”Naturligtvis blev det folkvandring till utställningen i lördags, då avslutningsfestligheterna skulle börja. Visserligen hade man ju söndagen och måndagen på sig, men ändå… Det var dock den sista lördag, man hade till förfogande för en rond på den plats, som snart skall ändra utseende till oigenkännlighet.

Alltnog, folk drogs till utställningen som flugor till eldslågan. Spårvagn efter spårvagn körde upp till Götaplatsen och lämnade av sin last. Vändkorsen rasslade. Stora gården företedde bilden av ett enda myllrande människohav.

Vädret var si och så. Uppehåll var det visserligen vid halv 8-tiden, då festligheterna skulle börja, men vinden hade friskat i, och stora molnbankar seglade över himmelen. Minareterna var man tydligen rädd för. En poliskedja var utposterad under Lejonet och dirigerade folkströmmen åt annat håll. Det påstods bland folket, att Lejonet svajade betänkligt. Uppgiften torde vara överdriven. Så farligt var det nog inte.

Något som däremot svajade var skeppen på de vridna pelarna framför Minneshallen. De gamla galejorna ville tydligen visa mängden, att de kände kontakten med sitt rätta element.

Den förebådade jättekonserten av åtta militärmusikkårer på 200 man skulle gå av stapeln kl. halv 8. Man började med militär noggrannhet. Publiken stod andaktsfullt nedanför Minneshallens terrasser och stirrade på de 200 mannarna, som gjorde sitt bästa att överrösta stormen. I det stora hela lyckades det. Värre var det att klara av regnet. Till en början kommo några mindre byar. Hundratals paraplyer spändes upp. Människor, som i oförstånd lämnat detta nyttiga redskap hemma, flydde som råttor in i närmaste pelargång eller valv. Så saktade regnet av igen. Människorna kommo ut ur sina gömställen. Några byar och ny flykt. Denna lek pågick en stund, tills Jupiter Pluvius tyckte det kunde vara nog med skojet och lät det forsa värre ur skyarna. Då blev fanflykten allmän. Man skyndade sig till spårvagnar och bilar för att komma hem. Musiken lät sig dock inte bekomma. Programmet fullföljdes, och en av dirigenterna fick t.o.m. mottaga blommor.

Senare på aftonen skulle ett stort festfyrverkeri avbränts. Detta måste naturligtvis inställas. Det blev i stället att gå hem och ställa till med fyrverkeri i kakelugnen för att få kläderna torra.

Man får gå tillbaka till den stora sångarefestsöndagen i somras för att finna ett motstycke till det folkliv, som på söndagsmiddagen utvecklades i Göteborg och som fick sin bränn- och toppunkt i den stora musikfesten på utställningen. Visserligen förflöt dagen naturligtvis inte utan regn, men det var blott några stänk, som ströddes in i själva festprogrammet från en hastigt övergående skur, och de förmådde icke skrämma någon.

I stället passade det på att regna undan vid 11-tiden på morgonen, och när klockan i Tyska kyrkan slog 1 och Domkyrkans djupa malm svarade, strålade solen mellan drivande moln ned över en stad, vars träd läto sina lövmassor dansa ringdans för en frisk nordvästan, som smällde salut i de kanske något bleknade flaggor och vimplar, som nu för näst sista gången hissats till utställningens ära.

*Allt vad liv och anda har i staden torde ha varit på benen. På Gustaf Adolfs torg hade stora folkskaror samlats. Nedanför Gustaf Adolfsstatyen ställde musiken upp, 120 man stark, musikdirektör Wieslander ledde det hela, och med tillbörlig kläm inledde man paraden med att på platsen spela Prins Eithel Friedrich-marschen. Under tonerna av Göta gardes marsch bar det sedan av med klingande spel och med tillbörligt pampig tamburmajor i teten genom de täta led av århörare, som samlats längs Östra Hamngatan och Avenyen, och göteborgska hjärtan klappade takfast av stolthet över denna verkligt imponerande vaktparad.

