”I full fäststämning tedde sig staden, med strålande solsken öfver massor af blå-gula flaggor, som fladdrade ut för en frisk bris. En del affärslokaler voro med anledning af högtidligheten stängda.

Kungsportsplatsen med angränsande torg och gatusträckningar började redan en timme före aftäckningsceremoniens början kl. 12 fyllas af människor. Och när det led närmare mot detta klockslag var hvarje plats, där en skymt kunde ses eller ton höras af högtidligheten, till trängsel upptagen af de skådelystna skarorna. Utefter Hamngatan och Kungsportsplatsen voro husradernas alla fönster fullsatta, och på taken krälade en mängd af mäst ungdomliga åskådare.

Framför den af täckelset höljda statyn var rest en tribun för konungen, hans svit samt för staty-komiterade.

Strax efter kl. 12 anlände de kungliga ekipagen. Konungen mottogs vid utstigandet ur vagnen af professor Wijkander, öfverste Jacobson, konsul C.A. Kjellberg m.fl. I hans sällskap befunno sig frih. Lagerbring, hr C. Wijk jämte öfriga herrar som utgjort hans svit på Drott under vistelsen vid västkusten. Bland öfriga närvarande märktes biskop Rodhe, chefen för fortifikationen, generalmajor Bergman, statyns skapare, professor Börjeson, medlemmar af stadens fullmäktige, stater och kårer samt åtskilliga officerare af olika vapen.

Af folkmassorna, som stodo tätt samlade omkring estraden, hälsades konungen med lifliga och långvariga hurrarop, som han besvarade med hälsningar åt alla håll.

Sedan konungen samtalat med en del personer och det kungliga sällskapet hunnit fulltaligt samla sig på estraden, framträdde landshöfdringen, frih. Lagerbring, och riktade följande ord till konungen:

Allernådigste konung! Det nutida Göteborgs invånare hafva önskat se dragen af det äldre Göteborgs grundläggare gjutna i brons för att därmed inför samtid och eftervärld hugfästa minnet af nionde Carls kraftfulla och i vår svenska historia så starkt framträdande konungagestalt.

Genom enskildes såväl som genom stadens berömvärda offervillighet har denna önskan kunnat blifva inom sällsport kort tid uppfylld, och konstvärket, skapat af svensk mästarehand, står nu färdigt att framträda inför allmänhetens blickar.

Det kan icke vara min uppgift att vid detta tillfälle söka tälja den dödkraftige Vasakonungens skiftesrika lefnadsaga – mig tillhör det endast att i min egenskap af statykomiterades ordförande å dess vägnar härmed till Göteborgs stad öfverlämna det storslagna minnesmärke, från hvilket jag nu i djupaste underdåninghet anhåller, att det täcktes , Eder, o konung, bjuda täckelset falla.

Konungen framträdde omedelbart därefter till estradens framsida. Den ståtliga gestalten, iförd storamirals-uniform, tycktes växa, då han gick fram för att tala till sitt folk.

Med väldiga, klangsköna stämma, som lät hvarje ord nå fram äfven till de aflägsnaste skarorna af åhörare, höll konungen följande tal:

Gustaf Vasas son och Gustaf Adolfs fader var Carl den nionde. De stora minnen, hvilka härstamma från de förres regeringsår, hafva under långa tider i viss mån fördunklat dem, hvilka tillhöra den senares. Och dock bör det aldrig förgätas, att Carl den nionde med klokhet, kraft och ihärdighet, om ock stundom enligt vår samtids begrepp öfverdrifvet hård hand, värande om faderns och förberedde sonens värk. Därföre må hans hågkomst städes förblifva årad i hans fädernesland, som äfven är vårt.

Särskilt har Göteborg alla skäl att hedra Carl den niondes minne. I besittning af betydliga landområden äfven på andra sidan af Östersjön, ägde Sverige dock på hans tid allenast den mycket smala landtunga af Västergötland, som vid Göta elfs utlopp når västerhafvets kust. Där anlade han Göteborg, hvilket till stor del tack vare sitt gynnsamma läge allt sedan dess i många afseenden har utvidgats och utvecklats, så att det nu blifvit Göta rikes första stad.

Därför är det äfven med full rätt, som till en stadigvarande erinran om grundläggarens minne den bildstod här blifvit rest, hvarifrån jag nu bjuder täckelset falla.

Följande konungens maning framträdde friherrinnan Lagerbring till statyns fot och drog ned täckelset från den präktiga stoden. Aftäckandet gick särdeles väl och lyckligt, och den kopparglänsande statyn framstod på en gång för åskådarnes blickar.

Konungen gaf med hatten i hand tecken, och massorna hurrade, jublet rullade genom gator och torg, och konungen blickade förnöjd ömsom på den ståtliga statyn, ömsom på massorna nedanför honom, hvilkas hurrarop tycktes gälla lika mycket honom själf som det nya konstvärket.

Landshöfdingen framträdde ånyo och hembar sin och folkets hylling åt Sveriges nu regerande monark, H.M:t Oscar II.

Dånande hurrarop, kungssången och fanfarer följde på hans tal.

P.B:s sånggkör under anförande af direktör R. Liljefors utförde följande sånger: »Vårt land», Lindblads stridsbön, »Hör oss, Svea».

Konungen, synbart angenämt berörd af den vackra sången, tackade upprepade gånger kören. Han gick därefter ned från estraden och rundt statyn, skärskådade densamma från alla sidor.

Så återvände han till estraden för några ögonblick, medan ekipagerna körde fram, hvarpå han bjöd farväl och afreste till »Drott» för att intaga lunch och därefter göra ett besök på Vesterberget.

Konungens färd gick genom Östra och Norra Hamngatorna och öfverallt hälsades den folkkäre monarken af de skaror, som böljade fram och tillbaka vid sidorna af hans väg.

Under aftäckande paraderade en afdelning marinsoldater, sammansatt af »Drotts» och »Svensksunds» besättningar, och »Drotts» musikkår spelade.

Folkmassorna iakttogo den mest mönstergilla hållning, aflopp på bästa sätt.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 7 september 1904.

Bilden i sidhuvudet och i detta inlägg som visar de ovan beskrivna händelserna är hämtade ur Göteborgs-Posten 8 september 1904.