”Folkpark eller spritpark? Är den fråga som i den närmaste tiden kommer att inom stadsfullmäktige afgöras.

Den beredning, som haft saken om hand, har afstyrkt spriten och för hvilket beslut vi ägna densamma vår djupast kända tacksamhet. Tvänne reservationer föreligga dock och torde dessa behöfva granskas något.

Hr Atterberg säger, att den nya restauranten utan sprit från början skulle sjunka ned till en vanlig ölkrog. Är det då bättre att den är både öl- och spritkrog? Krog som krog –.

Han säger vidare, att erfarenheten visat att nykterheten ej befordrats medelst ökad ölförsäljning. Hvilken erfarenhet har hr A. utaf att ölförbrukningen skulle stiga i Slottsskogen om ej spriten beviljades, eller tror hr A. att det befordrar nykterheten att samtidigt med ölet äfven hafva spriten tillgänglig? Det ena är lika dåligt som det andra och två onda ting äro väl värre än ett?

Vidare anföres, att Göteborg bör liksom andra stora städer hafva sin restaurang med sprit. Hr A. torde härmed närmast tänkt på utlandet. Vi vilja då endast fråga: huru mycket sprit förtäres på dessa utlandets restauranger? Ett minimum. Där förtäres hufvudsakligen mat, öl och vin. Men om så vore, hvarför skulle vi följa andra platsers dåliga exempel?

Hr A. säger vidare, att det skulle draga en annan publik dit än hvad fallet nu är.

Detta är ett slag i ansikten på en hel del godt folk, men vi behöfva endast en söndag gå dit ut så finna vi, att den äfven besökes af, ja, vi må säga, hela Göteborgs befolkning, t.o.m. den s.k. gräddan däraf har icke funnit sig generad af en promenad därstädes, och det fastän ingen sprit funnits.

Till sist, men icke sämst. Att staden skulle göras mera tilldragande för främlingar genom spritkrog. Fyll alla Slottsskogens dammar med sprit och icke en enda främling mera lockar ni dit ut.

Hvad blir följden om Slottsskogen göres till en spritpark i stället för en folkpark? Skoj, skrän, skrik och oväsen, slagsmål med åtföljande dråp o.s.v. En utmärkt tillflyktsort för stadens hetärer; de skulle sannerligen gnugga sina händer af förtjusning öfver den ökade inkomsten, som väntade dem, då punsch- och andra spritångor omtöcknat våra yngre och äldre mäns hjärnor, hvilka uppbyggliga skådespel man då finge erfara i augusti månsken!

Man har ytrat att stadens köpmän skulle hafva nytta af spriten i Slottsskogen vid uppgörandet af affärer med utländingarne. Stackars utländningar, om vi finge en spritkrog i Slottsskogen, det torde bli fara värdt för rent af politiska förvecklingar med utlandet då dessa Slottsskogsaffärer skulle redas upp. Åh nej! Det blir nog inte så farligt för utländningarne, de veta nog att passa sig, men hur går det med de våra? Den köpman som ej kan göra affärer annat än på krogen, han är ingen köpman, och den som vill praktisera denna sorts köpmanskap han kommer nog snart att ha kontoret på fickan. Detta har äfven offentligt yttrats af en af våra förnämsta köpmän, nämligen hr P. Em. Lithander, och i hans yttrande torde nog stadens mer framstående köpmän instämma.

Den uppfattning den andre reservanten framlagt vittnar om att han ej satt sig in i rusdryckernas oförmåga att någonsin gifva någon värklig nettobehållning.

Intäkten som staden möjligtvis skulle kunna påräkna går bort i ansen och drager med sig i släptåg förlorade existenser, svältande och ruinerade familjer m.m. dåligt. Bevakningen i Slottsskogen, om spriten finge inträde, skulle kosta staden mera än intäkten af densamma, utom de andra olägenhterna.

Man har offentligen påpekat det vi nykterhetsvänner sjäpa oss. Ja, vi kunna ju än så länge få kallas för sjåp, den dagen kommer nog då man ej kallar oss så, vi få ödmjukast än så länge underkasta oss; vi göra det gärna i medvetande om att vi arbeta för en god sak. Vi arbeta på att höja vårt folk från den förnedring hvari rusdryckerna bragt det. Vi älska vårt folk och vårt fosterland, vi offra vår tid och våra små slantar, ej af egoistiska bevekelsegrunder, utan endast för att rädda våra medmänniskor från fördärfvet, och tusende hustrur och barn välsigna vår värksamhet. Detta är vår belöning och det är för oss en rik sådan och därför underkasta vi oss gärna att bli benämnda både fantaster och sjåp.

Nykterhetsrörelsens folk består ej häller endast samhällets parias, det utsträcker sig igenom alla samhällslager, från konungaborgen till kojan, bland lärde ooch olärde. Biskopar och präster, professorer, läkare och rättslärde, köpmän och ingeniörer (obs.! pluralis) o.s.v. Ädla kvinnor ur alla samhällsklasser arbeta i våra led och uppoffra tid och förmögenhet för att bispringa och rädda fallna medmänniskor och för hvilkas förfall samhället till stor del bär skulden.

Därför vädja vi till vår i allo heder värda stadsfullmäktigekår, hvars make ännu intet samhälle kan uppvisa i oegennyttig värksamhet för stadens väl, att behjärta vår ödmjuka anhållan att Slottsskogen förblifva en folkpark och ej blifva en spritpark.

Vi äro visst inga vänner af ölet, långt därifrån, men då man ej kan få bort det ena onda, bör man därför ej tillöka det med ett annat, ty med Belzebub kan ej Belzebub utdrifvas.

Låt oss få en restaurang – hvilket äfven beredningen i sin helhet haft välviljan föreslå – där vi nykterhetsvänner kunna slå oss ned med våra familjer utan att behöfva störas af mer eller mindre rusiga personer, och I skolen därigenom skörda tusende och åter tusende goda medborgares djupa tacksamhet.

För Västra Sveriges blåbandsförbund:

C.A. Lundahl.   Louis Fehn.
Robert Nordlund
I.A. Grönlund
I.E. Börjesson.

Styrelsen.” (Ur: Göteborgs Posten 4 maj 1904)

Bilden i sidhuvudet visar Stora Dammen och Vinterpaviljongen med skridskoåkare. Foto Olga Rinman 1901, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.