”Göteborgs område slutade förr i tiden vid Stigbergsliden, men 1868 införlifvades Majorna med staden efter att dittills ha tillhört Örgryte pastorat. Majorna hade emellertid sedan gammalt varit en synnerligen liflig ort och kanske till och med af större betydelse för Göteborg än nu, i det att stadens sjöfart och en viktig del af dess handel vore koncentrerade där. Särskilda handelsrättigheter ’i likhet med själfva staden’ hade också (1847) förlänts Majorna. År 1860 uppgick befolkningen till 8,894 personer, en siffra öfver hvilken ännu i dag mången själfständig stad skulle känna sig stolt.

En liten handbok öfver Göteborg, som utgafs utställningsåret 1891, har affärdat Majorna mycket knapphändigt genom att på ett par rader hänleda uppmärksamheten på Gatenhjelmska huset, elementarskolan för flickor, ’den vackra Karl Johansgatan med den fula Karl Johanskyrkan i fonden’ och ’för öfrigt ingenting sevärdt’.

Ingenting kan vara mera oförstående sagt. Kal Johansgatan i all ära och flickskolan desslikes – det beror ju på rätt tillfälliga omständigheter, i hvad mån en sådan är särskildt sevärd! – våga vi påstå, att dessa i fråga om den rena sevärdheten måste gifva vika för åtskilligt annat inom stadsdelen, på hvilket vi vid dagens rundtur därigenom vilja fästa blicken, men hvaribland villigt en plats skall inrymmas åt Gatenhjelmska huset. Detta hör nämligen till det ’historiska’ Majorna och har jämte öfrigt dithörande sitt gifna intresse framför en vällinierad gata och ett nog så gentilt skolhus, huru nödiga och nyttiga sådana äro, och huru bra de än taga sig ut för den uteslutande praktiska blicken.

Majorna är af ålder byggdt i en högst förtjusande villervalla, hvarom ännu flera partier bära vittne, så snart man sticker af från raka vägen, antingen man nu där med förstår meranämnda Karl Johansgatan, som anlades i början af 80-talet, den 1876 utlagda bangatan eller den äldre men jämförelsevis ’tidsenliga’ Allmänna vägen.

Likväl har Majorna flera gånger genomgått skärselden. De betydande eldsvådorna 1854, 1862 och 1864 beredde marken för regleringsarbetet därute, hvilket sedan 1877 fortgår i enlighet med en då fastställd plan, hvars slutliga genomförande omsider skall bibringa Majorna samma slätkammade utseende, som hvilar öfver de flästa reguliära städer och förstäder i öfrigt.

Med denna fullständiga reglering af 1877 har äfven följt den nyttiga åtgärden att efter hand inlösa de gamla hamnarne och varfven: Sågen, Kustens varf, Majnabbe, Gamla varfvet etc.

Genom någon af de pittoreska slingrande gränderna, hvaraf ett par prof visas, bedja vi läsaren kasta en blick på mysterierna i Majornas inre. Vi föra honom då till ’1:sta roten n:r 107 svart Z’, för att samtidigt gifva en antydan om den vansinniga husnumreringen där ute. Huset i fråga bär på ett säreget minne ur stadsdelens nyare historia. Det var här, som dåren Wetterlind barrikaderade in sig, och härifrån han med sina skjutvapen och andra lämpliga föremål under flera dagar försatte en hel stad i skräck och ett helt land i häpnad. Tragedin utspelades som bekant icke utan förlust af människolif, ’Hjälten’ själf är numera äfven borta; han do för icke länge sedan på Kristinehamns hospital och konstapel Lundros, som vann uppmärksamhet genom att med en pris snus tämja vilddjuret i människohamn och leda det i bur, hör ej häller de lefvandes antal.

