”Annedal är i motsats till Landala, som vi nyligen lämnade, en förstad som står i intim förbindelse med den egentliga staden. I all synnerhet gäller detta, sedan en af spårvägsnätets pulsådror går fram genom Annedals hufvudgata, Västergatan. Den närmare beröring med stadens centrala delar har väl i sin mån bidragit att göra Annedal mera delaktigt af ’staden fördelar’, än som i regel är fallet med förstäder, på samma gång som närheten till Slottsskogen erbjuder rikt tillfälle till njutandet af ’landets behag’. Man har därför rätt att beteckna Annedal nästan som -mäst gynnad nation- bland våra förstäder. Detta utesluter naturligtvis icke, att man äfven där har sina små önskningar i ena eller andra riktningen, hvartill vi i sinom tid skolla komma.

Det område, som upptages af nuvarande Annedal, har ursprungligen tillhört Krokslätt Nordgården i Örgryte socken, och förvärfvades 1870 af Göteborgs stad. 1872 beslöto stadsfullmäktige att till stadsdel låta utlägga Annedal och Ryet, hvilken sistnämnda lägenhet samma år inköptes, med gator, dränering, vattenledning och gasbelysning förbi landeriet Anneberg. Under förra delen af 1870-talet bebyggdes en del af förstaden med barackliknande röda stugor, som voro afsedda för husvilla 1874 och närmast följade år då bostadsbristen var så stor, att t.o.m. skansen Kronan måste tagas i anspråk som tillflyktsort för husvilla.

Dessa byggnader finnas icke längre kvar. Stadsdelen har emellertid framgent fått sin karaktär af liknande byggnadsexperiment i större skala, som satt sin särskilda prägel på densamma. Närmast har det varit arbetarebostadsproblemet, man här sökt lösa, och detta med den framgång, att Annedal uppvisats som en intressant mönsterplats och varit föremål för studium af främlingar, som sysslat med frågor och företag af denna art.

Det är särskildt tre bestämda bostadstyper, som böra komma på tal i detta sammanhang. Främst föres då tanken på ’Robert Dicksons stiftelse’, som är för hvarje göteborgare bekant till sitt ursprung. Dess vackra syfte är att bereda arbetsklassen sunda och trefna bostäder för billigaste hyror. Tanken är realiserad i väl byggda hus med goda och sunda lägenheter, rymliga gårdar och nätta trädgårdstäppor. Denna typ har renast bibehållit sin karaktär och torde alltjämt kunna betecknas såsom mönstergill.

De s.k. sparbankshusen ha varit och äro delvis ännu en kategori af byggnader, som satt sin stämpel på Annedal. Ursprungligen s.k. dubbelkopplade tvåvåningars stenhus med trädgårdar, ha dessa genom amortering till stor del öfvergått i enskild ägo och därefter undergått förvandlingar af olika slag. I allmänhet ha de blifvit på byggda och tillökade, så att de kommit att ligga tätt tillsammans, då hela tomterna tagits i anspråk. Men här och hvar ser man kvar representanter för den ursprungliga typen.

Ett tredje slag af arbetarebostäder voro de, som 1876-81 tillkommo genom den på initativ af den driftige och ännu väl ihågkomne Johannes Nilsson bildade ’Arbetarnes byggnadsförening’, hvars egendom bestod af ett kvarts hundratal tätt intill hvarandra byggda trevåningshus. Sedan byggnaderna kommit i enskild ägo, äro äfven dessa underkastade förvandlingens skiftande lagar. I allmänhet kvarstår emellertid såsom totalintryck af Annedal en viss enhetlighet inom dess större komplexer.

