”- Det är att ta vad man får tag i nu för tiden, – upplyste en arbetare, som såg de usla förhållandena i vitögat med glatt mod. – Den här kåken, – och han gjorde en gest med tummen åt ett träruckel, vars största strävan tycktes vara att få vila taket på marken, – den bor jag i.

Det finns nog de, som skulle kalla hans bostad idyllisk, men titta in bara! Allting lutar, golv, väggar och tak. Och där är trängt, så får man plats med en soffa utmed en vägg, så är det inte mer heller. Golvet är gropigt och tarvar tio gånger mer än vanligt arbete för att bli rent. Och där går åt en ständig ström av slantar för att plåstra om bristfälligheterna.

Bor där då en talrik familj i ett rum och kök, så vill det goda vilja, gott hjärta och glatt lynne till för att hålla hemtrevnad.

Men min sagesman tyckte inte det var så illa ändå. Han påminde om dem, som bo hopgyttrade i staden. Hans barn hade åtminstone Guds fria natur att tumla om i och frisk luft, så fort de slagit igen en skranglig dörr bakom sig. Vidare påminde han om dem, som inte hade bostad alls.

Att bo illa på landet är tydligen bättre än att bo ohyggligt i staden. Min man hade prövat på det senare, och däri funnos inga fördelar – knappast. Tummen gjorde två gester igen, först på en åkerlapp med gulbrunt ris efter upptagen potatis och sedan på hushållsgrisen. – Det är trevligare att ha det inpå väggen, – menade han. – Man kan peta i det då och då, och det känns inte här så mycket. Och grisen är ju inte att tänka på i staden.

Det är också trevligt att träffa på en förnöjd karl, tänkte jag, och det en som inte behöver tänka länge för att få anledning klaga.” (Ur: Göteborgs-Posten 22 oktober 1918)

Bilden i sidhuvudet visar en provisorisk bostad i närheten av Sanna kyrkogård, hämtad ur Göteborgs-Posten 22 oktober 1918.