”Mot Östern äro i dessa dagar allas blickar riktade, antingen mot den ’fjärran östern’, där krigets åskor mullra, eller mot den närmare, där den röda fanan hissats öfver bloddrypande barrikader.

Det är inte så långt österut, vi här låta blicken sväfva. Vi ha vårt eget allra närmaste öster, som det gudskelof är mycket angenämare att taga i betraktande. Vi ha Stampen och Olskroken samt längre ut åt nordost Gamlestaden och söder därom ’Tjörbo-staden’ och Gårda, alltsammans fält för den fredliga odlingen och utvecklingen, hvilken, om den också ej går i allo så fårt som man kan önska, likväl ej behöft korrigeras genom revolutionära ingripanden. Och som, vi hoppas det, ej häller skola behöfva bli skådeplatsen för sådana.

När vi nu tåga ut för att skärskåda dessa trakter i vår närmaste ’orient’, ha vi icke desto mindre utsikt att finna tillräckliga ämnen för betraktelser. Vi skola emellertid för dagen icke gå dem närmare in på lifvet, utan blott helt flyktigt orientera oss, hvartill redan den sammanfattande benämning, vi valt, osökt inbjuder. Till en början skola vi emellertid utskilja Gårda och tjörbostaden, hvilka områden tillhöra Örgryte och sålunda icke komma i första ledet bland våra förstäder. Närbesläktade äro de dock till sin natur, på samma gång som närbelägna och deras besökelses tid skall endast uppskjutas till lägligare tillfälle och sammanhang.

Att ’gå till Stampen’ är i Göteborg på långt när icke så farligt som i andra städer. Det betyder endast att följa hamnkanalen uppåt förbi slussen, där den antager det blygsamma namnet Fattighusån och – motströms – leder till Mölndalsån. Man har blott att hålla sig på vänstra sidan och kan därefter låta den sistnämndas andra arm, Gullbergsån, öfvertaga bestyret att utvisa gränsen för Stampen. Genom stadsdelen leder en stor stråkväg, som helt naturligt fått namnet Stampgatan. På samma gång denna företer bilden af det pulserande lifvet, är den ock ett ’tänk på döden’, ty den vägen fram har den sista färden gått för många, många af vår stads invånare, och för ännu fler skall så blifva, sedan den stora nya begrafningsplatsen äfven tagit denna led i anspråk för sin trafik.

Till själfva Stampen hör den s.k. äldre begrafningsplatsen, som numera icke får användas utom i vissa undantagsfall. Öfver den dit ledande midtelportalen stå just de nyssnämnda orden, ’tänk på döden’, och där innanför hvila flera af vårt samhälles märkesmän. Vi minna exempelvis om Per Wieselgren, hvars bild pryder det öfver hans grift resta monumentet. Vid de ståtliga minnesvårdarne öfver kanslirådet William Chalmers och öfverfältläkaren Pehr Dubb erinrar nyss ditlagda kransar om deras betydelse för Göteborg, men de hafva själfva rest sig varaktigare minnesmärken, såsom allbekant torde vara. Hvad den sistnämnde beträffar erinrar vi blott, medan vi äro inne på Stampens område, om hans insatts i stadens fattigförsörjning, hvarom det äldre fattighuset bär ett vittnesbörd, som för sin tid och långt därutöfver är talande nog. Bland öfriga namn, som äro ristade å grafstenar å denna kyrkogård peka vi ytterligare blott på landshöfdingen grefve Axel Pontus von Rosens. – Till stampen och Olskroken visa vi här ofvan en bild, som upptager bron öfver Gullbergsån och den bit af Västkustbanans väldiga viadukt, som går fram däröver.

År 1880 fastställde k. m:t stadsplanen för delar af landerierna Stora Olskroken, Ånäs och Redberget i Göteborgs 12:e rote, och därmed blef Olskroken i vidsträckt bemärkelse en förstad i egentlig mening till Göteborg. Det är till på köpet den enda af våra förstäder, som kan uppvisa järnvägsstation för tvänne hufvudbanor. Äfven spårvägslinie finnes som bekant, och välsignelsen häraf är så mycket större, som denna nu på sistone klättrat uppför den sträfsamma Redbergsliden. Vid färden uppför liden har man till höger den stadsdelen hörande Paulikyrkan, och vid sidan om denna ligger nya begrafningsplatsen, en af de mäst imponerande griftegårdarna i vårt land.

Från Redbergsplatsen, där spårvagnen stannar, ha vi tre vägar att välja, om vi vilja fortsätta färden: Danska vägen, Härlandavägen och Ånäsvägen. För att stanna inom stadens hank och stör välja vi den sistnämnda och visa å bilden n:r 2 ett prof på byggnadsstilen vid dess högra sidan.

För att äfven förete exempel på modern byggnadskonst i dessa trakter – och på samma gång en kulturmätare – ha vi tagit bilden n:r 3. Det nyuppförda skolpalats, som där synes, har ett dominerande läge strax väster om Ånäsvägens starkt sluttande del, som förr i världen, och kanske ännu, benämnts ’Nyfikeliden’.

Är man hunnen så långt på Ånäsvägens sluttande plan som till Nyfikeliden, så har man ej långt igen till Gamlestaden, där den ligger borta vid Säfveån.

Gamlestadens nuvarande raison d’être är till stor del förknippad med industriella anläggningar, såsom ofta är fallet är med de samhällen, som gruppera sig i en storstads periferi. Förr i världen var Gamlestaden, såsom namnet angifver, grundstommen till Göteborg eller riktigare uttryckt en af Göteborgs vaggor, då under namnet Ny Lödöse (eller nylöse. Det var 1587, som Johan III gaf borgerskapet i (gamla) Lödöse rättighet att flytta och slå upp sina bopålar här, men redan 1620 ödelades Nylöse och indelades i landerier, som upplätes till från Holland införskrifna bönder. Ödeläggelsen torde icke ha varit fullständig, ty 1634 gaf konung Gustaf II Adolf befallning, att de sista borgarna i Nylöse skulle inflytta till Göteborg. Motsatte de sig detta påbud, skulle deras hus nedrifvas.

Från aktuellare synpunkter skola vi, såsom redan antydts, inom kort taga såväl Gamlestaden som de öfriga ofvan nämnda förstäderna i betraktande.” (Ur: Göteborgs-Posten 25 januari 1905)

Bilden i sidhuvudet visar ett nyuppfördt skolpalats, hämtad ur Göteborgs-Posten 25 januari 1905.