”– Har strömmen av främlingar varit större eller mindre än man väntat?

Frågan riktas av en medarbetare i Handelstidningen till föreståndaren för utställningens Mottagningsbyrå, bankdirektör Westin, som genast svarar.

– Det beror ju alldeles på vad man tänkt sig. Jag för min del kunde inte drömma om att det skulle bli så många utlänningar, som skulle komma hit och passera genom mottagningsbyrån. Och å andra sidan måste jag säga, att våra tolkar ej haft den sysselsättning, vi tänks oss.

– Hur kommer det sig?

– Jo, ett stort antal av främlingarna ha omhändertagits av bekanta eller kolleger här i staden. Till kongresserna har ju lejonparten av utlänningarna kommit, och de ha då alltid i mer eller mindre grad slutit sig till respektive svenska kongressanordnare. En del främlingar ha rett sig med de anvisningar, konsulaten givit, och andra ha rett sig själva. Det synes mig till exempel vis-à-vis de tyskar, som besökt utställningen, alldeles uppenbart, att de oftast icke haft råd att anlita några tolkar och ciceroner och därför sökt taga sig fram på egen hand.

Bankdirektör Westin berättar om byrån, att de haft tjugo olika tolkar till sin disposition och att man kunnat stå engelsmän, fransmän, tyskar, holländare, ryssar, finnar, spanjorer och italienare till tjänst på deras modersmål. Alla dessa nationer ha även varit representerade på utställningen och dessutom polacker, tjeckoslovaker, ungrare, rumäner, greker, nord- och sydamerikaner och japaneser – strängt taget är det endast kineser, som saknats. Från de olika länderna, med vilkas härvarande konsuler mottagningsbyrån flitigt samarbetat, ha diplomater, industriidkare, affärsmän, journalister och vanliga turister uppträtt i brokig omväxling, och de ha ofta nog grundligt tagit utställningen i betraktande. Särskilt ha maskin- och exporthallarna samt konstindustriens glas och porslin, bokkonst och smide intresserat främlingarna, och det har funnits de, som låtit för sig demonstrera nästan varje utställd sak.

– Vi ha omhuldat dem efter bästa förmåga, och har det varit synnerligen representativa grupper eller enskilda, ha min närmaste man, hr Franchell, eller jag själv visat dem omkring. När de väntats, ha vi haft representanter dem till mötes nere vid tågen och båtarna, vilka hjälpt dem till rätta. På Baltiska utställningen fanns ingen mottagningsbyrå, och där lär också en och annan främling ha känt sig bortkommen. Vi ha i stället haft nöjet mottaga många vackra lovord över hur vi organiserat oss.

– Och vad tror bankdirektör Westin om det intryck, utställningen gjort på främlingarna?

– Ett alldeles utmärkt, sammanfattar direktör Westin sina intryck. De ha varit synnerligen förtjusta över vad de skådat, den svenska industrien har erhållit de amplaste lovord, och särskilt de mer långväga främlingarna ha förklarat, att de aldrig kunnat drömma om hur högt vi stå. De ha helt enkelt ’upptäckt’ Sverige, och det är min livliga övertygelse och förhoppning, att, de i sina hemland på ett eller annat sätt komma att sprida denna deras nyförvärvade kunskap. Så nog har utställningen gjort reklam för Sverige – det är då säkert.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 25 augusti 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Järnverkens hall. Exporthallen.