grät bara lite lite grand på hela dagen, ljuvt skimrande glädjetårar. Åh vad vår lilla Sara var rar!

Men på söndagen kom Margareta och grät ofta och häftigt, riktigt kvinnligt och nyckfullt som gis bör i fruntimmersveckan. Fast i Göteborg sken solen gott och varmt mellan skurarna, narrade oss ut i lätta sommartoaletter och överlämnade oss åt nästa obarmhärtiga störtskur.

Johanna var först litet mulen men blev snart vid strålande solskenshumör och bjöd på namnsdagskalas i gröngräset. Nästan hela dagen sken solen sommargott. Men man vågade inte vara för säker. Fram på aftonen brast det också löst och Johannas tårar föll häftigt och ymnigt.

I går var det Magdalenas tur. Hon började som Johanna slutat. Det rägnade duktigt på morgonen. Men snart klarnade himmelen upp och namnsdagsfirandet kunde även i går äga rum i det gröna.

Fruntimren ha sålunda hittills, ehuru ingalunda otrogna sin nyckfulla natur, varit relativt snälla på vår horisont. Vilket dock inte varit fallet i det övriga Sverige. I själva verket ha fruntimmersveckans första dagar i stora delar av landet förlöpt normalt, d.v.s. det har kommit grundligt med rägn. Det gamla önskemålet att få fruntimmersveckan förflyttad till en lämpligare tidpunkt före eller efter höstskörden är sålunda fortfarande aktuellt.” (Göteborgs-Posten 23 juli 1919)

Bilden i sidhuvudet visar en grupp människor i en berså i Lundby, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.