Vi fortsätter idag med ännu en göteborgares synpunkter på Slottsskogen, ordet går till lärovärksadj. Rob. Wallmo.

”Jag tror, att nästan hvarenda göteborgare har sina speciella önskemål med afseende på Slottsskogen. Däri torde dock alla vara ense, att man där bör finna hvila och vederkvickelse från lifvet och arbetet i staden. För mig personligen har Slottsskogens värde hufvudsakligen bestått däri, att den utgör ett stycke härlig natur i stadens omedelbara närhet. Jag önskar också af allt hjärta, att den måtte så få förblifa. Enligt min uppfattning borde således inga sådana åtgärder vidtagas, som röfva bort intrycket af ofördärfvad natur. Att förvandla Slottsskogen till en zoologisk trädgård vore i mina ögon ett stort missgrepp. I stället för att inrätta nya djurburar borde man ditlocka sådana djur, som utan att anställa förödelse där kunna lefva i frihet. Isynnerhet borde man sörja för sångfåglarnas trefnad. Kunde man bereda älgarna något större utrymme, vore det mig synnerligen kärt.

Skansen har sin stora betydelse ej blott för hufvudstaden utan äfven för hela vårt land såsom ett fosterländskt friluftsmuseum. Vill nu också Göteborg ha något sådant så kunde man väl finna någon annan plats därför, ty att för detta ändamål fördärfva Slottsskogen synes mig vara ett helgerån.

Af promenadvägar och sandgångar finns det redan mer än nog. Och vill man införa sådana nöjesinrättningar som kägelbanor, skjutbanor e.d., så borde de åtminstone förläggas omedelbart vid ingångarna. Detsamma gäller sådana bekvämlighetsanordningar som telefon- och tidningskiosker. Det enda som enligt mitt tycke bör få inkräkta på veritabla naturen är en och annan anordning för lek och stärkande idrott.

Af min uppfattning af Slottsskogens betydelse följer helt naturligt, att jag ej där önskar någon restaurang i stor stil och ej heller någon utskänkning af spirituosa. Att man däremot ej skulle kunna erhålla ett glas öl till maten, anser jag vara att af hänsyn till ett – låt vara aldrig så aktningsvärdt parti – allt för mycket inkräkta på den individuella friheten.

Om polisuppsikten behöfver skärpas, så bör det naturligtvis ske, men det är i så fall ett sorgligt tecken, att Slottsskogen ej lyckats fylla sin uppgift att skänka vederkvickelse och ädel förströelse. Först då kan man säga, att så skett, när hvarje göteborgare betraktar Slottsskogen som sin egendom, så att han på allt sätt vakar öfver och vårdar sig om den. Då skulle all åvärkan, allt sönderslående af buteljer och dylikt nedskräpande bli omöjligt. Det är alldeles rätt, att man vid anordningarna i Slottsskogen har den största hänsyn till arbetareklassens bästa, dock bör ej en mer förädlad smak få vika för en råare.

Jag tror nog, att min åsikt, att Slottsskogen i stort sedt ’är bra som den är’, ej delas af flertalet. Däremot torde väl hvar och en, som har någon erfarenhet af det moderna stadslifvets trampkvarnsarbete, instämma i min bön till vederbörande, att åtminstone några delar af Slottsskogen måste förskonas från hvarje slag a finträttningar, som ej gå i samma riktning som naturen själf.

Högaktningsfullt

Rob. Wallmo.” (Ur: Göteborgs-Posten 14 juli 1904)

Bilden i sidhuvudet visar en damm i Slottsskogen. Hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.