”Det går nog lätt i allmänhet att komma till Majorna på våra nya spårvägar. Det är svårare att komma därifrån vissa tider, t.ex. kl. 11–12 på aftonen, då väl några spårvagnar gå dit, men ingen därifrån senare än kl. 11,1.

För denna brist i Majornas kommunikationsväsen – som dock med sin olägenhet mäst drabbar oss egentliga ’sta´boar’ – får man ögonen öppnade, om man likt den, som skrifver detta, fördröjt sig i Majorna, tilläfventyrs efter det sista kommunala mötet, och fram emot 12-tiden ställer sig att förgäfves spana vid Stigbergsliden efter en östgående spårvagn.

Ala bonne heure, käre läsare! Knyt med mig näfven i byxfickan, slå så vidt möjligt tankarne på spårvägsstyrelsen ur hågen och låt oss sakteliga vandra den Smala Vägen fram. Visst är den icke så värst smal längre – den har gubevars också fått namn, heder och värdighet af Långgata – men den för oss in mot staden, och den leder alltjämt genom en minnesrik stadsdel. Just nu i den stilla kvällstunden tränger sig också på dig den ena erinringen efter den andra ur stadsdelens historia, sådan du hört den eller minnes den, och du förkortar därmed vår gemensamma vandring. Jag lyssnar villigt och söker lägga på minnet något af hvad du berättar.

Du nämner sålunda, att namnet Masthugget tillfallit stadsdelen, genom hvilken vår kosa leder, på grund af förr där idkadt lifligt skeppsbyggeri. Du beskrifver, huru älfstranden var med pålvärk indelad i vissa ’masthamnar’, där köpmännen förvarade sina på Göta älf hitförda master, bräder och block. Där emellan hade göteborgarne redan i början af 1620-talet sina ’intagor’ med åt älfven vettande trädgårdar ända ut till Stigbärget. I samband härmed påminner du om ’Masthuggarnes gille’, som var ett lifskraftigt skrå ännu vid slutet af sjuttonde århundradet.

Från den tiden har du åtskilligt att förtälja om den gamla Vauxhallen, från hvilket etablissement ännu ett par ålderdomliga träbyggnader (se bilden!) stå som minnesmärken. Det är icke lätt för nutidsmannen att däri se reminiscenser af en förgången storhet, men jag måste ju tro dig, då du talar om härligheterna och fästligheterna där, hvaraf jag tecknar mig till minnes följande.

År 1773 anlades Vauxhallen. Då som nu hämtade vi göteborgare gärna en förebild från London, och här tillämpade vi engelsmannen Vaux´s då så gouterade typ af förlustelseställe. I augusti nyssnämnda år invigdes etablissementet med pomp och ståt i närvaro af 5- à 600 personer ’till allmänt förlustelseställe för den burgnare delen af stadens invånare med servering af mat och dryck’. Stället var under sista årtiondena af 1700-talet mycket frekventeradt, och det bibehöll sin karaktär ett godt stycke in på förra århundradet. Om hvad där bjöds heter det, att ’fyrvärkerier, atletiska föreställningar, sång, dans och maskerader anordnades och beredde publiken omväxlande nöjen’.

Till Vauxhallens pråligaste minnen höra några furstebesök med thy åtföljande fästligheter. Första gången sådant inträffade var då hertig Karl (sedermera konung Karl XIII) med sin gemål gästade Göteborg år 1774. Till de höga resenärernas ära gafs i Vauxhallen en musikalisk soaré, som var besökt af omkring 1,000 personer.

Den 12 juli 1786 gafs å samma ställe en maskerad med fri entrée till ära för Gustaf III, som jämte sin son befann sig på resa från lägret i Skåne. Om fästen berättas, att i trädgården uppförts 12 obelisker och i dess midt en rotunda i två våningar. Den nedre våningen var balsal och från den öfre visade sig konungen då och då för den förtjusta befolkningen. Trädgården var illuminerad med omkring 5,000 ljus, marschaller och lampor och kl 11 på aftonen uppsändes en ballong, ’prydd med konungens namn’. De yttre anordningarna voro sålunda ganska praktfulla. Hur det kan ha varit med serveringen, må vara osagdt. Visst är, att konungen superade från eget kök.

Ännu en gång var Vauxhallen skådeplats för Göteborgs Gustaf II:s firande, nämligen 1788 med anledning af stadens rädding från den hotande dansk-norska armén. Till räddningen hade konungen värksamt bidragit, sedan han själf till häst skyndat hit och öfvertagit försvarsledningen.

Ursprungligen hade Vauxhallen tillhört ett större landeri, ägdt af den rika köpmansfamiljen Amija. Sedermera kom egendomen i händerna på en värdshusidkare Kitz och fick då namnet ’Kitz´ska trädgården’. Det hela såldes ’med hus, tobaksplantage och fiskdammar’ för 20,100 daler silfvermynt till direktören i ostindiska kompaniet af Sandberg, öfvergick från hoom till Peter Lamberg och hans fru, född Kåhre, etc.

Vi ha emellertid så fördjupat oss i Vauxhallens minne, att vår kvällspromenad dragit långt ut på tiden. Vi ha också vändt om vid gamla Järnvågen och gjort ett slag tillbaka ut till Masthuggstorget. Här upplyser den initierade ciceronen, att detta salutorg anordnades 1877, och att bazarbyggnade tillkommit tio år senare. I förbigående nämner han ock några ord om, huruledes Johanneskyrkan tillkommit genom en offentlig insamlig af medel, som ställdes till domprosten Wieselgrens förfogande och af honom bestämdes för sitt ändamål.

För att icke lockas in på domprostresonnemanger af färskare slag, låta vi samtalet glida in på de labyrinter, som dölja sig bakom och ofvanom Masthuggstorget, beslutande oss för att nästa vackra afton göra en tur ditut och möjligen utsträcka den helt upp till ’Stora utsikten’. Någar bilder förutskickas emellertid, men vi vänta oss af ströftågen i Majbärgen m.m. erfarenhter, som möjligen skola tyda på önskvärdheten af en Masthuggsförsamlingens kommunalförening.

Vi skola emellertid för dagen hvarken i ena eller andra hänseendet gå händelserna i förväg, utan skiljas från läsaren med tack för sällskapet och taga hemväg genom ’Breda vägen’, hvilken sedan 1868 under namn af Andra Långgatan är stadsdelens hufvudpulsåder.” (Ur: Göteborgs-Posten 4 mars 1905)

Bilden i sidhuvudet visar Vauxhallen och är, liksom övriga bilder i dagens artikel, hämtad ur Göteborgs-Posten 4 mars 1905.