”Som en minnesvärd dag i Göteborgs musikaliska annaler står lördagen den 11 februari 1905, då det på initiativ af styrelsen för Eduard Magnus musikfond åstadkomna konserthuset för första gången öppnade sina portar för publiken. Från och med denna dag har Göteborg en konsertlokal där större musikvärk kunna gifvas utan att vid valet af dem hänsyn behöfver tagas till annat än värkens egen beskaffenhet, resurserna för återgifvandet och liknande omständigheter; uppförandet af t.ex. ett oratorium behöfver sålunda nu ej längre bero af en mer eller mindre bornerad majoritet inom ett kyrkoråd.

Konserthusbyggnaden vid Gamla allén är visserligen till det yttre ingalunda vacker, åtminstone vid dagsljus. Något torde den emellertid komma att vinna, när takmålningen utvändigt försiggått, hvilket hittills på grund af årstiden icke låtit sig göra. Färgsammanställningen af svart och hvitt, som nu gör ett dystert intryck, får då förmodligen vika för en annan kombination af gladare karaktär. Om aftonen, då de många fönstren visa sig i rik belysning inifrån, värkar äfven det yttre mer tilltalande, och så snart man träder inom dörrarna, möter man komfort, prydlighet, god belysning och en behaglig värme i de rymliga promenoarerna med garderober för ytterplaggen. Den stora konsertsalen, rymmande 1,022 platser på golfvet, 172 på den något upphöjda delen – balkongen – därbakom och 100 på läktaren längst borta i fonden, inalles nära 1,300, är hållen i ljusa färger, som göra ett gladt och friskt intryck; belysningen uppifrån takhvalfvet är rikligt men ej besvärande för ögat. Mot platsernas anordning kan invändas, att en gång i midten samt några tvärgångar skulle ha varit välkomna, då i stället nu den som har sin plats längst inåt från endera sidan måste passera femton personer.

Musikestraden är för våra vanliga förhållande tillräckligt rymlig men kan vid utomordentliga tillfällen utvidgas, om de främsta åhörareplatserna i ställe borttagas. Och så kommer den viktigaste frågan af alla: akustiken.

I detta afseende drista vi ej uttala omdömet, att resultatet utfallit i alla fördelaktigt. Bristen på resoans kan man icke förebrå denna sal, men däremot i flera fall något för mycket af det goda. Långsammare saker göra sig bra, men hastiga, i synnerhet bundna noter ha benägenhet att samman blandas; därjämte kan en så stor lokal ej annat än sluka betydlig tonmassa, så att ett pianissimo ibland tyckes vilja försvinna utan att man rätt vet hvart det tar vägen. Mycket torde dock i nämnda afseende kunna bättras, i den mån spelande och sjungande bli fullt hemmastadda i lokalen.

Aftonens program inleddes med Wagners förspel till ’Mästersångarne i Nürnberg’, som under hr Tor Aulins ledning utfördes af den 55 man starka orkestern, sammansatt af musiker från de olika på platsen befintliga, större och mindre musikkapellen. Konsertmästareplatsen intog nu, som så mången gång förr, hr Carl Bredberg. Tonstycket gick med lif och god sammanhållning så när som på några mindre ojämnheter, hvilka tycktes ha sin grund i rummets förut påpekade akustiska olägenheter.

Då omständigheterna ej föranledt komponerandet af någon kantat enkom för detta tillfälle – måhända äfven med tagen hänsyn till tonkonsthemmets provisoriska art – var valet af Ludvig Normans kantat vid Musikaliska akademiens invigning, till text af Edvard Bäckström, utan tvifvel godt. Den utfördes förtjänstfullt af Filharmoniska sällskapets kör och solister, fru Axeline Maràz samt hrr E. Ottoson och E. Mellgren, hvilken sistnämnde i hr V. Forshells ställe öfvertagit basrecitativet: ’Ty om en ädel tanke skall slå rot’, understödda af orkesterns emellanåt väl starka accompagnement. Kören klingade väl, trots den opraktiska uppställningen af åtminstone sopranstämman. Att de storväxta bland damerna stå i främsta raden och undanskymma de mindre för såväl publiken som kapellmästaren må ha sin grund i omständigheter som den oinvigde ej känner till; men säker är, att det låter sämre och ser illa ut.

Sista afdelningen bestod af Beethovens 7:de symfoni, A-dur, op. 92, som blef aftonensn mäst betydande prestation. Särskildt gäller detta om andra satsen, ’Tonernas vågor’, hvilken gen kompositionens enkla, gripande skönhet och det materiella välljudet bragte stämningen upp till dess höjdpunkt, samt det oförlikneligt kvicka presto’t. I finalen, som för öfrigt gick med mycken verve, kommo de hastiga violinfigurerna ej tydligt fram, men detta berodde nog, som ofan antydts, på salens akustik.

Bifallsyttringarna voro lifliga, och till hr Aulin öfverlämnades en stor lyra af lager.” (Ur: Göteborgs-Posten 13 februari 1905)

Bilden i sidhuvudet visar en interiörbild av Gamla Konserthuset på Heden, med orkester och ev kör på scen och publik i salongen år 1911. Hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.