”När klängrosorna blomma och vildvinets rankor skjuta frodigast upp, just nu i sommarvarma juli – då skall du stanna på Norra Hamngatan och kasta din blick upp mot Kristine kyrka.

Du glömmer ej lätt den fagra bilden. Därutanför på den smala terrassen pelargonier och pioner i glada, varma färger. Och där bakom kyrkans vägg klädd i löf- och rosenskrud, som täcker den grå ytan och famnar fönstren. Det är ett stycke drömmande, gammal engelsk småstad mitdt i den moderna storstaden, ett stycke af ljus och glad barndomsfrid midt i den tillvarons kamp på lif och död, som brusar där rundt omkring.

En stämningsfager idyll midt i Göteborg tjocka prosa, en hymn till naturfrid och barndomstro midt i penningjäktandets högsäte.

Jag stannar betagen, sinnet fylls af frid och andakt, här i templets skugga vill jag stanna en minut i stilla stämning med mig själf och mitt väsens upphof.

Men porten har hänglås, och jag får stanna utanför.

Vi protestanter äro ändå underliga. Vi bomma till våra kyrkor, vi stänga med lås till och med de gårdar, där tempelskuggan faller. Det är, som vore vi rädda, att de skulle skänka en människa andakt och andakts ro annat än på de lagfästa, officiella timmarne.

Och dock – hvem vet, om ej en eller annan stund i ensamhet i det af grönskande lif omgärdade templets skugga skulle kunna föra mången själ närmare sin Skapare än timslånga predikningar, vore de också med konstfull skolastik delade i hundrade rättrogna underafdelningar?

Men hänglåset sitter där, och jag får gå. Klängrosornas och vildvinets mjuka växt mot höjden uppför kyrkoväggen står i alla fall kvar i mitt minne – en solig, fridfull bild af barndomspoesi och barndomstro midt i lifvets kalla, torra högsommarprosa.

Ubique.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 21 juli 1904)

Bilden i sidhuvudet visar Kristine kyrka, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.