”Göteborg har sin stadsbyggnadsutställning delad åt två håll. Minnesutställningens kommunala avdelning har, om naturligt är, tagit hand om det material som belyser stadens utveckling genom tiderna fram till våra dagar. På den internationella utställningen har Göteborg därför väsentligen, om också långt ifrån uteslutande, kommit att representeras av framtidsplanerna. Den som vill ta saken grundligt får alltså börja sina studier på jubileumsutställningen.

Så noggrant är det visserligen inte meningen att gå till väga här. Men den som på den kommunala avdelningen tar i betraktande den lilla plastilinamodellen över Göteborg omkring år 1800, kan inte gärna undgå att förvånas över vilka omvälvningar ett århundrade hunnit medföra. Göteborg var då ännu en befäst stad, helt omsluten av Vallgraven, en småstad på 12,000 invånare, som ännu inte överskridit den stadsplan som uppgjordes vid grundläggningen. Man hade rett sig genom att bygga tätare, det var allt. För resten, det kan kanske förtjäna erinras, att gatunätet i dessa centrala delar än i dag är detsamma som för trehundra år sedan.

I början av 1800-talet raserar man befästningarna och staden får därmed utrymme nog för sin tillväxt under de närmaste årtiondena. Men i samband därmed sker något som visar att den goda kommunala anda, för vilken Göteborg är omtalad, har ganska gamla anor. Man besluter sig för en boulevard och först av alla svenska städer genomför man också planen. Det var 1808, på en tid alltså, som icke tycktes uppmuntra till stora företag. Den behandling, som i fortsättningen kom boulevarden – våra dagars Nya Allé – till del, är inte mindre hedrande. Ursprungligen hade man avsett området mellan Allén och Vallgraven till byggnadskvarter. Det utlades istället till Kungsparken. Trädgårdsföreningen hade man tänkt sig som park, i strängt fransk stil, redan 1815. Planen förverkligades först 1842 och tidens smak krävde då engelsk stil. Med dessa anläggningar hade Göteborg redan fått ett av sina karaktäristiska drag fastställt. På den inslagna vägen fortsattes sedan med Slottsskogen som i olika etapper tillkommer på 70-, 80- och 90-talen. Det nya århundradet har tillfört staden Keillers park och botaniska trädgården. De närmaste framtidsprojekten kan man studera på stadsbyggnadsutställningens stora karta över Göteborg och omgivningar. Det breda ljusschakt, som stora hamnkanalen bildar, tänker man sig fortsatt fram till Gårda; en anläggning av samma bredd går sedan längs Mölndalsån fram till Liseberg. Österut sträcker Örgrytebäckens ravinområden en arm ut mot de vackra skogstrakterna kring Delsjön och Stora Torp. I Lundby har Krokängs folkpark betydliga utvecklingsmöjligheter i riktning mot prästgårdsjordarnas utmarker.

Efter att ha genomögnat detta hedersamma kapitel i stadens historia kan man ägna någon uppmärksamhet åt de montrer på stadsbyggnadsutställningen, som visar några karaktäristiska prov på olika byggnadstyper. Det är naturligtvis inte ett lika odelat glädjande kapitel. Av det gamla Göteborg har man som bekant inte så mycket kvar. Det som var byggt av trä, och det var nästan alltsammans, strök med vid de stora eldsvådorna 1802 och 1804. Vad som därefter byggdes, måste ovillkorligen vara av sten. Det blev många hus, som nu uppfördes ungefär samtidigt, i en del fall troligen efter typritningar av C.W. Carlberg. Denna arkitektur, som nu håller på att försvinna eller till oigenkännlighet förändras, fick alltså en ganska enhetlig prägel. Första stadsarkitekten Samuelson påpekar i sin uppsats i den kommunala avdelningens katalog att dessa hu ganska genomgående utmärka sig för kraftiga portalpartier och rytmiskt upprepande fönsteromfattningar i för övrigt enkla fasader. På 1850-talet, då befästningarna rivits, fick staden sina första patricierhus, liksom också sina första hyreskaserner. På Stora Nygatan vittnar ännu om denna tids sobra byggnadssätt och om byggherrarnas hänsynstagande till varandra.

Den nya tiden kommer efter 1860-talet, då Göteborg haft sin – och hela Sveriges – första stadsplanetävla. Det är Haussmanns Paris som går igen i Kungsportsavenyen och i den breda trädplanterade Vasagatan. Men därvid stannar det franska inflytande; vad själva byggnaderna beträffar hålla de tyska schablonritningarna sitt segerrika intåg. De äro utmärkande för tiden, icke för Göteborg. Vill man ta något för Göteborg karaktäristiskt får man gå till landshövdingehusen, vilkas utveckling man kan följa rätt gott i fotografierna på stadsbyggnadsutställningen. Själva byggnadstypen lämpade sig ju särskilt för Göteborg och dess allestädes närvarande blålera och dess fuktiga klimat. De första pauvra, med lövsågerier förskönade landshövdingehusen komma på 1870-talet och finna talrika avläggare i Haga och Olskroken. Uppryckningen till en modernare och estetiskt mer tilltalande typ kommer så sent som 1913, då Jarlén gör sina landshövdingehus vid Erik Dahlbergsgatan. I en något mindre romantiserande form har hans uppslag efterföljts på Bagaregården och annorstädes. På sistone har man, t.ex. ute i Gamlestaden, försökt en återgång till de äldsta typerna.

Betraktar man den stora kartan på stadsbyggnadsutställningen med dess organisationsplan över Göteborgstrakten inom en mils radie, slå det en att staden saknar förstäder. Mölndal är ett samhälle med sitt eget industriella centrum. Långedrag håller på att växa ihop med staden. Det är på samma sätt med Partille, ehuru bebyggandet där skett ännu mera oordnat. Göteborg breder fortfarande ut sig över landsbygden ungefär som en framskridande lavaström, vare det sagt utan alla jämförelser för övrigt. Österut på Margretelunds, Jakobsdals, Överås och Gamla Böös områden är bebyggandet i gång eller planerat. På samma vis äter sig staden sakta vidare på Kungsladugård, Änggården, Landala o.s.v., utan att ännu bekymra sig om några förstadsproblem. Förklaringen ligger naturligtvis dels i den ekonomiska omtanken om dessa utmarkers tomtvärden, dels också i dessa områdens otvivelaktiga lämplighet för egnahemsbebyggelse.

Ett framtidsprojekt som, när det en gång realiserats, icke kommer att sakna sin storvulenhet är den 1907 planerade ’Kullarnas väg’, en utsiktsgata som med utgångspunkt från Korsvägen följer bergshöjderna fram till Slottsskogen och sedan fortsätter vid Sandarna och väster om Nya Varvet. Man kan, delvis åtminstone, följa den på den stora gipsmodellen över det framtida Göteborg. Modellen har flera andra stora förslag att visa, t.ex. högbron från Stigbergstorget, älvfårans omläggning, den nya trafiåder som uppstår genom Sten Sturegatans framdragande över Drottningtorget och en ny Hisingsbro i Kilgatans förlängning, o.s.v. Men därom kommer i sinom tid så mycket att skrivas, att det i detta sammanhang kan vara tillräckligt påpeka, vilket gott tillfälle den intresserade göteborgaren för närvarande har att på åskådligaste sätt få dessa planer demonstrerade för sig.

B.B–m.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 3 augusti 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta och visar stadsplanekartan över Göteborg 1923.