”Den nyss tilländalupna julen har naturligtvis inte kunnat undgå att sätta spår efter sig i detektivpolisens rapportbok. Som vanligt är det fråga om spritaffärer och tobakssmuggling. Så har en kvinna blivit åtalad för att ha sålt cigaretter utan monopolets stämplar, och en handlande har blivit överraskad, när han gick omkring med en halv liter tysk sprit i fickan. Det hjälpte inte, att han kastade buteljen i gatan. Polisen visiterade hans bostad och fann ytterligare två liter, vilka nu äro förbrutna och befinna sig på detektivstationen.

Det finns emellertid ännu en sprithistoria av mera betydande slag. Den påminner om en roman med alla tillbehör. Där saknas varken den mystiska bilen med falskt nummer, den ensliga skärgårdsbryggan, den snabbgående motorbåten från den hemlighetsfulla ön Kalvsund, jakten i bergen, anonyma angivelser, mystiska telefonsamtal, den svartklädda kvinnan och allt annat, mank man önska för att historien skall bli så intressant som möjligt.

Den börjar någon gång före jul med en anonym skrivelse på enklast tänkbara papper och enklast tänkbara stil. Det är några utfattiga hustrur i Örgryte som vädja till ’Snälle Herr polisdomaren’ att stävja lönnkrögeriet i trakten. Uppmaningen är så bevekande, att två detektivkonstaplar få order att bevaka en viss svartklädd kvinna, som man vet har med spritförsäljningen att göra. En dag, då kvinnan i sällskap med en främmande man går Danska vägen fram, märker hon, att någon följer efter henne. Skräckslagen springer hon från vägen upp i bergen. Förföljarna efter. Kvinnan slänger från sig en box, men det hjälper inte. Förd till detektivstationen förnekar hon allt vetskap om innehållet i boxen. Hon blir förfärligt förvånad när hon erfar att den innehåller sprit. Hon hade hittat den på vägen och tycke att det var synd att den skulle stå där alldeles ensam! Polisen fäste sig emellertid inte vid hennes försäkringar, och nu har hon åtal att vänta.

Nu uppträder den mystiske chauffören och den hemlighetsfulla bilen i julspritstragedin. Folk i Örgryte har sett en bil med nummer P. 3111 och ha luktat sig till att den transporterar den förbjudna nektarn. Polisen öppnar ögonen men trots alla ansträngningar kan den inte hitta den mystiska kärran. Andra personer se den i stället så mycket oftare och en gång uppenbarar sig spökbilen inte mindre än fem gånger under loppet av en halvtimma. Polisen gnuggar ögonen, men bilen är borta.

Slutligen kommer man underfund med att det är bilen O. 3111 det är fråga om. Strax därpå är chauffören Olof Harry Filip Karlsson i rättvisans klor, beskylld för att ha transporterat sprit från en undangömd skärgårdsbrygga nere i Halland till Göteborg. Karlsson nekar. Han har aldrig haft med sprit att göra annat än vid sjukdomsfall. Man frågar honom, varifrån han fått bilen, och han förklarar, att han köpt den på avbetalning. Pengar har han fått för ett par transporter av kollin med okänt innehåll till Vexiö och Örebro. Folket som ville ha sina saker transporterade med bil till så långt belägna platser hade inte varit knussliga. Inalles hade han förtjänat 450 kronor på kärningarna. Vem som skulle ha lådorna visste han inte. Han hade på order ställt av dem mitt på landsvägen i närheten av sagda städer och sedan skyndat tillbaka till Göteborg.

Rätt som det var, kom emellertid Karlsson ihåg, att han en dag lånat bort bilen till en främmande man. Kanske det var den, som hade missbrukat förtroendet och kört omkring med bilen P. 3111? Den hårdhjärtade polisen är emellertid av en annan mening. Den tror, att Karlsson själv är identisk med den okände mannen, som farit ned till Halland och mött fiskare från Kalvsund, vilka i snabbgående motorbåtar fört spriten till den avlägsna skärgårdsbryggan. Hur det förhåller sig med saken får väl den blivande rättegången upplysa om.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 28 december 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Danska vägen.