”När landshövdingen inom kort återvänder till Göteborg för att styra och ställa med borgare, fiskare och bönder, slipper han gå den långa vägen från residenset till länsstyrelsens ämbetslokaler. Under hans bortovaro har nämligen sagda styrelse passat på att flytta in i sina nya lokaler i den ståtliga byggnaden bredvid Residenset och landshövdingen behöver blott gå rakt över gården och upp för ett par bekväma trappor för att befinna sig i sitt eget eleganta och rymliga arbetsrum. De två byggnaderna skiljas endast av en brandmur, de ha gemensam trädgård och när väder och vind så småningom gett den nya ålderns patina komma de att passa ihop lika bra som Residenset och det gamla landstatshuset.

Det var nog mer än en, som skakade på huvudet och beklagade, att man var tvungen att riva det gamla landsstatshuset. Byggnaden hörde till stadens äldsta och vackraste och ansågs hart när oersättlig. Men nöden har ingen lag. Länsstyrelsen måste ha rymligare och bättre lokaler, och följaktligen röjde man bort det gamla för att få något som mera passade ihop med tidens fordringar på bekvämlighet och gott utrymme. Man kan säga, att arkitekten, greve Sigge Cronstedt, Stockholm, lyckats alldeles förträffligt i sitt uppdrag. Han har åstadkommit en enkel och smakfull byggnad, som passar förträffligt i omgivningen och som inte i något avseende försöker framträda på de övrigas bekostnad.

Ett besök i länsstyrelsens nya hem visar att den yttre gedigenheten motsvaras av en inre. Yttermurarnas putsade, porfyrerade tegel, de släta väggarna med deras frånvaro av alla onödiga prydnader och den enkla stilen går igen i våningarnas kalkade väggar och de mörka furupanelerna. Det enda, som stöter på lyx, är parkett- och ekgolven, men båda äro, som erfarenheten visat, tillkomna av sparsamhetsskäl. Däremot har man inte gått så långt i spartansk enkelhet, att man missunnar länsstyrelsen mattor på golvet: det gäller bara att vänta ett halvår, så att fukten går ur cementen. Eljest riskerar man att få en ny skandalunge på halsen, om alla mattorna skulle förstöras av fukt, innan invånarna lärt sig att hitta vägen i trapporna. Minnena från riksdagshuset spöka fortfarande.

Den nya byggnaden har två ingångar. Man kommer in i en bred och rymlig vestibul, där man särskilt observerar, hur luftigt och elegant allt är ordnat trots väggarnas vita och mörka ytor. I första våningen finnar man de lokaler, som äro avsedda för landskansliet, alltså landshövdingens och landssekreterarens ämbetsrum, länsassessorernas och –notariernas rum o.s.v. under det man en trappa högre upp återfinner landskontorets tjänstemän med landskamreraren i spetsen. Landsfogden, som förut fick nöja sig med att bo fjärran från de andra på Köpmansgatan 22, får nu åter flytta tillsammans med sina ämbetsbröder, och passexpeditionen, som kanske hade det sämre än någon annan avdelning på det förra stället, får trevliga och ljusa rum. En sak, som frapperar, är det stora antalet arkivrum och valv, vilka äro så stort tilltagna, som gällde det att gömma miljarder. Det stora antalet lokaltelefoner visar att man här som annorstädes blivit sparsam med stegen och tiden. I jämförelse med lokalerna på Köpmansgatan äro de nya helt enkelt charmanta, och bredvid rummen i det gamla landstatshuset äro de praktfulla.

Även gården förtjänar ett par ord. Den är synnerligen stor och rymlig och överflödar av blommor och grönt. Särskilt lyckade äro de många terrasserna med deras mängder av buskar och andra växter.

Ritningarna till byggnaden äro som sagt uppgjorda av Sigge Cronstedt. Byggmästare är den välkända göteborgsfirman Krüger & Son. Som här liksom alltid annars och sist vid Konstmuseet vid Götaplatsen med heder skilt sig från sitt uppdrag. Vatten-, avlopps- och värmeinstallationer äro från ingeniörsfirman Axel Colliander, Göteborg, och utgör ett bevis på den höga ståndpunkt, som kännetecknar denna firma, och glasinsättningarna, tillverkade av A.-B. G.B. Almquist, härstädes, äro synnerligen välgjorda. Den eleganta elektriska personhissen är tillverkad av Sveriges förnämsta hissfabrik, Graham Brothers, Stockholm, samt uppsatt av dess härvarande representanter, ingeniörsfirman A.-B. Edwin Andrén & C:o. Bothén & Linderholm, Göteborg, stå för ljuset och Asea för armaturen, vilka, liksom Sven Bratt, Göteborg, som lagt in parkettgolven, utfört ett gediget och värdefullt arbete. Möblerna äro från bl.a. Åtvidabergs kontorsmöbelfabriker och Flintas i Hedemora. Jönköpings snickerifabrik har gjort snickeriarbetena, och smedmästare Gyllenhammar, Göteborg, de vackra och konstnärliga ledstängerna. Kassaskåpen äro från Isaksons i Stockholm.

Ett särskilt omnämnande förtjänar Rosengrens kassaskåpsfabriks hyllinredningar. Deras, som återfinnas till ett antal av fem i olika valv i bottenvåningen, samt i bottenvåningens och andra och tredje våningarnas arkivrum, (2 i varje våning), äro utförda av stål, lätta och eleganta, särskilt i jämförelse med trähyllor, vilka ej erbjuda samma stabilitet och varaktighet. Dessutom äro de lätt flyttbara, lämpa sig för alla format och förändringar, varjämte de äro lätta att hålla rena och således mycket hygieniska. Lokaltelefonerna äro från Siemens-Schuckert, Stockholm.

Flyttningen från de provisoriska lokalerna på Köpmansgatan tog sin början i går. Den 20 torde allt vara färdigt på det nya stället.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 18 juli 1923)

Bilden i sidhuvudet och i texten är hämtade ur Göteborgs Aftonblad 18 juli 1923.