”Medan i går Gustaf Adolfs minne trängde sig på alla fosterländska hjärtan och hågkomsten också dök fram, att vår egen göteborgska Gustaf-Adolfs-staty i dagarne fyller sitt första halfsekel, framstår plötsligt för mitt minne bilden af en säregen staty af vår hjältekonung, som jag för några få veckor sedan hade nöjet att få betrakta. Nöjet var för öfrigt, ärligt sagdt, ganska måttligt.Denna för Gustaf Adolfs folk säkert så godt som fullkomligt obekanta staty står att finna i en stad, där väl ingen dödlig tänkt sig att påträffa den protestantiske »guldkonungen från norden» – i Padua! Så vidt jag vet, har heller ingen modern svensk författare utom Bildt i sina ypperliga »Svenska minnen och märken i Rom» egnat denna egendomliga företeelse ett närmare studium.Padua har två märkvärdigheter: sitt gamla vidtberömda universitet och Italiens mest storslagna kafé. Men i staden södra utkant finns en tredje märkvärdighet, som väl förtjänar att beses. Det är ett jättetorg i ovalform, hvars inre del är planterad med träd och försedd med en »vallgraf», som likaldes har ovalform. Och på stränderna af denna vallgraf, alltså i två stora ovaler, en yttre och en inre, stå åttiotvå marmorstatyer af fräjdade män från Paduas universitet – en skog af marmorbjässar, som man ett ögonblick kan misstänka ha varit förebilden till en viss modern kejsares »marmorbrott» i Tiergarten.Och en af dessa åttiotvå statyer skall föreställa Gustaf Adolf! Mästaren heter Giovanni Ferrari, men han kunde gärna hafva förtegat sitt namn – samma omdöme gäller för resten om de allra flesta af de åttiotvå, nu dessutom af tidens tand ganska illa medfarna marmorgubbarne. Men huru har nu Gustaf Adolf kommit i detta sällskap?Adlerbeths anteckningar från sin resa med Gustaf III i Italien ger förklaringen härpå. En naturligtvis befängd uppgift ho sett par gamla italienska historieskrifvare, att Gustaf Adolf skulle år 1611 (!) ha studerat för Galilei i Padua (!!), ingaf den stora statysamlingens upphofsman Andrea Memmo lusten att med sitt friluftsgalleri införliva den frejdade Sveakonungens staty. Memmo lsökte intressera Gustaf III för planen, och ehuru Adlerbeth naturligen utan svårighet bevisade omöjligheten att Gustaf Adolf skulle ha varit i Padua, blef saken i alla fall realiserad, och på statyn står det nu, att Gustaf III låtit resa den! Med rätta betviflar emellertid Bildt att tredje Gustaf lemnat annat bidrag till statyn än några artigheter och sitt platoniska samtycke.I sin nutida ensamma öfvergifvenhet är onekligen ovalen med de dubbla statyraderna stämningsfull och på sitt sätt gripande. Ingen svensk Italiapilgrim borde underlåta att besöka densamma. Man kan där också göra helsosamma reflektioner om historisk tacksamhet. I det protestantiska Tyskland finns det väl icke mången stad, som icke skulle ha skäl att föreviga sin räddares minne, men där finnes hans bild knappast någonstädes. I katolicismens stamland reser sig hans staty i skuggan af fyra påfvars och en talrik skara mer eller mindre berömda Padua-professorers! Ödet kan skämta iblan.V. Lm.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 7 november 1904)Bilden i sidhuvudet visar statyn och är hämtad ur Göteborgs Aftonblad 7 november 1904.