”Göteborg vill ju gärna räknas som en storstad och har för öfrigt länge velat det. Det är kanske ej längre behöfligt att öppna en diskussion om denna fråga, som till allra sist kanske blott är ett tomt etikettsspörsmål, men oafsedt all diskussion är dock ett visst, och det är att Göteborg har en krans af förstäder som är vida rikare än den många stora storstäder kunna bestå sig med. Det är en inre förstadslinie, slutande med Gamlestaden i öster och Majorna i väster, som redan införlifvats med moderstaden i förvaltnings- och rättskipningshänseende. Så kommer den yttre linien från Lundby ända bort till Gårda, och äfven utanför denna cerneringslinie skulle man måhända kunna tala om ansatser till en tredje och yttersta förstadslinie omkring Göteborg.

För en stad hvilken som hälst är tillvaron af dylika växande förstadssamhällen ett värkligt styrkebälte. Det är ett tecken på kraft, men det ger också kraft. Det stadssamhälle som har ett tillräckligt antal förstäder i sin närmaste omgifning kan ej kväfvas i sin utveckling.

Emellertid gäller det – här som öfverallt annorstädes – att tillse att de naturliga betingelser, som finnas för ett godt ömsesidigt utbyte mellan modersmahället och förstäderna, bli på det rätta sättet tagna till godo och utnyttjade. Eljest kan den sammansmältningsprocess, som lugnt och stilla bör pågå mellan de olika delarne, komma att afstanna eller åtminstone bli utsatt för menliga störningar.

Det kräfves icke något särdelse skarpsynt öga för att upptäcka att här i Göteborg förstädernas befolkning hvar ’i sin stad’ har den uppfattningen att förstadsintressena äro tillbakasatta till förmån för det gamla samhället. Denna uppfattning kommer i dagen på månghanda sätt: genom föreningar, bildade i syfte att tillvarataga lokala intressen, genom lokalkandidaturer vid de kommunala valen, genom mer eller mindre hetsiga inlägg i den offentliga diskussionen. Vi skola i detta nu ej ens snudda vid frågan, huruvida denna uppfattning är berättigad eller tilläfventyrs ogrundad; det är alldeles nog att konstatera att den existerar, och att den redan genom sin existens är till skada för det lugna och målmedvetna arbetet för hela samhällets bästa.

Skall denna förstädernas känsla af att i viss mån vara samhällets styfbarn kunna övervinnas, så är det naturligtvis det första man bör göra att undersöka de förhållanden som framkallat den och därjämte låta den ge sig luft. Uppenbart är att detta på intet sätt kan ske så oförbehållsamt och mångsidigt som i prässen. Det är insikten därom som fört oss till den tanken att i Göteborgs-Posten förmedels en längre serie af artiklar söka att så allsidigt och opartiskt som möjligt belysa våra förstadsförhållanden, och vi ha redan kunnat förvissa oss om att denna tanke kan påräkna intresse från förstäderna själfva. Meningen är att vid denna utredning använda så många som möjlight af den nutida journalistikens hjälpmedel, s vidt de stå oss till buds. Serien kommer sålunda att innehålla dels utredande uppsatser angående speciella förstadsfrågor, d.v.s. frågor som antingen beröra samtliga eller en större grupp förstäder eller också äro speciella för en särskild förstad, dels intervjuer med ledande män inom förstäderna, hvilka få tillfälle att så oförbehållsamt de själfva önska framlägga sina och sina meningsfränders klagomål och önskningar, dels slutligen i lättare form gifna framställningar af lokala förstadsegenheter.

På detta sätt hoppas vi att denna artikel serie skall med nyttan af ökad kännedom om våra förstadsförhållanden kunna förena nöjet af en omväxlande läsning. Den utredning vi söka presentera kan naturligtvis på intet sätt jämnställas med någont slags komitébetänkande; den kan ej få vare sig den grundlighet eller den tyngd som ett sådant anses böra äga, men å andra sidan ha vi haft tillfredsställelsen att försäkra oss om benägen medvärkan från våra bästa kännare af de olika förstäderna, hvarigenom arbetet alltid bör bli till gagn.

Vi börja i dag med en första artikel från en af våra mäst centralt och ändå mäst afskildt liggande förstäder, Landala.” (Ur: Göteborgs-Posten 4 januari 1905)

En titt bland Landalabärgen

”Då Göteborgs stadsfullmäktige för helt kort tid sedan diskuterade frågan om den nya bron öfver Vallgrafven och i samband därmed stråkvägar för trafiken till stadens centrala delar från vissa af dess nuvarande och blifvande förstäder, nämndes äfven, att den då beslutade riktningen skulle blifva till nytta bl.a. för den betydliga säckliknande utvidgningen af det nuvarande Göteborg, som kan sammanfattas under benämningen Landala i vidsträckt bemärkelse.

Utan tvifel har det nu nämnda stadsfullmäktigbeslutet betydelse för Landala, om också Landala mera fick ha betydelse – som argument – för förslaget. Säkert är, att från Landalasynpunkt det genomdrifna projektet var det riktigaste; så mycket bättre då, att man har anledning tro det varit det bästa äfven ur hela stadens synpunkt.

Emellertid har det legat nära till hands för oss att med ofvannämnda sak somutgångspunkt söka se till, hur det är ställdt för Landala, icke allenast i kommunikationshänseende utan äfven ur andra synpunkter.

Hvarje göteborgare vet, hvar Landala ligger, och sedan nu staden fäder visat vägen, hittar man så mycket lättare dit, t.o.m. utan att låta sig skrämmas af den genom högskolebygget vandaliserade Vasaparken. Bakom denna har på jämfrelsevis kort tid utvecklat sig en iten vrå blan bärgen – bland Landalabärgen, som det så klingande heter med en biton af gammal bekant – med ett omfång som väl tål jämförelsen med de störres af de svenska småstäderna.

