”En mycket viktig sak för utställarne är att få sina anordningar bevarade till eftervärlden, och det sker naturligtvis bäst genom fotografernas förmedling. Det är i regel på mornarna under de första timmarna efter öppnandet, då besökarantalet ännu är litet, som man passar på att kalla på kameramännen, stånden ordnas särskilt dekorativt, blommorna placeras, så att de göra sig, de mest gouterade utställningsföremålen läggas särskilt synliga och andra små nödvändiga ommöbleringar företagas, så att de döda tingen ge något av det intryck, de odödliga fotograforden ’Lite gladare om jag får be’ framkalla hos oss människor. Man måste tänka på färg, form, reflexer och mycket annat, och ofta nog äro förberedelserna rätt stora.

Svårast är det naturligtvis för de montrer, där glas förekommer i stor utsträckning, och särskilt ha firmorna vid Viadukten svårt att få goda bilder. Tobaksmonopolet fick sålunda en gång nöjet att på sitt foto se en spegling av utställaren mitt emot med hans ramar och statyer – och det var ju ej direkt meningen. Ofta nog brukar man därför taga glasmästarne till hjälp och helt enkelt lyfta ut hela fönstret, medan fotograferingen pågår, varpå rutan sedan flyttas in igen. Som den är av ansenliga dimensioner, är det ett icke så litet arbete, och det samlar även alltid en intresserad skara av vaktmästare, poliskonstaplar, för tillfället lediga arbetare och de förståndiga personer som passa på att bese utställningen på morgnarna, då man i lugn och ro för folkskolebarn och annan publik kan studera hallarnas inre.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 8 juni 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Skyltfönstret hos AB Alcometallers butik med utställning vid Viadukten.