”Den ökade sjöfarten i allmänhet och särskildt den ökade skrägårdstrafiken har gjort det till en tvingande nödvändighet att skaffa mera kajplats åt ångbåtarne, än som nu erbjudes.

Hamnkaptenen har inkommit med ett till synes praktiskt förslag i hvad skärgårdstrafiken angår, att lägga ut en träpir nere vid Keillers värkstad, där redan förut skärgårdsbåtarne ligga. Genom att dessa båtar förlades utmed en särskild brygga, skulle gifvetvis plats beredas åt andra invid kajen. Att bron göres af trä torde vara klokt, enär man ej binder sig för framtiden, såsom fallet vore med en stenpir.

Det torde ock vara viktigt och riktigt, att vår hamn ej belamrades med utsprång i den redan nu så tråna älfven.

För ej så länge sedan har det varit förslag å bane att uppfylla älfven med stenpirar, men man drog sig.

Vi föreställa oss, att den motsatta vägen borde följas, eller den vägen, att söka genom utgräfningar vinna större vattenområden åt älftrafiken.

Det stora antalet pråmar, som behöfva kajplats och vattenplats för forsling, de olika hamnområdena emellan, torde ock böra tagas med i räkningen.

Man erinre sig i samband med hamnförhållandena en plan till vidgadt vattenområde genom kanalutgräfningar i Lundby vassmark. Förslaget synes utgöra ett Columbiägg.

Innan för mycken byggnadsvärksamhet försvårar arbetet, borde man taga allvarligt itu med att söka öfver Lundbyvassens område taga sig en vattenfärdeväg och reservera åt sig rymliga upplagskajer där. Afståndet mellan Hisingsbrovägen och viken nedanför Lindholmshöjderna är betydlig och erbjuder en stor utvidgning. Upptagningen af en bred kanal här, skulle utvinna en mängd välkommen fyllnadsjord åt den sanka och antagligen hälsovådliga mark, som nu hålles vattenfri endast medels utpumpning. Marken är nämligen lägre än älfvens vattenyta.

När Lundby införlifvats med Göteborg skall vårt samhälle få dyrt plikta, ifall det är för långsamt i vändningarna i afseende å Lundby vassmarker.

Ännu ett kajområde af stor utsträckning äger Göteborg utefter Tingstadsvassens strand, norr om Hisingsbron. Denna dyrbara kommunalegendom bör naturligtvis tillvaratagas och utnyttjas så snart behof af kajplatser visa sig påkallade.

Detta behöfver ej kollidera med en eventuell frihamn.

I den plan, som uppgjorts för frihamn på detta vidsträckta område, ingår uppmuddring af Göta Älf till ett djup, som lämnar framfart åt äfven djupgående fartyg. Muddringsplanens utförbarhet är vitsordad af framstående auktoriteter på kanalbyggandets område.

Med tillräckligt djup i älfven och hela Tingstadsvassen som kajplats, med Hisingsvassen genombruten till pråmhamn och trafikled för pråmar, skall Göteborg äga en hamn, i hvilken ingen behöfver frukta för utrymmesbrist – en god tid framåt.

En tunnel under älfven hörer gifvetvis tillsammans med en god plan, enär en bro på en så trafikerad plats, där nu Hisingsbron ligger, utgör ett trafikhinder så stort, att hvarje god hamnplan skulle stranda på densamma.

Här gäller emellertid att icke fundera för länge. Kunna de äldre krafterna inom vårt byggnadsämbetsvärk icke följa med längre, böra de afstå sina platser till yngre arbetare. Göteborgs stads framtid torde i hög grad bero på att framtidsblick, skyndsamhet och arbetsförmåga ej fattas.

Det är sagt, att den sociala frågan är en kommunikationsfråga. Yttrandet måste gälla kommun såväl som enskild.

Våra elektriska spårvägar anlades med synnerlig kraft och precision – de utgöra en välsignelse och vår stolthet. Men ej bör staden inslumra på sina lagrar. Snarare gäller det, att med fortsatt energi fullfölja arbetet.” (Ur: Göteborgstidningen 8 oktober 1904)

Bilden visar ett vykort med en vy tagen från södra älvsidan, mot Hisingslandet. Hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.