På Götaplatsen hade skaror i tusenden samlats, mer strömmade till efter musiken, och vid 2-tiden ringlade sig den väl hittills längsta köen framför vändkorsen långt ned mot Engelbrektsgatan.

Uppe vid Minneshallen stötte flottisterna och Göta artilleri, som icke deltagit i paraden, till de andra musikkårerna. Innan deras konsert började fick man vara med om ett näpet litet intermezzo: Barnens paradis egen vaktparad marscherade förbi militären och bragte den på detta sätt sin hyllning.

Så bestegs dirigentpulten av direktör Isaksson, och man stämde upp Jubileumsmarschen. Tonerna klingade friskt och klämmigt ut över den av en tätnande människoskara fyllda gården. Vinden kändes inte här så kall, solen sken, – allt samlade sig till att bli en av utställningens vackraste fester.

Nummer spelades efter nummer, alla hälsade av det livligaste bifall. Särskild anklang väckte det, när den grant, dekorerade direktör Högberg lät kejsartrumpeterna stiga fram i främsta ledet, och än större var publikens belåtenhet, när det blev trumslagarnes tur. Trumman är nu en gång ett instrument för sig, maningen från des virvlar kan ingen motstå – och därför fick direktör Löfgren också mottaga de starkaste applåderna efter svenska arméns revelj och tapto. De blevo så starka, att ett extranummer beslöts, ’Du gamla, du fria’ stämdes upp, gripen lyssnade publiken till tonerna – en mängd herrar så gripna t.o.m., att de glömde blotta sina huvuden, men det synes ej ens denna sommar ha lärt göteborgarne.

Med ett av direktör Lemon utbragt leve för fosterlandet, hurrarop och fanfarer slöts den vackra jättekonserten, och publiken skyndade att göra ännu en avskedstitt i hallarna.

På utställningens sista söndagskväll strömmade folk i tusental genom vändkorsen. För en gångs skull var det vackert väder, fyrverkeriet var annonserat redan till kl. halv nio, och så var det sista söndagen, dagen före den oåterkalleliga stängningsdagen. När klockan på minareten Kronan visade på 8,30 voro Stora gården, Sjöfartsgården, trapporna kring Minneshallen, pergolan, arkaderna utanför H.T:s fönster, samt alla terrasserna utanför huvudrestaurangen och en stor del av Långa gården så fulla av fyrverkeriväntande människor som gärna möjligt. Spänningen var stor, då något alldeles extra utlovats, och så kom ju därtill, att det nu kanske kommer att dröja rätt länge innan göteborgarna få skåda något verkligt stort fyrverkeri igen.

Emellertid gick både kvart och tjugo minuter, och ingenting inträffade, annat än att vinden blåste och man började märka, att det var kallts. På högsommaren kan publiken till nöds finna sig i att få vänta på ett fyrverkeri, men inte i mitten på oktober. Också hördes mycket otåliga handklappningar, stampningar och även visslingar, innan den första bomben fräsande gick till väders, hala tre kvart för sent.

Men sedan följde också ett präktigt skådespel, som fick en att helt förlåta och glömma både väntan och kölden och blåsten. Raketer och bomber sprakade i hundratal över fyrverkeriberget, solarna sprutade eld åt alla håll och vattenfallets kaskader forsade silverglänsande. När då de båda minareterna, (15 m. höga) med krona och lejon, hornblåsare och klocka, och med Minneshallen emellan sig trädde fram i eld mot natthimlen, bröt en väldig applådsalva lös bland publiken. Efter ytterligare ett intensivt bombardemang var sommarens sista fyrverkeri slut. Ett av de få som inte på något sätt skadats av regn eller vind. Pyrotekniker Hansson tycks verkligen ha tur med vädret. Men när vi någon gång få en intensiv torkperiod, så skola vi låta bröderna Hammargren få fyrverka. Stort spraknummer, med annonser i tidningarna och allt. För då kommer säkert regnet.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 15 oktober 1923)

Bilden i sidhuvudet visar människohavet på Stora och långa gården under militärkonserten och är hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 15 oktober 1923.