”På utställningen avslutades den svenska flaggans dag i går med ett fyrverkeri. Vädrets makter voro gynnsamt stämda, och efter allt regnandet fingo vi en vacker afton. Trots den ljusa sommarnatten, gjorde sig fyrverkeriet utmärkt för de tusenden, som samlats på stora gården och kring näckrosdammen. Man måste bara undra, varför de bästa utsiktspunkterna ej i högre grad utnyttjades av publiken. Både från baksidan av minneshallen, och från gården utanför fiskrestauranten hade man nämligen en utmärkt överblick över fyrverkeriet, men dit hade endast ett fåtal personer begivit sig. Fyrverkeriet var dessutom synligt över större delen av staden och långt in över Hisingen. Både i Kungälv och Kungsbacka kunde man se raketerna och bomberna under invigningsfyrverkeriet, och detta har säkert varit fallet även denna gång.

Vi hade i går tillfälle att följa fyrverkeriet på nära håll. I jämförelse med det förra, var ju detta endast ett mindre fyrverkeri, men förberedelserna krävde dock ett intensivt arbete och en noggrann slagplan. När vi kommo upp på plattformen på fyrtornsberget strax före kl. 11 em., höll direktör Hammargren på med att för femte gången repetera sina instruktioner till de olika medhjälparna. Det var för ljust för att använda ljussignaler, så var och en måste hava fullt klart för sig, i vilken ordning de olika grupperna skulle komma.

På själva estraden stodo främst tre stora ställningar, vardera med sju solar, förbundna med stubintråd. Bakom dem en hel rad apparater, ur vilka ett silverglänsande vattenfall skulle flyta ned, och på sidorna romerska ljus.

På sluttningen under plattformen voro ett hundratal bomber i ordning. Dessa voro förvarade i hylsor, som grävts ner i jorden, och ur vilka bomberna slungas upp liksom ur en mörsare. Fransmännen äro specialister på tillverkningen härav. Bakom och ovanför plattformen åter voro fyra raketställ uppställda. Ett sådant ställ består av två ribbor med genomborrade hål, placerade över varandra. I hålen sutto raketerna tätt i tätt, med stubintrådarna färdiga att tändas.

Strax före kl. 11 em. började de stora marschallerna att släckas, därefter också själva minneshallen, och den stora gården med sina människomassor vilade i mörker. Nu kunde det börjas.

En första raket for fräsande i luften och exploderade med en häftig knall. Och nu började med ett slag ett infernaliskt leverne. Det var som vore vi utsatta för trumelden under en av världskrigets stora drabbningar. Framför os, bakom oss, till höger och till vänster fräste det och smällde det. Pang, där exploderade en bomb rätt över huvudet på oss. Vi togo några steg tillbaka och undgingo nätt och jämt fyra raketer, som visslande foro upp ur en buske. Plötsligt befunno vi oss i bländande ljus, i nästa ögonblick åter i mörker. Så började solarna svänga och smälla, vattenfallet flöt glänsande vitt ned på plattformen och strax därefter kommo nya raketer och bomber och kreverade om öronen på oss.

Ett sådant fyrverkeri kan vara ganska eldfarligt, och man får vara glad det är förlagt så pass långt från utställningsbyggnaderna.

Brandkåren hade sänt fem man till platsen, samt lett upp en slang från närmaste brandpost. Fast marken runt omkring besprutats före fyrverkeriet, tände dock gnistorna på ett par ställen i ljungen, men brandmännen voro genast på sin post och släckte med Kustosapparaten.

Gårdagens fyrverkeri var blott ett mindre sådant, men det gav en försmak av vad vi kunna vänta under de mörka augustikvällarna.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 7 juni 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Fyrverkeri, Stora gården