”Fortfarande gå vi i österled, som läsaren torde ha funnit redan af utanskriften.

En af våra medarbetare, som särskildt detacherats föra att under de senaste dagarne studera de östra förstädernas förhållanden, har på ort och ställe gjort iakttagelser och rön, som efterhand skola se dagens ljus, och har genom samtal med initierade personer vunnit kännedom om rådande förhållanden. Den här gången skulle vi emellertid vilja lämna ordet åt en ’inföding’, som synts väl förtrogen med stadsdelarnes i fråga perspektiver och kraf i deras helhet, men nödvändigheten af begränsning tvingar oss att hålla sages mannen inom den i rubriken antydda ramen, så vidt det är möjligt utan att släppa det väsentliga i hans tankegång.

Alltså ikläda vi oss referentens skepnad och förklara orden fritt för ’en röst från Stampen’.

– Ni nämnde i Er förra artikel något om att Stampen har en stor stråkväg, som helt naturligt fått namnet Stampgatan. Jag förmodar, att Ni med de ’naturlig’ tänkt endast på namnet. Så långt är det också godt och väl. En väg kunde man nog fundera ut, som vore naturligare.

Förr i världen, när man lade vägar, påstås det att man lät en orm slingra före och staka ut leden. Det ser ut, som om metoden inte vore alldeles bortlagd. En blick på kartan, och än mera en blick på de naturliga förhållandena, skall säga en, att Stampgatan och dess fortsättning Redbergsvägen och Ånäsvägen göra för en allmän farled högst olämpliga vindlingar. Likväl har man med all makt tvingat trafiken att fortfarande gå fram på detta sätt, och de nya spårvägarnes klockor markera alltjämt ormens krökningar, så att man nästan frestas tro att han varit en – skallerorm.

En rationellt dragen farled från staden genom dess östra förstäder och ut åt landsbygden borde gå i Hamngatans förlängning öfver Drottningtorget, genom Odinsgatan, Friggagatan, Riddaregatan o.s.v. Den vägen kunde man tänkt sig, att den nya spårvägsanläggningen skolat taga, hvilket den emellertid ej gjort, utan fastmera låst sig fast vid den gamla sträckningen genom att placera sina vagnstallar vid Stampgatan. Om spårvägen sålunda kommit att passera Olskrokens station hade väl varit en fördel snarare än motsatsen, och i dess blifvande fortsättning till Qvibergs- och slakthusområdena hade man undvikit stigningarne i Redbergs- och Nyfikeliderna.

En spårvägslinie bör dessutom samla trafik från båda sidor, men den nuvarande linien genom Stampen lär icke få trafikanter vare sig från – Fattighusån eller gamla begrafningsplatsen! Man har talat om Gårda visserligen. Men hela skillnaden för Gårda blefve 130 steg, och det vore ju inte så farligt. För öfrigt hör Gårda ännu icke till staden, och när den tiden kommer kan det bli fråga om särskilda spårvägsanordningar för de trakterna.

Ett väsentligt skäl, hvarför den nya spårvägslinien fick behålla den gamlas sträckning, torde ha varit, att Odinsgatan etc. ej äro i sin helhet utlagda. En större byggnad ligger vid Drottningtorget som säkerhetslås för Odinsgatan. Men förr eller senare skall ju gatan fram, och i Göteborg torde man från otaliga analoga fall hafva rik erfarenhet af att man icke får någonting billigare genom att ligga och vänta, under det att värdena stiga. Förbindelsen mellan Frigga- och Riddaregatorna kan ej häller låta i evighet vänta på sig.

Om man nu utgår från, att spårvägen ligger där den ligger och att det på sin höjd kan bli fråga om uppdelning i enkellinier på Olskroksområdet och dess fortsättning, så måste man i alla fall med snaraste den nämda trafikleden iordningställas. Som det nu är, är det odrägligt, i vissa fall lifsfarligt.

Se på Gullbergs bro, t.ex. en torgdag. Hela bron utom gångbanorna upptages af spårvägsspåren, å hvilka till äfventyrs just ett par vagnar mötas. Den väldiga körtrafiken till och från landet (eller till och från kyrkogården) stockas och kommer i villervalla, då den inte rent af löper större risker. Det kan icke blifva ’bra som det är’, utan trafiken måste uppdelas, och detta sker bäst genom att få den naturliga stråkvägen klar.

Jag har nu vidrört en viktig del af våra förhållanden till lands och är beredd att öfvergå till en vattenfråga, som också har sin betydelse för oss Stampboar.

Vi äro välsignade med någonting som heter Fattighusån, men som också skulle kunna kallas en hälsofara. Det är konstateradt, att frossartade sjukdomar ha en viss benägenhet att innästla sig på Stampen, och detta tillskrifver man Fattighusån, hvars vatten står så högt, att det förvandlar den ena strandsidan till en sumpmark. Man har påstått, att denna olägenhet vore jämförelsevis lätt afhjälpt genom att flytta slussen längre tillbaka oh sålunda sänka ån.

Det är möjligt, att en sådan åtgärd kunde uträtta något godt, men säkerligen får frågan tagas upp ur vidare synpunkter och i samban med spörsmålet om stadens kanalsystem i dess helhet.

Det har framkastats en tanke på att leda Säfveåns vatten in genom kanalen och Vallgrafven, och i så fall blefve det helt enkelt ett korollarium, att Gullbergs- och Fattighusåarne finge upprensas och fördjupas. Men å andra sidan har det på allvar talats om igenfyllande af Vallgrafven. Dock lär det väl ej bli något sådant af, – innan den nya bron blir färdig, och brobyggnader taga som bekant rundlig tid.

Ett obestridligt samband finnes dock mellan de båda frågorna, hvilket ej länder oss Stampboar till fördel, om det medför, att vi ännu längre få behålla sumpångorna från Fattighusån. Svårare har man att förstå sambandet mellan de förutnämnda gatufrågorna och Centralbangårdsfrågan. Den sistnämnda har nämligen föreburits behöfva definitivt ordnas, innan man kunde lägga ut ifrågavarande gator till fullo. Hade det gället Stenbocksgatan, kunde man funnit detta skäl rimligt. Nu måste det betecknas som de obotfärdiges förhinder. –

Vi afbryta är ’rösten från Stampen’. Har dess klang blifvit något hvass, så har den blifvit det i kampten mot den skarpa koncentrerade trafiken å ’skallerormen’ och de hälsovidriga dunsterna från en ’Belias bäck’. Hvilka som förmildrande omständigheter åberopas.

Våra oligarker skola väl ha äfven Stampen i minne och se till, hvad som kan göras till dess innebyggares fromma och trefnad. Får man hoppas. Beträffande förbindelsen mellan Frigga- och Riddaregatorna vilja vi här inpassa, att ofvan omförmälta vattenregleringsprojekt kan invärka på den erforderliga brobyggnaden öfver Gullbergsån. Hvad angår byggnader, som måste inlösas för gatuutläggningar, må besinnas, att skyndsamhet härvid ofta beror af det större eller mindre tillmötesgående, som det enskilda intresset visar för det allmänna.” (Ur: Göteborgs-Posten 28 januari 1905)

Bilden i sidhuvudet visar Gullbergsbrogatan med Renströmska Badanstalten och viadukten. Hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.