”Det är självklart, att vid jubileumsutställningens slut en mängd frågor framställas, om den fyllt sin uppgift, i vad mån förhoppningarna realiserats eller om det hela skall visa sig som en affär, vilken ’kostat mer än det smakat’. Vi ha fått tillräckligt med belägg på utställningens två främsta uppgifter, att vara en värdig ram kring firandet av 300-årsminnet och att öka vår stad och vårt lands prestige utåt på det mest glänsande sätt fyllts, och vi ha all anledning hoppas, att den väldiga reklam för svensk industri och svenskt konsthantverk, utställningen även utgjort, snart nog skall börja att visa sina goda verkningar.

En sida i utställningens konto, som ej får glömmas bort, är också det tillfälle den givit stora skaror att i tider av depression och arbetslöshet få tillfälle att försörja sig och sina familjer. Det är en betydande skara, som verkligen under längre eller kortare tid fått sitt levebröd från utställningen, och Handelstidningen har gjort några sammanställningar ur böckerna för de olika avdelningarna och byråerna för att få fram några siffror, som torde ha allmänt intresse.

För att då börja med själva kontoret, har dess personal – från generalkommissarien, överamanuensen, artister, ingenjörer, skrivmaskinsfröknar och telefonister ned till springpojkarna – från en blygsam början sprungit upp till 250 stycken, då den var som störst. Nu torde den utgöra halva denna siffra, men blir snart sagt dagligen reducerad. Utställningens arbetarpersonal har också växlat. Under 1922 hade man i medeltal sysselsättning för 500 man, vid årsskiftet sprang siffran upp till 650 och ett par månader senare nådde man toppunkten – närmare 1,500 arbetare. Samtidigt hade en mängd entreprenörer stora skaror arbetare där – elektriska montörer, tapetserare och dekoratörer, målare och andra, vilka sammanlagt utgjorde ett halvt tusental. Så kom anställandet av vakterna och nattvakterna, bortåt 300. Städerskor till ett antal av 75 och grovarbetare lika många – i början av sommaren något fler, mot slutet något färre – ha haft daglig sysselsättning alla de 161 dygnen.

Detta är den så att säga officiellt anställda personalen, till vilken kommer de enskilda arbetsgivarnas. Den störste av dessa har naturligtvis varit direktör Jacobsson, som kommenderade över en armé på över 700 mer eller mindre väldisciplinerade individer under den brådaste tiden. På Pripps hade man samtidigt över 350 personer sysselsatta. Liseberg, Fiskrestauranten och Tivoli räknade sammanlagt omkring 500 personer, det tiotal kaféer och den mängd vattenbutiker, smörgåsbufféer och konfektstånd, som funnits här och var, nådde tillsammans upp till ett par hundra personer.

Viadukten hade 22 affärer, Handelsgatan över ett tjugotal, vidare hade vi flera bankkontor, resebyråer och andra företag, som stått allmänheten till tjänst i olika avseenden – Handelstidningens kontor har sålunda ensamt det sysselsatt fyra vuxna och tolv springpojkar – och deras personal torde tillsammans kunna upptaxeras till ett par hundratal lågt räknat. Alla tillfälliga försäljare, bananpojkar, minnessaks- ’gårdfarihandlare’ och Paradispostungar då knappast medräknade.

Så ha vi en stor grupp, utställarnas representanter inne i hallarna. I exportavdelningen räknar man med, att minst 300 människor voro anställda för att för allmänheten demonstrera de olika maskinerna och fabrikaten, konstindustriavdelningen sysselsatte närmare ett 50-tal, och nere på Nöjesfältet hade man flickor i de olika kioskerna, uppträdande artister och andra, inalles också ett halvt hundratal.

Härmed äro vi uppe i en sammanlagd siffra på mellan fyra och fem tusen, som under längre eller kortare tid kunnat leva direkt på utställningen – det är ju en folkskara, som deras familjer ej medräknade – kan mäta sig med hela invånarantalet i t.ex. Falkenberg eller Lysekil.

Tager man då med den mängd personer, som i andra hand dragit nytta av utställningen – genom leveranser till densamma av byggnadsmaterial, blommor, matvaror, elektrisk kraft, genom transporter m.m. – bli siffrorna naturligtvis mångdubbelt större. Det skulle onekligen vara av intresse att räkna ut, hur mycket utställningen betytt för hela landet i inbesparade arbetslöshetsunderstöd och vad staden får igen i skatter – om det bara vore möjligt!” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 20 oktober 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Bild från utställningsområdet, vy längs Handelsgatan längs mot norr. Fotot taget vid Ostindiska tornet. I fonden kan man ana Stora Gården. Till höger Utlandsvenskarnas utställning, Jubileumsutställningen 1923.