”Kulan uppe under danssalens kupol har för länge sedan upphört att sända sina solkattsreflexer ut över den danslystna menighetens huvuden, musikens eko har svunnit bort, de sista söliga nattvandrarna gå med kanske lite vingliga steg. Långa gården ned mot den sovande storstaden vid Göta älv och en ljusning på horisonten bakom Liseberg antyder vagt en ny dag. Nu vilar utställningen, nu är den stängd och tyst till vid tiotiden dagen därpå, då portarna åter slås upp, tänker läsaren, möjligen finnes det väl en och annan nattvakt, som tager sin ensliga promenad där uppe.

Ack nej, livet dör aldrig i den vita sommarstaden mellan de trenne bergen. När publiken har avlägsnat sig, kommer en ny publik, men en som ej är där till lyst blott, utan en som till den följande dagen skall avlägsna alla spår av den som gått, så att utställningen skall verka lika nyputsad och fin för alla nya besökare.

Först och främst äro nattvakterna icke så få, som man kanske skulle tro. Med så många dyrbarheter, utställningen rymmer, är det nödvändigt att ha en effektiv bevakning, och om planerna för densamma, huru den är lagd, vilja vederbörande helt naturligt icke yppa något, men det är föga troligt att en objuden nattlig gäst skulle undgå vakterna och deras utomordentligt väl dresserade polishundar.

Restauranterna ha knappt fått de sista borden avdukade efter de sista gästerna, förrän hela arméer av städerskor taga valplatsen i besittning, vända upp och ned på borden, bygga pyramider av stolarna och torka av golven. Ute i köksavdelningarna pågår diskningen oavbrutet tills allt är klart – icke en talrik eller en kopp får lämnas orengjord till följande dag, och det kan draga rätt långt ut på tiden ibland. Tidigt på morgonen kommer också den kontrollpersonal, som skall gå igenom den föregående dagens omsättning, granska alla olika rekvisitionslappar och addera olika summor från olika håll. Restaurangchefen och hans souschefer måste ha en klar överblick av gårdagens omsättning, av förrådens storlek överallt, innan de i detalj planera den nya dagens arbete.

Under tiden har också i en mycket tidig morgontimma närmare ett tjugotal manliga städare infunnit sig, vilka sörja för ordningen på gatorna samt grovstädningen i de största hallarna. De efterföljas snart nog av ett imponerande antal städerskor, vilka sprida sig överallt inomhus för att sopa och damma. Många utställare sörja själva för att deras expositioner hållas rena och snygga, men många ha inga representanter här och få därför mot en viss avgift till utställningsstyrelsen sina montrer städade samtidigt med rengöringen i övrigt.

Solen står redan ett stycke ovan horisonten, när trädgårdsmästarna börja sitt arbete med ansandet av blomstergrupperna, olika omflyttningar, bevattning och dylikt, så börjar den ena bilen efter den andra köra in från Södra vägen för att avleverera olika varor till restauranterna eller de olika butikerna efter affärsstråket, sand till gångarna och mycket annat, och ungefär samtidigt börjar den ena unga damen efter den andra dyka upp, de många flickor, som inne i hallarna stå till tjänst med upplysningar och taga emot ordres. Deras manliga kollegor äro som regel en smula mer morgonsömninga. Strax före tio är det mycket livligt på utställningen, så slår klockan och alla skynda att intaga sina platser. Så följa de kanske lugnaste timmarna på dagen – de före lunchdags. Den som i lugn och ro vill bese utställningen, bör passa på då.

A propos ordet sand, som nämndes här ovan – under de första regnvädersveckorna, innan gruset i gångarna hunnit sjunka samman, hade de arma städerskorna dagligen ett oerhört arbete med att hinkvis bära ut san ur hallarna, vilken de besökande dragit med sig in och vilken hade en underbar förmåga att förekomma överallt. Hela hästlass med grus lär sammanlagt pr dygn ha forslats ur hallarna en liten tid. Även i detta hänseende har det av sig självt blivit bättre på sistone. Dels är sanden icke så fuktig längre och dels har den sjunkit bättre ihop i gångarna, som därigenom blivit fastare.

Grip.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 2 juni 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 2 juni 1923 och visar en teckning av en nattvakt med hund.