”På Hultmans holme eller den yttersta delen af Gullbergsvassen, dit vi nu göra en afstickare för att icke allt för strängt gå i ordning med frågorna, har uppvuxit ett annex till det egentliga Göteborg, som kan göra berättigadt anspråk på rang, heder och värdighet af förstad. Den egentliga ’Holmen’ ligger inkilad mellan älfven och Västgötabanan och begränsas i den andra dimensionen af Lilla Bommens hamn och Gullbergsån, mellan hvilka gränslinier de nästan jämnlöpande Mårten Krakows- och Gullbergs strandgatorna ha tillfälle att duktigt sträcka ut sig på längden. En serie af tvärförbindelser mellan nämnda hufvudgator utfyller holmens gatusystem.

Beträffande läget erbjuder Hultmans holmen en osökt jämförelsepunkt med sin pendant i söder, Landala. Ehuru nära gränsande till stadens centrala delar, har förstaden af naturen omständigheterna i förening blifvit tämligen afspärrad, hvilket nästan kan sägas vara ödets ironi, då Holmens befolkning till öfvervägande del består af personer, som alldeles särskildt stå i kommunikationsväsendets tjänst.

Med staden har ’Holmen’ sin förbindelseled gifven, och den kan ej blifva en annan, än den är, åtminstone ännu så länge. Få se, hur saken kan gestalta sig, när vi någon gång i tiden få centralbangårdsfrågan löst. Däremot har man goda skäl att önska sig lättare förbindelse åt Redbergslids- och Olskrokshållet. Visserligen finnes en bro öfver Gullbergsån som jämte vägarne i dess fortsättning kan trafikeras af gående under den tid af dygnet, så artificiell belysning är öfverflödig, och då ligapojkar och konsorter inte ha för mycket att uträtta i utkanterna. Vill man fram med häst och vagn, så har man att köra hela vägen in om staden, hvilket mångdubblar det eljest obetydliga afståndet.

En sådan bro m.m. ha en gång varit på tapeten, om man med detta nonchalanta uttryck får förstå stadsfullmäktiges bord. Den gången gick det inte. När frågan omsider kommer upp igen, har den kanske i släptåg en spårvägslinie genom Mårten Krakowsgatan och vidare österut. Den som lefver får se.

Sedan vi nu ställt horoskopet för de framtida förbindelserna med yttervärlden, till den kraft och värkan det hafva kan, skola vi – med samma förbehåll – ägna en flyktig blick åt de inre trafikförhållandena. Holmens gator äro raka, breda och vid första påseende i godt väglag högst förträffliga, men här som annorstädes i våra yttre stadsdelar klagas bitterliga öfver det eländiga tillstånd, som uppstår vid rägn och slask. Numera har man dock fått Mårten Krakowsgatan stenlagd ett stycke förbi stadens byggnadskontor, och fortsättning skall väl omsider följa ända ut till gas- och renhållningsvärket. Vi referera därför endast som prof på humorn å Holmen ett uttryck, som vi hört där, att stensättningen nog fortskridit fortare – om byggnadskontoret legat längre ned i gatan!

Hvad man nu närmast önskar för att få det drägligare i antydda afseende är förbättring af öfvergången åt Bergslagsstationen till, å hvilken staden gjort förbehåll om trafikrättighet till och från Hultmans holme.

Ett annat bekymmer, som på sitt sätt sammanhänger med trafikförhållandena, vållas af de ominösa G.R.-kärrorna, då de i samlade kolonner slamra ut i arlaste morgonstunden. Deras framfrat betecknar störandet af mången ljuf slummer och är nu i och för sig inte något vidare nöjsam. Men ett nödvändigt ondt är den ju, som måste tolereras. Hvad man kan önska är emellertid, att meranämnda kärror måtte om möjligt välja Strandgatan som utfartsväg i stället för den vida mer befolkade Mårten Krakowsgatan. Ännu blygsammare är den önskan, att fordonen måtte besluta sig för en enda tvärgata, då de nödvändigt sträfva uppåt Krakowsgatan, i stället för att dela upp sig i skilda kolonner, som taga hvar sin tvärgata för sig, för att ändtligen komma i fil i ofvannämnda hufvudstråk. – Sedan man nu sett spörsmålet om renhållningsvagnarnas larm och dess förebyggande aktuellt på andra ställen, exempelvis senast i Stockholm, bör man väl hoppas att frågan i sin helhet skall vinna lösning äfven här. Till dess kan det ju rent af vara en fördel, att icke alla gator äro stenlagda!