Som förstad till Göteborg har Landala ingen ålder att skryta med. På en tid, då ännu den nyssnämnda Vasaparken, en af våra stoltheter, guck under för platsens dåvarande natur betecknade namnet ’Skojarebacken’, började staden förläggandet af sin fattiganstalt, som man då menade utanför en utkant. Nu har ödets ironi och den mäktiga tiden gjort, att ytterligheterna beröra hvarandra, låt vara indirekt: rikemans Vasaplats har fått till granne fattigmans Gibraltar.

Brandtdala och Landala tillhörde ännu på 1880-talet Örgryte socken, men år  1883 begagnade sig staden af sin lösningsrätt till landerierna däruppe och införlifvade områdena med stadsplanen. Från och med detta år erhöll Göteborg alltså en ny förstad; Landala och bärgen däromkring reglerades, en villastad kallad Tjänstemannakvarteret uppstod på sluttningarna mellan Viktoriagatan och Haga kyrkogatan, Carl Gustafsgatan drogs uppför liden och bebyggdes på själfva bärget med stenhus och s.k. landshöfdingehus. Åren 1884–89 uppfördes fattigvårdsinrättningens väldiga komplex, samma år fullbordades det stora folkskolepalatset och år 1895 uppfördes vid den s.k. kapellplatsen Landala kapell såsom annex till Domkyrkan. Häromkring, åt väster och söder, ligger en liten stad, som visserligen icke frapperar genom mästervärk i byggnadskonsts, ej häller med andra bländvärk, men som bär prägel af ordningsfullhet och på sitt vis imponerar.

Då vi nyss nämnde, att stadsfullmäktige visat vägen dit förbi Vasaplatsen, och vi hållit med därom, kan detta vid första påseende synas underligt, men där döljer sig i alla fall något under. Vid en blick på kartan vill det springa en i ögonen, att Carl Gustafsgatan är den naturligainfartsvägen till Landala. Så är dock icke alldeles fallet. Bl. a. genom sin svåra stigning är den nämnda gatan ur stånd att fylla Landalas växande kommunikationsanspråk. Och det är just kommunikationer Landala åstundar. Det är då närmast af spårvägstrafikens välsignelser man önskar sig delaktig. För arbetarebefolkningen, som här räknar tusental, skulle den vara af stort värde. Men vägen för densamma kan svårligen blifva den branta Carl Gustafsgatan, utan får snarare leta sig fram på sidan, t.ex. uppåt Molinsgatan, såvida man ej vill skjuta saken undan, till dess man kan komma in bakvägen genom ännu icke bebyggda platser. Den möjlighet, som Föreningsgatan erbjuder, utmynnande åt Västergatan, ha vi lämnat ur räkningen.

Vi ha härmed vidrört ett af Landalas önskemål och skola i detta sammanhang äfven fästa uppmärksamheten vid ett annat sådant, nog så iögonenfallande förrästen. Man lider i Landala brist på öppna platser för torghandel – hvad som finnes i det lilla s.k. Landalatorget är för ringa och bristfälligt för att tillnärmelsevis fylla behofvet – och den bristen ville man gärna se afhjälpt. Det kan visserligen invändas, att afståndet till Stora salutorget icke är öfverväldigande, men utvecklingen tenderar ju i allmänhet åt torghandelns decentralisation. Andra förstäder äro i detta hänseende väl tillgodosedda, och ihvarje fall är afståndet till saluplatserna i stadens centrum betydande nog med nu rådande ofvan påvisade bristfällighet i kommunikationsförhållandena. En kännbar svårighet måste det vara att, som i Landala faktiskt är fallet, nödgas anlita portgångar och gårdar som saluplatser för torghandelns oundgängligaste artiklar.

För husmoder i arbetarehemmet eller eljes, där man icke är i tillfälle att hålla sig med tjänare, räcka nog de husliga sysslorna till äfven utan långa torgpromenader. En kvarts timmas spatsertur, som icke är ’blot till lyst’, kan vara oläglig nog, och hemvägen är tillräcklig för att göra äfven en liten börda tung. När man dessutom besinnar, huru ofta än det ena än det andra kan behöfva hämtas för hushållet, så inses lätt, att man gärna vill ha ’nära till torget’. Detta förefaller föga beaktadt i de stadsfullmäktigeprojekt för stadsdelen i fråga, som i denna del lämnats utan anmärkning, t.o.m. när man velat slopa det nuvarande surrogatet för torg och omskapa det till en miniatyrplantering.

Dess bätte finnas möjligheter för sakens afhjälpande. Vi nämna exempelvis den öppna platsen vid kapellet, som bör kunna särdeles väl anordnas för saluplats och som sådan fylla närmaste behofvet. Planteringar och öppna platser för mera immateriella ändamål få ju komma i andra rummet.

För att kunna vinna gehör åt sina önskemål af ena eller andra slaget anser sig Landala såväl som hvarje annat afskildt område med speciella intressen behöfva ett språkrör i den kommunala representationen, en stadsfullmäktig som är fullt förtrogen med platsens förhållanden, och som kan lägga ett ord till påvisande af dess lifsbehof och tillmötesgående af desamma.

Det är emellertid en sak, som ansluter sig till frågan om Landalas framtid och därmed förknippar omständigheter, hvartill vi hoppas snart vara i tillfälle återkomma.” (Ur: Göteborgs-Posten 4 januari 1905)

Bilden i sidhuvudet visar det äldsta huset i Landala, hörnet av Besvärs- och Viktoriagatorna. Hämtad ur Göteborgs-Posten 14 januari 1905.