”Till våra förstäder kunna vi med skäl räkna det ’införlifvade’ Lundby, ty fastän sammanslagningen först träder i kraft vid nästa årsskifte, kan den redan nu betraktas såsom faktisk. Det är också icke mer än rätt, att detta område ändtligen lägges till Göteborg, hvartill det är knutet med så många naturliga band, icke minst historiska. Här har nämligen Göteborgs numera så stolta stad haft sin upprinnelse – om man bortser från Lödöseepisoderna – och det är från den tiden, vi denna gång utgå, då vi önska att för läsaren presentera vår färskaste förstads antecedentia.

Dår Carl IX ’påtänkte’ Göteborg, ville han inrätta ett centrum för handeln i Norden, och riktade därvid sina förhoppningar på holländarne såsom driftiga affärsmän och lämpliga att sätta fart i det planerade stadssamhället. Vid de underhandlingar om hitflyttning, som fördes med holländarne, uppställdes dessa villkor bland annat, att de ej skulle besävras med någon fästning ’i eller omkrin staden’, och torde detta varit en medvärkande orsak till, att Carl IX:s Göteborg anlades icke invid Gamla Älfsborg utan midt emot densamma på nuvarande Färjenäs ägor å norra älfsidan.

Den 14 augusti 1607 utfärdade Carl IX på tyska språket privilegier för staden ’Gothenburgk’ på Hisingen, men först 1609 hade den nya anläggningen nått en utveckling, som kunde berättiga till epitetet stad. Det är i alla fall raskt nog, då man besinner, att det var blott tre år tidigare, som Abraham Cabeliau inkallades för stadens grundande.

Dess historia blef emellertid icke lång. Den uppväxande staden var en svår nagel i jutens’ öga, och den krigiske konungen Christian IV beklagade sig bittert hos sitt riksråd öfver, att holländare och andra skulle komma att ’dit inlöpa med sina laddningar, och passera sundet såsom förde de svenska fartyg’. D.v.s. begagna sig af svenskarnes tullfrihet i Öresund.

’Slika svenskarnes listiga praktiker’ finge ej fortgå, och till dän ändan förklarade han krig år 1611.

I början af det öljande året stod en dansk här utanför gullbergs fäste, mot hvilket upprepade stormningar företogos, men misslyckades. Danskarne drogo då till Nya Lödöse, som de intogo, men snart åter förlorade, hvarvid stället gick upp i lågor. I maj 1612 måste Älfsborg efter ett tappert försvar kapitulera, och Gullbergs fäste följde inom kort exemplet. Nu blef äfven Göteborg ’alldeles ruineradt och förstördt’. Från denna jämmerliga förstöring återuppstår ett Göteborg på Hisingssidan först med den nu aktuella införlifningen.

Lundby historiska minnen äro emellertid ej uttömda med den korta tid, det hade äran att hysa Göteborgs vagga. Dess minnen går ännu mycket längre tillbaka och äro ursprungligen knutna till Lindholmens befästade slott, beläget på den plats, som ännu bär namnet Slottsbärget. Redan 1253 nämnes denna borg i häfderna och var förmodligen -ren´n gammal då’. Nämnda år bodde här den norska konungen Håkan, hvilken var upptagen af underhandlingar med birger Jarl, som bemäktigat sig Gullberg. Slottet nämnes sedermera i åtskilliga kungabref, och ofta uppehöllo sig där norske konungar eller stormän. Omsider kom slottet i svensk ägo, antagligen då Sverige tillskiftade sig Lundby pastorat emot Surte och Skårdalshemmanen i Nödinge socken. När eller genom hvem slottet slutligen raserades, är icke bekant. Numera finnes däraf icke sten på sten. Säkerligen var borgen ett minne blott redan då Gustaf III (år 1789) där lät anlägga ett batteri med 16 kanoner som en länk i Göteborgs försvarsvärk. År 1815 – då inom parentes sagdt Lindholmen ännu var kringfluten – antecknas det som brukligt, att från ’tjärhofvet’ å öns sydvästra hörn hvarje afton aflossades ett kanonskott, utmärkande det klockslag efter hvilket eld ej fick finnas å fartygen i hamnen.

Ett annat Lundbynamn, som tidigt möter i historien, är Sannegården. Därifrån utfärdade drottning Margareta år 1410 i mars förläningsbref å några västgötagårdar, som hon förärade en viss Svante Jenis.

Vid Sannegården stod 1657 en drabbning mellan svenskar och danskar. De förre slogo en bro öfver älfven till Pölsebo, och gingo öfver, anförda af den djärfve Harald Stake, som till belöning för den seger, han här vann, utnämndes till riksråd och guvernör över Bohuslän. Att danskarne icke gåfvo vika i första nappataget därom vittnar sägnen om den väldiga kämpen Skjalrup, som här bet i gräset. Denne ansågs vara en trollkarl och således skottfri för blykulor, hvarför berättelsen följdriktigt angifver den sårande projektilen såsom en silfverknapp; likväl fäktade han länge på knä, till dess han ändtligen föll, genomborrad af svenskarnes korsgevär. – Att här äfven stått andra strider synes af minnesstenar, som äro resta af sådana anledningar.

Under en vida fredligare epok har Sannegården varit sommarresidens för Göteborgs biskopar, innan man för sådant ändamål kom att använda – Björkeris.

I krigshistorien möter oss äfven Rambärget, därifrån Christian IV rekognoscerade Göteborgs under dess belägring 1644. Under samma krig föll den svenske härföraren Lars Kagg in på Hisingen och slog fienden vid Lundby och Tingstadby. Från Rambärget öfveröste norske ståthållaren Gyldenlöve Göteborg med bomber, som dock icke vållade någon nämnvärd skada. Han fördrefs emellertid af en svensk trupp, som gick öfver älfven och körde bort den obehaglige grannen. Vid Rya nabbe äro ännu i dag rester af en skans till finnandes, och vid Arendal har fordom Ardala skans tjänat som stödjepunkt för Göteborgs försvar.

Lundby nyaste historia har intet ofredens blad, men täljer så mycket mera om fredlig kamp och id. Äfven industriens epok har emellertid sin upprinnelse knuten till Lindholmen, där Th. W. Tranchell år 1844 grundade det välkända skeppsvarfvet och 1851 den mekaniska värkstaden, som båda gjort namnet Lindholmen vida bekant. Eriksbergs mekaniska värkstad, som 1852 anlades af Carl Christian Barchmann, vann under D.W. Flobecks ledning en högst betydande utveckling. Göteborgs mekaniska värkstads varf, hvarmed det Keillerska namnet är förbundet, anlades här 1867 och är en ansed industriell anläggning i sin bransche. Ett framstående rum på detta område intager också Kvillebäckens 1879 grundade mekaniska värkstad under ingeniör Joh. Sjöholms kraftiga ledning. Färjenäs samt Strömman & Larssons snickerifabriker representera en annan högt uppdrifven industrigren.

Det skulle leda för långt att nu minutiöst uppräkna alla de sextioxex fabriker, upplagsplatser och andra industriella anläggningar i Lundby hvilka äro öfvervägande lokaliserade till och bilda grundstommen i det område som närmast blir i egentlig mening vår nyaste förstad, nämligen Lindholmen och Hisingstaden, och som tendera att utvidga sig utåt de gamla vassarne, där också tillfället att växa bådar god för den framtida utvecklingen.” (Ur: Göteborgs-Posten 18 mars 1905)

Bilden i sidhuvudet visar utsikt över Färjenäs snickerifabrik, blick mot öster med hamnen och staden. Till höger skymtar Masthuggskyrkan. Hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.