Till höjandet af trefnaden skulle det vara en värderik åtgärd, om Krakowsgatan blefve trädplanterad, åtminstone på den sida, som löper utmed järnvägen. Det vore lätt gjort och skulle kosta en obetydlighet. Nu finnes faktiskt icke ett träd på hela Hultmans holmen, och det är naturligtvis kalt och tråkigt. För några år sedan var det på den s.k. tapeten – sit venia verbo ännu en gång – att inrätta en hel park därute särskildt med hänsyn till barnen. Parken krymte emellertid ihop till ett litet Sahara i miniatyr, som snarast ger intryck af kreaturstorg, men som går under namnet lekplats. Nå, det är alltid något, och platsen, sådan den befinnes, rekommendera vi inom parentes i Sällskapets för anordnande af friluftslekar benägna åtanke för möjligen vid tillfälle ihågkommas med lekattiralj. Barnen på Holmen förtjäna uppmuntran. De äro icke blott snygga och trefliga, visande att de komma från ordentliga hem, utan ha ord om sig att vara välartade och duktiga i skolan.

En annan sak, som kunde göras för dessa barn, vore att förkorta skolvägen för de mindre af dem, som hunnit upp i folkskolan. Flickorna få visserligen gå i skolan därute till och med folkskolans fjärde klass, men gossarne få, så snart de flyttas ur småskolan, börja traks bort till Kvarnbärget. Detta motiveras därmed att det skulle vara svårare att få manliga än kvinnliga lärarekrafter ut till holmens egen skola. Vi lämna kraften af detta argument åt sitt eventuella värde och endast instämma med barnens föräldrar i den önskan, att till smågossarnes favör dessa måtte få gå kvar i sin egen skola därute till och med andra folkskoleklassen äfven mmed risk att flickorna redan vid samma tid finge börja traskandet till Kvarnbärget. Kunde det sedan ordnas så, att promenaden in till staden för de två gymnastiktimmarne i veckan kunde förebyggas – utan förlust af den goda gymnastiken – så anser man, att detta vore ett afgjort plus. Samtidigt – eller förr – kunde man tänka på att afhjälpa de betydliga olägenheter, att ick säga faror, som framkallas af det nuvarande sättet för skollokalernas uppvärmning medels kaminer, gemensamma för två och två salar, hvarigenom värmen blir  ytterst ojämn.

För ordningens upprätthållande behöfves ej mera polis därute. Befolkningen hyser inga oroselement inom sig. Tvärtom sträfvar den att med ordning, flit och omtanke hålla sig uppe i alla afseenden, fullgör sina skyldigheter mot det allmänna anmärkningsvärdt väl och betungar fattigvårde proportionsvis obetydligt och är, som man torde finna, väl förtjänt af, att man lyssnar till dess önskemål och i möjligaste mån går dem till mötes.

Göteborg har sålunda liksom i sina öfriga uppväxande förstäder vunnit en värdefull tillökning i Hultmans holme. Här, hvarest nu en stor idog befolkning har sina välordnade hem, var i början af förra århundradet en oländig vass- och sumpmark, som hade sitt namn efter det gamla Gullbergs fäste (skansen Lejonet). Vid angifna tidpunkt försågs själfva holmen med pålvärk och strandskoning, kallades ’stadstjänareholmen’ och utarrenderades till enskilda personer. Efter en af dessa, Hultman, fick den sitt nuvarande namn. Fyllningen af återstående delen af Gullbergsvassen på börjades 1844.

Mäst användes holmen till upplag och magasiner, den egentliga byggnadsvärksamheten tog sin början först för ett 20-tal år sedan. Gullbergs strandgatan började anläggas 1869, och först a1883 fick holmens pulsåder sitt namn efter den bekante tappre gullbergskommendanten Mårten Krakow.

Midt emot Holmens nordvästra udde gick från och med 1849 till 1874, då Kvillebäcksbron fullbordades, en med handkraft dkrifven färja, som förmedlade samfärdseln mellan Göteborg och Hisningen. Nu projekteras tunnel under älfven. Tiderna förändras…” (Ur: Göteborgs-Posten 21 januari 1905)



Bilden i sidhuvudet visar norra sidan av Mårten Krakowsgatan mot öster 1902. Hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.