När man går Annedalsbon in på lifvet för att utforska hans tankar rörande hans stadsdels tillstånd och behof, finner man honom ofta tycka, att det i det stora hela är ’bra som det är’. Hans önskemål äro mycket beroende på, vid hilken gatan han slagit upp sina bopålar. Det ligger för öfrigt ingenting förvånande häri. Den som bor vid Västergatan är belåten med sin gata, som är väl stensatt och försedd med trottoarer. Lika naturligt är, att den som har sin bostad t.ex. vid Öfre Husargatan är förtviflad öfver den djupa modd, genom hvilken han, då väglaget är slaskigt, har att arbeta sig hem eller bort. Om han då önskar sig några fler stensatta öfvergångar vid tvärgatorna eller rent af hyggliga trottoarer vid sidorna, så vare det honom förlåtet. Han kan göra det så mycket hällre, som han har det hoppet, att hans blygsamma önskan skall gå i uppfyllelse, så snart det låter sig göra för pågående regleringar.

Besvärsgatan tyckes emellertid vara en gata, som inte har sitt namn för ingenting. Vi talade i dagarne med den person, som bott där i tio år. Han påstod med stor bestämdhet, att man där ’knappast vet om, att ma hör till staden, förr än man får sin debetsedel’. Tyngdpunkten i hans anmärkningar mot förhållandena var riktade på den otillräckliga polisbevakningen, som möjliggör en hel del oskick. Så är gatan ifråga en antlitad stråkväg för allehanda fridstörande figurer, som i synnerhet fredags-, lördags- och söndagsaftnar äro på väg till Landala för vidare befordran, såsom vi i dessa sammanhang redan omnämnt. Den vid gatan belägna ängen, som egentligen är afsedd till lekplats för barn, har till föräldrarnas ledsnad blifvit en allt annat ärn uppbygglig skådeplats för fylleri och oanständigheter. ’I tio somrars tid har jag hvar afton sett åtminstone fem eller sex fyllbultar på den ängen’ påstod vår man, ’och polis kommer inte dit, utan att han hämtas’. Den ensliga fotogenlykta, som haft att bestrida tjänsten som ’ljusets riddarvakt’ i gatan, har icke varit ägnad att afskräcka från mörksens gärningar. Det är solklart, att den ordentliga, bofasta befolkningen finner sådant ledsamt. För öfrigt klagas rätt allmänt öfver, att polisen i Annedal, hur mån den än är att göra sitt bästa, icke är tillräckligt för bevakandet af sina områden.

Vi skola här äfven gifva lut åt några andra önskningar, som hysas på ort och ställe. En sådan är, att Haga Kyrkogata snart måtte blifva hopfogad till ett sammanhängande helt. Den ökade trafiken å Västergatan gör behofvet af en uppdelning understundom rätt kännbart, och dessutom tala andra skäl för, att det blir bättre då gatan framdragits genom Frisellska trädgården. Men så skall ju ock ske, när tiden är inne.

Ett speciellt bekymmer, som är alldeles aktuellt, har vållats af vissa byggnadsplaner vid Brunnsgatan. Denna gata, som är den i trafikhänseende betydligaste af tvärgatorna inom stadsdelen, är enligt regleringen bestämd till 12 meters bredd. Efter denna måttstock är den utlagd till Änggatan, men därifrån och till Öfra Husargatan håller den endast 7 meter. Vid sidan af och in på denna gatudel ligga ett par tomter, hvarå grundläggningsarbete pågår för ett stenhus i fyra våningar. Blir här förlagdt ett stort stenhus fem meter ut i gatan, så kan man tryggt våga påstå, att det skrämmer hela stadsdelen för en lång tid framåt. Det är därför en rätt allmän förhoppning, att staden måtte i tid tillösa sig den del af tomterna, som faller inom gatuområdet. Det beklagas, att så ej skett tidigare, då priset varit facilare, men ännu är väl ej nådatiden slut. Vi skola emellertid ej f.n. förjpa oss i detta spörsmål eftersom det redan på andra vägar torde ha nått vederbörande för behandling.” (Ur: Göteborgs-Posten 14 januari 1905)

Bilden i sidhuvudet visar Västergatan år 1905, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.