”Höststämning i Slottsskogen. Liv och lust, glad och brokig färgrikedom. Avlövade träd i sin nakna svarta högtidlighet se dock icke tröstlösa ut, så länge ett fåtal blad i gult och rött vänta på nästa vindil, och de trotsas av andra i sen, ljus grönska. Bokarna ge värme åt terrängen med sin vissnade brunröda lövskrud. Det är glitter i dammar och verkningsfulla, djupa, svagt rörliga spegelbilder. Från änderna hörs deras varpande, man ser dem flyga och hör deras vingars susande. Gröngölingarnas muntra skrik mänger sig med småfåglarnas tjatter och snatter. Man hör barn hojta i sin uppsluppna livlighet, och man ser dem överallt plocka ekollon under glam och skratt och lek. De åldrige vandra sakta och tysta, njutande fridfullheten.

Det är svårt, om inte omöjligt, att måla vår stora, vackra park i några få penndrag. Den står just nu i sin yppersta höstfägring. Men det är alltför få som ha ögonen öppna för Slottsskogens skönhet om hösten. När musiken är slut fridlysa de flesta Slottsskogen från varje beträdande, intill dess liden öppnas, såvida det inte gäller beundra månsken från en enslig bänk i flicksällskap. Vår överdådiga park är alltför stilig och skön för att bli nonchalerad, och små pliktskyldiga söndagsförmiddagspromenader nedre vägen fram, runt stora dammen och övre vägen tillbaka är allt en skral botgöring åt det bästa, vi ha. Och de promenerande se ut, som om de gjorde en Gudi behaglig gärning.

Dess bättre äro ju icke alla av samma anda. Man får se många, som med raska steg och god hållning friska upp sin kropp och sitt sinne med en välgörande Slottsskogspromenad, innan de stänga in sig på kontoren. Och se på våra ryttare, fråga dem var luften är bäst, i staden eller i Slottsskogen, se på dem bara, när de ta skritt över stenläggningen framför ingången och sedan falla i lätt trav på ridbanan, se noga efter, om de njuta av tillvaron. Och fråga dem om de fått motion, när de gått över hindren vid stora lekfältet och muntrat upp sig med korta sträckor i kapplöpningstakt.

– Ja, det är hästsporten, de äro roade av, svarar ni. Ja, det är det också. Men se då på våra åldringar, när de promenera, om de se ut att ha tråkigt, se på våra unga män och damer, som ge Slottsskogen sin fulla rätt, och fråga dem, hur de känna sig. – Som världsherrar, svara de, gentemot dessa bekväma, som fara upp ur sängen i sista sekunden, tvätta sig hastigt, hafsa maten i sig och slänga sig på en spårvagn, förande sängkammarluft och morgonhumör med till arbetet.

Ljust humör och livslust, det är vad Slottsskogen skänker. Tag bara en grundlig promenad en enda söndag. Ströva överallt, över ängar och känn och hör, hur lövet frasar och prasslar om fötterna, klättra uppför bergklintarna och se hjortarna älta fodermorötterna i munnen för att få det rätta greppet med kindtänderna, se ekorrarna kila, och lyss till fågellivet, och gå tills ni blir varm och trött. Förlusten av energi skapar visserligen en strykande aptit, men det är den ärligen värd, om tiderna än äro aldrig så usla.

Man befara att Slottsskogen och dess sevärdheter skola ta skada av kriget, och det är på sätt och vis betänkligt. I fågeldammen är det bedrövligt, snart är det väl blott änder och några svanar kvar. De flesta arter, vi haft där förut, ha visserligen trivts bra och lagt ägg, men en viss ersättning är dock nödvändig och denna har stoppats av kriget. Därtill kommer en utter, som i fågeldammen funnit det landet Gosen. Han har varit där ungefär fjorton dagar och jagats lika ivrigt som han själv jagar. Han har anställt ansenlig skada och levt i frosseri på svarta svanar, vitkindade gäss och diverse rariteter, för att inte tala om att han anställt den vildaste panik och jagat bort de flygfärdiga.

Uppe i de stora hagarna är det också illa beställt. Det är svårt att förda högdjuren, och de få slaktas ned, tills det blott är stamdjuren kvar. Renar och hjortar förminskas, och det är väl bäst så, på det det ej må gå dem så, som det gjorde björnungarna. De svulto ju ihjäl i brist på näring.

Vidare ser det ju inte vidare naturskönt ut med de stora, jämna gräsmattorna upplöjda till potatis- och kålrotsland, men ingen lär väl opponera sig, när det ser så matnyttigt och trevligt ut.” (Ur: Göteborgs-Posten 2 november 1918)

Bilden i sidhuvudet visar potatisupptagning i Slottsskogen, hämtad ur Göteborgs-Posten 2 november 1918)