”På sparkstötting efter häst kördes det i går för brinnande lifvet mellan Surte och Waterloo. Denna sport är jämförelsevis ny, men tycks icke dess mindre redan vunnit utbredning och ett lifligt intresse inom våra idrottskretsar, särskildt naturligtvis bland dem som hålla egen häst.

Sporten lämnar också hästen ett godt tillfälle att »sträcka ut», det smäckra fordonet väger ju nästan ingenting. Men äfven körsvennen sättes i tillfälle att visa hvad han duger till, den stående ställningen på bakmeden frestar på, och påpasslig hand fordras för att inte stötting och karl skall få göra allt för intim bekantskap med väg eller dike.

Åtta man startade, och alla framkommo utan vidare äventyr till målet i bästa kondition. Synd blott att inte någon af våra käcka feminina utöfvare af sporten deltogo. Mcyket folk hade samlats vid starten, och bland andra fordon som där mött märktes en präktig automobil, synbarligen ett nytt förvärf för vår automobilpark, hvilken på ett hedrande sätt bestod profvet på de isiga och snöhöljda vägarne.

Vid målet hade å ömse sidor om vägen packats täta åskådareskaror, och vid mållinien, markerad med några blåa och gula vimplar, stodo de funktionerande till reds. Allas blickar voro riktade bortåt den gamla Hospitalskyrkan, där vägen kröker, och man först kunde vänta att få syn på de täflande. Vid ett-tiden hade man beräknat att ha förste man inne, men en kvart dröjer det ännu tills en ryttare spränger in och röjer väg för n:r 1 som följer tätt i spåren. Det är unge Mark som jämväl startat först. Fem minuter därefter sträcker en ny täflande in i en vacker galopp, och man efter man följa så i rask följd.

Är dragaren varm och löddrig, ser körsvennen trots sin tjocka pälsbrämade habit så mycket »kyligare» ut i den skarpa farten i vinterkölden har färgat kinden blå-röd, och gångarn har sparkat isbark som frusit till ett sjockt lager öfver bröstet, ja till och med ransat den mer eller mindre yfviga mustaschen.

För de svettiga hästarne gällde det nu att komma under tak, och snart vänder lite hvar kosan till staden och hemmet igen. Ridande, gående och åkande uppfylla vägen medan släde efter släde ila förbi, från den lätta sparkstöttingen med sin ensamme körsvenn till den eleganta parsläden med sitt hvita nätverk och mörka skinnfällar.

Resultatet af täflingarne blef följande: bästa tiden kördes af hr N. Bake med Courstier på 18 min. 20 sek. andra pris eröfrades med hr Ch. Ingelmans Beau Joli på 18 min. 34 sek. och som tredje man noterades hr Nils Hammarberg körande Silver side på en tid af 18 min, 36,5 sek. Som starter fungerade byggmästare Dähn, och vid målet tjänstgjorde friherre Ridderstolpe, kapten Bergsten och som veterinär d:r Ohlson.

Prisutdelning äger rum i dag kl. 2 på middagen i Ridhuset.” (Ur: Göteborgs Morgonpost 29 februari 1904)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum: Sparkstötting efter häst.” :: 1 kvinna med ev. barn i famnen sitter på en sparkstötting dragen av häst med sele, 1 man står bak på medarna och håller i tömmarna. Snöklädda granar.