”Då vi i ett par föregående artiklar berört områdena närmast invid vår östra gränslinie, ha vi mäst hållit oss till de strängt lokala förhållandena. Gifvetvis saknar det icke sitt intresse att äfven ur allmän Örgryte-synpunkt kasta en blick på förhållandena i en kommun af så pass säregen art, som den, hvilken halfmånformigt omsluter vår stad, för hvilken vi direkt lagt beslag på det ena området efter det andra och hvars resurser vi indirekt hafva i vår hand äfven i dess nuvarande gestaltning; som själf måst dela upp sig i en flerfald i viss mån separata samhällen och som slutligen är bestämd att förr eller senare genom omständigheternas makt blifva en integrerande del af det ’greater Gothenburg’, hvars gränslinier det vore fåfängt att nu söka fixera. För att vinna en sådan öfverblick är det bäst att se med dens ögon, som är väl förtrogen med förhållandenas alla sidor. Vi skola därför denna gång lägga fram några synpunkter, som utvunnits ur samtal med en örgryteman, som med ett lifligt intresse för sin kommun förenar den nödiga sakkunskapen.

Det är helt naturligt, att utgångspunkten för vårt samtal blef industriförhållandena i Örgryte. Där funnos vid fjolårets ingång 69 fabriker, sysselsättande öfver 4,000 arbetare och med ett årligt tillvärkningsvärde af i rundt tal 20 millioner kronor. Det är siffror, som tala. Örgryte är med andra ord ett industrisamhälle, som med en befolkning, något understigande Borås stads, prsterar ett årligt tillvärkningsvärde på ett par millioner kronor mera än denna erkändt betydande fabriksstad.

Men, fortsätter vår interlokutör, denna industri är icke ’vår’, utan den är ’göteborgsk’, fastän förlagd till vårt område. Och härigenom ha skapats förhållanden, som äro fullständigt enastående.

’Arbetsgifvarne’, ja, de äro till största delen bosatta i Göteborg, där också deras större intressen höra hemma. Detsamma gäller flertalet af de bättre aflönade privata tjänstemännen. Härigenom har uppstått en disproportion mellan antalet kroppsarbetare och icke-kroppsarbetare, som är långt ifrån normal i det allmänna samfundslifvet. Denna disproportion återvärkar ej minst ogynnsamt på beskattningsförhållandena. Ett annat symptom af ’samrören’ med Göteborg är den relativt ringa förekomsten af handtvärks- och handelsmän. Hvad som förtjänas i Örgryte, lägges därför till stor del ned i Göteborg, och konsekvenserna härutaf, tillämpade på den kommunalt ekonomiska bärkraften, ligga i öppen dag för att behöfva närmare relateras. Ett enda analogt detaljfall, som kan vara belysande nog, ha vi, så snart vi tänka på den inte längre nya apoteksfrågan i Örgryte. Hvar och en förstår ju, att apoteksvaror ha nog sin gilla åtgång i ett samhälle på mer än 16,000 personer. Men apoteksrörelsen, apotekaren och hans personal, de bo och skatta och lägga ned frukterna af sitt arbete – i Göteborg.

En annan sida af Göteborgsberoendet är tomt- och byggnadsspekulerandet i Örgryte, särskildt framträdande inom Lundens municipalsamhälle. Vår anförde sagesman hade betydligt mörk syn på det förhållandet. Enligt hans erfarenhet går det stundom så till, att göteborgska spekulanter bygga hyreskaserner, i hvilka mot nominella hyresbelopp, under det huset står till ’torkning’, inhyses diverse folk från staden, som ofta nog efter årets förlopp för framtiden faller den förut hårt betungade fattigvården till last. Huset öfvergår så, fortfarande enligt vår sagesman, under ett uppstyltadt sken af afkastningsmöjligheter till en ny ägare, som efter en kort tid af nedslående erfarenheter slår vantarne i bordet.

Utan att närmare gå in på en undersökning af i hvilken utsträckning dessa uppgifter äga tillämplighet, kan man ju medge, att där de träffa in, där kunna de icke annat än framalstra pessimism.

Hur finna ett sätt att neutralisera dessa olägenheter? Blir då en helt naturlig fråga. För den saken visste vår sagesman råd, och gaf därvid utan tvifvel uttryck åt den allmänna åskådningen inom Örgryte, för så vidt man där reflekterar öfver förhållandena: det enda effektiva botemedlet är – fullständig inkorporering. Visserligen hjälper den inte mot tomtjobberi o. dyl., men den hjälper mot en ensidigt betungande fattigvård och utjämnar framför allt i det stora hela proportionen mellan förmåner och olägenheter.

Göteborg har sedan gammalt haft ett godt öga till de ’fetare bitarne’ eller mera fullvuxna delarne af Örgryte, t.ex. när det lagt embarge på Majorna, Landala, etc. – för att icke tala om, att hela Göteborg vuxit upp på Örgrytemark! – och nu kan det v ara på tiden, att det tager alltsamman, menade vår man. Utom de moraliska förpliktelserna, talade härför äfven andra skäl och först och främst det, att det vore för Göteborg af vikt att i tid få sitt ord med i laget vid gestaltningen af sina environer, hvilka under alla omständigheter med naturnödvändighet måste en gång blifva delar af detsamma. Som ett talande exempel på, huru utvecklingen eljes kan snedvrida förhållandena anfördes fall från Krokslätts municipalsamhälle, där man väl hade en fastställd regleringsplan, men där det ej kan förhindras, att de enskilda jordägarne bebygga sina tomter hvar som hälst, d samhället ej ens äger möjligheter att i hvarje fall tillösa sig för gator bestämda områden.

Det skulle föra oss för långt att i detalj här följa vår sagesman i hans tankegång rörande Göteborgs utvidgningsintressen och därmed sammanhängande Örgryteintressen. Men vi ha delat hans uppfattning om, att en antydning i prässen af tankesätten i detta fall icke saknar sin betydelse. Några mera speciella synpunkter beträffande nu skeende eller förberedda anknytningar mellan Göteborg och Krokslätt skall det blifva tillfälle att upptaga i en följande artikel om detta tredje municipalsamhälle inom Örgryte.” (Ur: Göteborgs-Posten 28 april 1905)

Bilden i sidhuvudet visar trakten kring Örgryte gamla kyrka, omkring år 1900. Hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.