”Vår lilla titt bland Landalabärgen, som läsaren har i minne från ett föregående nummer, och därvid fogade uttalanden om önskemålen för stadsdelen i fråga ha mycket välvilligt mottagits af dem, saken närmast rör. Vid samtal med åtskilliga Landalabor ha vi förstått, att de påpekade förhållandena enhälligt önskas förändrade i angifven riktning. En med platsens förhållanden synnerligen väl förtrogen man, sedan några 10-tal år själf boende där, sade oss i dagarne detsamma. Vi skyndade att underkasta mannen en intervju för att inhämta ännu något rörande mål, man närmast vill söka nå i Landala. Han gick oss på älskvärdaste sätt till mötes, och vi skola här helt kort redogöra för samtalets gång.

Att börja med tycker jag, sade vår interlokutör, att man kunde rå med att få kapellplatsen ränsad från bärgknallarne och få ett litet torg planeradt. Det är en bagatellaffär på 200 à 300 kr. Folk har börjat ställa sig vid ’rännstenskanterna’ och utbjuda grönsaker, fiskvaror, granris och sådant där. Men det kan ju inte bli någon reda i saken, förr än vi värkligen få ett ordentligt torg.

– Ja, köpare finnas ju tillräckligt bland en så stor befolkning?

– Naturligtvis. Jag räknar Landalaborna lågt till 16,000. Och de behöfva åtskilligt. Bästa beviset härpå är för rästen, att portgångarne få tjänstgöra som torgplatser. Där håller man till och säljer mjölk, potatis och andra landtmannaprodukter. Men det är besvärlgit det där, inte minst för husvärdarne. Några förbud hjälpa emellertid inte. Landtmännen själfa skulle naturligtvis hällre ställa sig på torget och sälja, om vi bara finge ett ordentligt sådant.

Det är dock inte bara torg vi behöfva. Vi äro också i stort behof af bättre gator, framför allt bättre trottoarer. Kunna vi inte få dem af sten genast, så borde vi åtminstone få dem makadamiserade.

– Men nog skola de föreställa att vara makadamiserade?

– Må så vara. Man kör upp en del vacker röd sand om vårarne och breder på våra gångbanor, men jag är inte säker på, att makadamisering är rätta ordet för det där. I alla fall är tillståndet inte bättre än att man gör säkrast i att draga storstöflarna på, när väderleken är gråtmild, om man skall kunna taga sig någorlunda hjälpligt fram. Nog borde det kunna vara något mera trafikabelt, åtminstone på Carl Gustafsgatan.

– Det bör gifvetvis göras något för att få sådana brister  afhjälpta. Kanske man redan….

– Visst ha vi tecknat på petitionslistor ibland och bedt om bättre trottoarer. Men inte vet jag, hvar dessa listorna hamnat. Förmodligen i vederbörandes papperskorg. Något svar ha vi då inte hört af. Nej, se man glömmer att det finns något som heter Landala. Och det skulle man inte så där totalt glömma bort. Där bo många skattdragare, som få släppa till sina fyrkar såväl som andra.

– Ni borde ha någon som förde er talan i det kommunala och göra er påminta ibland.

– Alldeles, ja. Det är jämnt hvad vi behöfva och hvad som häller inte bör vara omöjligt att få med tiden. Det är godt att få något sagdt i prässen så länge.

Tänk om vi kunde få spårväg tillexempel. Allra hälst om det blefve en ringlinie öfver Molinsgatan, Kapellgatan, Carl Gustafsgatan och bort till Änggården. Men så långt är det väl knappast värdt att tänka. Det gick inte ens för sig att få en körbana raka vägen till Sahlgrenska sjukhuset, och det kan hvar och en begripa, huru fördelaktig en sådan kunde vara för sjuktransporter vid olycksfall och hastiga sjukdomsfall.

– Inte häller ha ni så lugnt och fredligt på era gator, som man kunde önska?

– Det kan vara si och så med den saken också ibland. Landalabefolkningen är fredlig och ordentlig. Visst ha vi så kallade ligapojkar hos oss också, men ’i sin egen mammas gata’ hålla de sig lugna. Fredags-, lördags- och söndagskvällar händer det nog, att flockar af ligister och därmed jämförligt folk strömma upp i Landala, stoja och föra oväsen och i allmänhet störa friden.