Ett ställe, hvars minne gå vida längre tillbaka i tiden, är f.d. ’Kustens hotell’. I dess stora, med åtta fönster och en mängd joniska pilastrar försedda danssal, gick det både muntert och stundom äfven vildt till. Det är icke oöfverskådligt länge sedan samma sal äfven användes som teaterlokal. Ett Bachustempel med gamla anor är ’Kustens hotell’, och det antages till och med vara identiskt med ’Lilla Klippans värdhus’, dit Wallenberg drog in med ’bestöflade aktertassar’, som lämnade märken på golfvet efter ’det smutsiga Masthugget’. I sådant fall har Wallenbergs ’Ostindiska resa’ haft sin utgångspunkt här, hvarest 1769 spiran fördes af mr Carnegie och hans vif samt den nättfotade jungfrun Stina. Med ’hare, kapun, pudding, punsch, vin etc.’ lagade dessa så att

’här sista fyrken gick: på bodet buros fram de korpulentaste af husets alla bålar, med glädjeströmmar drack i karlavulna skålar, bekymret klunk för klunk med punschen nedersam. Stor sak i släkt, i vän, i flicka; man glömmer allt så när som dricka’ etc.,

Så att nog förstår man, att en Wallenberg följde mr Carnegies råd, att sjöfarande icke måtte föra pänningar ur landet!

Sjöfarande voro emellertid förr i världen den öfvervägande befolkningen i Majorna, som enligt uppgift af en Göteborgsskildrare ’inom sitt territorium såg bostaden för snart sagdt hvarenda ortens sjöman, från befälhafvaren till kajutvakten’. En af de ryktbaraste om också icke bäst beryktade sjöfararen härifrån var Lars Gatenhjelm, som lefde på Karl XII:s tid, och hvars namn fortlefver, förknippadt med huset n:r 7 vid Stigbergstorget, liksom hans minne, förknippat med mer eller mindre utsmyckade berättelser om bragder och dåd till sjös.

Han var bördig från stället Gatan i Onsala och nämnes som delägare i 13 af 49 för göteborgare utfärdade kaparbref och som delaktig i 20 af 136 hos samma stads magistrat antecknade priser. Kaparekaptenerna – hvilkas handtering, på det sätt den då bedrefs, enligt nutida terminologi skulle förskaffa dem titeln sjöröfvare – hade inbringande förrättningar, det framgår bland annat af en uppgift från 1716 enligt hvilken de 14 förmögnaste göteborgarne (troligen kapare allesamman) ägde tillhopa 528,000 daler silfvermynt af hvilka 23,530 voro Gatenhjelms.

På grund af ett försök att undsätta det belägrade Stralsund med förnödenheter blef den oförvägne kaparekaptenen adlad, ehuru försöket misslyckats, och Gatenhjelm, upptäckt och eftersatt af danskarne, måst bränna fartyg och frakt. Han stod för öfrigt högt i gunst hos Karl XII, som påstås ha bott hos honom vid besök i Göteborg 1716. Det låter nog ock tänka sig, att Gatenhjelmska huset efter tidens förhållanden i yttre måtto vore en boning värdig en konung, och om stadens myndighetspersoner och framstående borgare harmades öfver den gunst som fallit på detta hus, så torde man ha fulla skäl härför i husets herres och ägares anseende.

Denne dog 1718, 29-årig. Huset står där emellertid ännu som en sevärdhet till och med för den i början citerade handboken. Dess yttre är redan genom sin ålderdomlighet anmärkningsvärdt, det inre är än mera säreget, och torde ha värkat imponerande på 1700-talets Majbor. Redan nedre förstugan med sina ännu dekorativa målade kvinnobilder, andra prydnader lämnade åsido, gör ett visst konstnärligt intryck, hvilket befästes af den gedigna trätrappan, som efter bildandet af en podest grenar sig åt ömse sidor och sålunda leder upp till öfre våningen.

Förmodligen har det varit med husets ägare i tankarne, som man gaf detta vedernamnet ’Helvetet’, hvilket hade sin korrespondens i det midt emot belägna ’Himmelen’. Till respektive ändpunkter ledde från staden, såsom sig bör, den ’Breda vägen’ och den ’Smala vägen’.

De senare namnen motsvarade färdevägarne ha numera heder och värdighet af Långgatorna och passa oss bra, då vi nu begifva oss in till staden igen, icke förglömmande, att vi lämnat åtskilligt kvar, som gifver oss nya ärenden ut till Majorna.” (Ur: Göteborgs-Posten 18 februari 1905)

Bilden i sidhuvudet visar ett parti av Gröna gatan, hämtad ur Göteborgs-Posten 18 februari 1905.