”Mer än annorstädes torde barntiggeriet florera i Göteborg. Detta djupt inrotad onda har här nått en omfattning, som väckt de allvarligaste bekymmer och som senast föranledt härvarande barnavårdsnämnd att genom ett upprop i tidningarna mana den välgörande allmänheten att icke utan vidare gifva sin skärf åt de bettlande barnen och såmedelst lägga hyende under det oftast som näringsfång idkade barntiggeriet. Att detta icke kan utrotas, så länge det uppmuntras genom allmosegifvande utan noggrann undersökning af de fattigas omständigheter, därom äro väl alla ense med Barnavårdsnämnden. Men det är ju för de flästa en ren omöjlighet att kunna taga itu med en grundlig undersökning af hvarje särskildt fall, invänder man. Denna invändning har barnavårdsnämnden visserligen förutsett och i sitt upprop upptagit den till bemötande, men något fullt tillfredsställande svar på frågan, huru man härvid bör förhålla sig, har nämnden näppeligen funnit och knappast häller kunnat finna under nuvarande förhållanden.

Nämnde tillråder dem, som icke äro i tillfälle att själfva inhämta upplysningar om de små tiggarne för utrönande af deras värklige behof, att vända sig till fattigvårdens eller hjälpföreningens funktionärer, af hvilka man lätt får den önskade undersökningen värkställd. Ett dylikt råd är helt visst icke alltid så lätt att följa och leder nog ej häller alltid till åsyftadt resultat. Innan vår fattigvård får en mindre byråkratisk organisation, innan vi få in mera hjärta och mindre former i systemet, är det icke mycket lönt att genom fattigvården söka bringa effektiv hjälp, därpå framdrogos vid Frisinnande klubbens möte i frågan häromdagen talande exempel. Om man hade en fattigvårdsbyrå med en inspektör, dit man visste att man alltid kunde vända sig i fall som de här åsyftade och där man visste att man vore välkommen med sina andraganden, vore saken en annan.

Hvad hjälpföreningen beträffar tycks den var i ännu högre grad än fattigvården anlagd på att afvakta allmänhetens ingripande i stället för att själf taga initiativet, men då borde den ock göra något för att underlätta detta allmänhetens ingripande. Det är nog godt och väl att på de flästa kontorsdörrar i staden finnas föreningens skyltar som ett memento för det slags tiggare, som hälst välja kontoren till sina operationsplatser, men åtskilligt mer borde säkerligen kunna göras från föreningens sida för att med hjälp af de många offervilliga i vårt samhälle sätta i system ett värkligt välgörenhetsarbete. Vi äro säkra på att här finnes många dylika offervilliga som ej ha en aning om hjälpföreningens tillvaro och ännu mindre om dess arbetssätt och om sättet att kunna komma i förbindelse med densamma och understödja dess värksamhet. Då är Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm, som närmast motsvarar vår Allmänna hjälpförening, betydligt mera praktiskt inrättad och förstår att i långt högre grad sätta sig i kontakt med allmänheten och draga nytta af dess offervillighet. Hvarför inte som i Stockholm låta försälja kupongböcker i alla delar af staden, afsedda för utdelning åt fattiga – barn såväl som äldre. Kupongerna aflämnas af dessa sedan å välgörenhetsbyrån, som vidtager nödiga åtgärder. Och hvarför låter icke hjälpföreningen genom tillkännagifvanden och upprop i tidningarna höra mera af sig? Tätare återkommande rapporter och redogörelser i prässen eller på annat sätt publicerade – icke blott en årsberättelse till hvarje medlem – skulle helt visst som i Stockholm rikta mångas tankar på föreningen och dess vackra arbete.

Till sist förtjänar framhållas, att ett värkligt samarbete icke blott mellan fattigvården och hjälpföreningen utan äfven mellan dessa och våra många välgörenhetssällskap af skilda slag säkerligen skulle lända den goda saken till afsevärdt gagn.” (Ur: Göteborgs-Posten 28 november 1904)

Bilden i sidhuvudet visar fattiga familjer i Göteborg 1917, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.