”Den tilländalupna vintern har både braskat och slaskat, både bjudit och förbjudit skidåkning, skridskoåkning, kälkåkning, sparkstöttingsåkning och andra dylika sorters härliga åkturer, hvilka alla nu i och med våren – åka sin kos.

Idrottsförbundet vet alltid medel då det gäller. För två år sedan skaffade det sig en skidbacke, men som förbundet ej till sin täfling skaffat sig några egna hoppare till sin backe, skref man bara efter och fick hit den sortens folk. En annan gång, när våra kärnfriska töser och pojkar stodo med tårade ögon samt med slipade skridskor och vallade skidor under armarna, och sågo huru vattnet flöt i rännstenarne och nedslagna med uppslagna kragar väntade på omslag, då gjorde plötsligt en stor man i G.I.F., som ingalunda var okänd med deras bekymmer, slag i saken. Han tittade på barnen med sin goda lugna, faderliga, beväpnade ögon, talade och sade: ’I behöfven ej längre, som på sin tid Era idrottsälskande fäder, då det slaskar bida efter bättre väder, ty jag vill stå Er bi och visa Er den rätta vägen’, hvarpå han tog upp ur fickan en generalstabens karta och pekade ut för de unga af båda könen en punkt på denna. Barnen gåfvo genast Hin dåsigheten, och deras ögon klarnade vid den store farbroderns ord. Så en ful dag drog ett ungdomståg ut från staden (ett med lokomotiv i téten) och hamnade samma dato, på en vacker dag på Hindås. Här skidades hela återstående da’n. Man fröjdades åt den gudomliga naturen i oskuldens färg, som gjorde himmel och snö till ett vid horisonten – olikt hemma just nu tänkte man ovillkorligen – man åt, drack och for slutligen hem, stärkt till kropp och själ. ’Och barnen hade roligt, om ej bland löf och blad’.

Några större skridskotäflingar ha denna vinter ej kunnat noteras: Ett steg i rätt riktning har varit vederbörandes maning till promenerande å Slottsskogsdammen att lämna skridskoåkarne större svängrum.

Hockey (eller Bandy, enligt nyare benämning), har spelats på Idrottsplatsen af Göteborgs I.F:s medlemmar och på Delsjön af Örgryte idrottssällskaps dito.

Sparkstöttingen tycks ej brukas rätt med någon vidare förkärlek här. Man låter numera hällre en häst draga än att sparka själf. Örgryte idrottssällskap hade täflingar i sparkstöttingsåkning redan för cirka 12 år sedan. Då hade man ej funnit på att spänna en häst för en dylik, utan man sparkade själf väldeliga, och stred en strid utan ’kamp’ för att vinna första priset. Om de herrar, som nyss haft sparkstöttingtäflan efter häst i stadens närhet, själfva sparkat, så hade inga strimmor på frustande fålars ryggar kommit hederliga medborgare att med berättigad harm taga till orda i form af insändare i stadens tidningar om djurplågeri.

Om kälkåkningen får jag säga, att den har mer anhängare än skidorna och skridskorna. Små pysar och bönor och stora dito med tredockare samt flickor af alla storlekar och dimensioner ha fröjdats ’på vingade medar’, och många solklara dagar och stjärnklara aftnar har det gått ned för våra kälkbackar med en fart, som en kälke endast kan uppnå med godt före och föra passagerare. Idrottsförbundet har på sitt slättland nere på Lewgrenskaäng satt upp en konstgjord kälkbacke, som går bra att åka på.

Hvarje idrottsförening, som tänker arbeta i vinteridrottens intresse, får bereda sig på ekonomiska uppoffringar. Mot dessa har Idrottsförbundet vetat att rusta sig i och med att ställa i ordning professionella brottningar mellan deras högheter Lundin, Sander m.fl. och intet ondt i det. Anordnandet av professionella brottningar torde vara ett utmärkt sätt att förtjäna pänningar nu för tiden. Man bör således ej blott begagna sig af människors svagheter, utan äfven af deras styrka, om man vill ha framgång.

E.S.” (Ur: Göteborgs-Posten 28 mars 1904)

Bilden i sidhuvudet visar Bragebacken och är hämtad från Digitalt museum.