”En s.k. förtroendeman besökte en gång ett arbetaresamhälle för att utröna rådande förhållanden och rapporterade därom till sin ’partitidning’, att han ’aldrig konstaterat något uslare, emedan arbetarne där voro – belåtna som de hade det’. Något rimligt ligger väl till och med i denna paradox, så till vida som förnöjsamhet icke är någon direkt sporre till förbättringar, men om man icke älskar missnöjet för dess egen skull, må man väl medgifva den, som värkligen har det något så när bra, rätt att var belåten. Ur denna synpunkt kunna vi icke tillråda Annedalsborna att skrufva upp sig till någon högre grad af missbelåtenhet med sin stadsdel. I själfva värket trifs man bra med sin värld därute, såsom vi redan i föregående artikel voro i tillfälle påvisa, och det är mera för att komplettera skälen till denna belåtenhet än för att påyrka afhjälpandet af missförhållanden – om ock några mindre sådana kunna blifva i förbegående vidrörda – som vi nu återkommit till ämnet. Samtidigt begagna vi tillfället att visa er några små bilder, som vi tagit på ort och ställe.

Bilderna torde vara rätt belysande, de tre första för de i förra artikeln omnämnda byggnadstyperna i Annedal, den sista för den olämpliga förläggningen fem meter ut i gatan, som förberedes för en större nybyggnad vid Brunnskgatan. Bilden n:r2 är särdeles karaktäristisk för det område, som på sin tid bebyggdes af Arbetarnes byggnadsförening.

Medan vi äro inne på kapitlet härom, kunna vi nämna, att staden sålde dessa tomter för den goda sakens skull mycket billigt, enligt uppgift för 10 öre pr kvadratfot. Till gengäld härför förband sig byggnadsföreningen och genom den de enskilda fastighetsägarne, som kommo i besittning af området, att icke fordra vattenlednings- oc afloppsrör till och ifrån hvar och en af fastigheterna, utan fick nöja sig med gemensamma sådana. Att detta icke är så bekvämt, som det kunde vara, ligger i öppen dag, och det kan ju vara berättigadt att hysa en from önskan om att på ett eller annat sätt vinna förbättring häri, men annat än en from önskan förefinnes ej i detta stycke och ingalunda något anspråk.

Samma förhållande har gifvit anledning till en af Annedals kuriositeter, en s.k. ekonomigata eller ’Mellangata’, som den fått heta, ehuru den egentligen ej har något namn och ej häller är en gata i vanlig mening. Den genomskär som bekant byggnadsföreningskvarteret och har till uppgift att släppa fram de båda ofvannämnda rrörledningarne. För rästen får den på sätt och vis göra tjänst som gårdsplats för komplexet. Trädplanterad, gör den närmast intrycket af en allé, men till dess karaktäristik hör, att den saknar belysning – när det är mörkt!

En annan egendomlighet för Annedal är de ofta förekommande s.k. förgårdarne, små inhägnade trädgårstäppor, som egentligen ligga på gatuområdena, men tolereras så länge de hållas i hjälpligt skick. Om fördelen af dessa äro meningarne delade. Förmodligen är det företrädesvis respektive ägare, som mäst hålla på institutionens bestånd. Den öfriga allmänheten synes högre uppskatta de sammanhängande trottoarer, man väntat få i stället.

Beträffande torghandeln räknar sig Annedal Skanstorget till godo. Efter hand har detta blifvit allt mera frekventeradt af och populärt bland afyttrarne af landtmannaprodukter, och Annedalsborna själfva kalla Skanstorget ’vårt skafferi’. För öfrigt är Annedal väl rustadt för att tillgodose sina egna behof af diverse förnödenheter på nära håll. En massa butiker finnas och en sträfvan att på allt sätt modärnisera sig synes vara ett gemensamt drag hos flera af dessa.

Äfven till den ljusaste tafla höra i regel några moln. För Annedals vidkommande är det rökmoln, som vi nu skulle inpassera på vederbörlig plats eller i trakten af barnbördshuset. Vi ha ingen anledning tro, att grannarne till denna gagneliga institution underskatta dess stora förtjänster i öfrigt, men röken, som utgår från dess skorsten, är dem alls icke någon söt lukt. Det är icke det märkligaste med denna rök, att den så godt som ständigt, väller fram, utan fastmera att den visar en permanent benägehet att slå ned och sila sig in i de kringliggande husen. Förmodligen beror detta på några speciella ’lokale forhold’, kanske på byggnadens läge nedanför ett rätt högt bärg. Då vi för  närvarande ha en chalmersk ’rökvråga’, kan det ju vara intressant för Annedal att äfven ha sin rökfråga. Dock vore man väl mäst betjänt med att den ginge upp i rök, d.v.s. i vanlig hygglig uppåtsträfvande sådan. Tyvärr se vi oss ej i stånd att vare sig tillfredsställande förklara fenomenet eller anvisa sättet för dess afhjälpande. Vi få endast i största allmänhet hänvisa de besvärade till klagomålsvägen.

En önskan från Annedal, att byggnadsnämnden måtte hålla ett vaksamt öga på de ’stilsorter’ som komma till uttryck i byggnadsvärksamheten, är af den beskaffenheten, att den mycket väl skulle kunna härröra från hvilken stadsdel som hälst.” (Ur: Göteborgs-Posten 18 januari 1905)

Bilden i sidhuvudet visar en fasadräcka från byggnadsföreningen komplex. Hämtad ur Göteborgs-Posten 18 januari 1905.