” Stortjufven Johansson-Durell har i dag ånyo ranskats å cellfängelset vid rådhusrättens tredje afdelning. Durell, som för hvarje gång ser alltmera blek, skäggprydd och hjälplös ut, vidhöll hvad han förut uppgifvit, men upplyste att han genom influensans inverkan fått dåligt minne.

Elfva vittnen hördes, däraf nio innehafvare af eller biträden i juvelerarebutiker här i staden. Samtliga dessa vittnade att Durell vid skilda tillfällen i resp. butiker sålt guld- eller silfversaker, diamanter och andra dyrbarheter hvarjämte en och annan reparation för honom utförts. Någon gång hade utbjudna saker ej köpts. Durell hade oftast uppgifvit att han sålde sakerna på uppdrag af en åldrig fru eller väninna. Då han uppträdt på ett förtroendeingifvande sätt och hans uppgifter förefallit trovärdiga, hade man ej haft skäl misstänka oärlig åtkomst af de utbjudna värdeföremålen.

Vidare hördes den prostituerade kvinna, som en gång medföljt Durell till Köpenhamn. Hon intygade att han dagen efter ankomsten till Köpenhamn gått ut från deras gemensamma logis samt efter några timmar återkommit, därvid han visat henne ’rätt bra med sedlar’.

Sista vittnet var ett serveringsbiträde å Bergslagernas stationshus, som berättade att Durell i sällskap med en småväxt man inkommit i stationshuset och där rekvirerat förtäring, som betalts med ett jubileumsmynt. Därefter hade de sannolikt afrest med tåget söderut.

Durell bestred hvad i vittnesmålet syntes för honom graverande. Mångt och mycket ’kunde han han ej erinra sig’. När ett af vittnena upplyste, att Durell vid besök i hans butik haft en mansperson i sällskap, förklarade D. att det var den ofta omtalade blonde och slätrakade, som fournerat honom med värdesaker. Strax förut hade han emellertid uppgifvit, att han erhållit den diamant, som han vid nämnda tillfälle utbjöd, af – den slätrakade.

På domarens fråga, om den häktade nu hade bestämt sig för, hvilka vittnen han ville höra för att styrka nämnde okändes befintlighet, svarade D., att han ’famlade efter dem’, men ej ännu kunnat erinra sig namnen. Han bad emellertid att få fundera ytterligare till nästa ransakning.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 5 januari 1904)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Cellfängelset sett från Sankt Eriks torg.