– Det får ju bli polisens sak att taga i tu med dem.

– Visserligen, och den gör allt hvad den kan, men den räcker inte till. Konstaplarne äro alldeles för få och ha mycket för långa pass. Medan konstapeln patrullerar ända ned till Lorensberg, kan ligaflocken hinna vända upp och ned på halfva Landala och stå som en hop oskyldiga lamm, när polisen hinner tillbaka. Det är en mycket viktig sak för oss att få förstärkt polisbevakning; glöm inte att nämna om det, ifall Ni skrifer något mera om den här förstaden.

– Det skall bli uträttadt, lofvade vi och ha ju redan till dels uppfyllt löftet.

– För öfrigt, fortsatte vår sagesman, är det äfven andra omständigheter, som locka bråkmakare upp åt våra trakter. Tänk bara på den svaga belysningen och hvilka möjligheter, som den erbjuder. Mera ljus vill det till, särskildt på Höjdgatan och öfre delarne af Carl Gustafsgatan.

– Det är alltså som det kan med det lekamliga ljuset, när inte vår Herre själf besörjer det. Hur har ni det då med det andliga?

– Jo bevars, vi ha ju skohus, som äro bra och tillräckliga, när vi få det nya färdigt vid Molinsgatan vis à vis det förut befintliga. Den nya småskolan har Göteborgs-Posten uppvisat i både ord och bild.

– Än kapellet då, är det tillfyllest?

– Man kan svara både ja och nej. Vid barngudstjänsterna om söndagsmorgnarne, då plats företrädesvis beredes Landalaungdomen, händer det, att folk får vända vid dörren. Vid de andra gudstjänsterna kommer det mycket an på, hvem som predikar. Vissa predikanter åtföljas af en stab åhörare – eller snarast åhörarinnor – äfven från de andra stadsdelarne. Det händer, att dessa släppas in korvägen, så att kyrkdörrarne öppnas för försmlingsborna dessa finna halfva kyrkan redan fullsatt och merändels utrymmet otillräckligt. De där fruntimren anse sig nästan ha monopol på platserna, precis som då man hade bänknycklarne kvar i domkyrkan. Men det kan inte vara meningen. När kapellet byggdes, sades andemeningen vara att bereda plats närmast för mindre bemedlade Landalabor, som af kostymskäl eller andra omständigheter hade svårare för att komma ned till kyrkorna i staden.

– När den nya Vasakyrkan blir färdig, skola de besvärligheterna väl vara undanröjda?

– Kanske och kanske inte. Det är likaså möjligt, att förhållandena bli de samma.

Vi lämnade emellertid detta samtalsämne, och vår sagesman inskärpte ännu en gång såsom en hufvudsak, att man ’inte glömmer, att Landala finnes till’ och att det har berättigade intressen att söka få tillvaratagna. Därnäst är det af vikt, fortsatte interlokutören, att få torg- och gatufrågorna lyckligt lösta. Den förbättrade belysningen och ökade polisstyrkan behöfde vi med snaraste. Man tänkte blott på alla dessa eldsvådor, som nu i dagarne inträffat, och hvilkas förhindrande kräfver noggrann bevakning. Skam till sägandes ha vi just i Landala den man, som man i sådant afseende mäst fruktar, och så länge han är fri, kunna vi aldrig vara lugna.

Vi sökte trösta med, att Landén – som tycligen åsyftats – nu sutte fast och att, om an är skyldig, han väl ändtligen skall bli fast. Allt detta hindrar ju dock icke, att det är bättre vara ’före var än efter snar’.

Så skildes vi slutligen, å vår sida tacksamma för inhämtade upplysningar och med ömsesidig förhoppning, att man ’ej skall glömma, att Landala finnes till’.” (Ur: Göteborgs-Posten 7 januari 1905)

Bilden i sidhuvudet visar ”Landala-ledet” i nordöstra hörnet av Landala, vid nuvarande Engelbrektsgatan. Hämtad ur Göteborgs-Posten 14 januari 1905.