”Det är visst icke uteslutet att vi, när julaftonen lider mot sitt slut, få se den vackra nyfallna snön förvandlad i den förfärligaste sörja, och att duggregnet efterträtt de ännu dalande vita flingorna. Men även om så skulle bli, skola vi tacksamt anteckna att vi fått uppleva en julaftonsmorgon, som vi icke sett motstycke till på mycket länge i våra bygder. Det blåste upp i går eftermiddag riktigt på skarpen. En för årstiden ovanlig blid östan jagade fram genom gatorna och över nejden. Den förde med sig en finkornig och sparsamt tillmätt yrsnö, som, hur tunt den än föll, dock friskade upp drivorna från förra snöfallet. Under natten har blåsten lagt sig, men litet snö har fallit så gott som hela tiden och faller ännu, när detta skrives på förmiddagen. Resultatet är att hela staden och landskapet vitt omkring är höljt i den skiraste vinterskrud. Det fattas ju åtskilligt ännu i slädföret, men stiger blott icke temperaturen, den får knappast stiga en enda grad, och fortsätter snön att falla, och i det avseendet ser himlen lovande ut, så kunna vi ha slädföre innan helgen är över.

I detta sammanhang må det erinras om en gammal vacker julsed, den att sätta ut havreneker åt småfåglarne. Vill man hålla de små kräken vid liv, och det vill man ju allmänt vid denna årstid, hur förbittrad man än låtsas vara på dem under sommaren, så skall man icke försumma detta i dag, ty snöfallet har gjort att deras jul hotar att bli mer än lovligt mager, om människorna icke förbarma sig över dem en smula. Var de barmhärtiga skola få fatt i havrenekerna är däremot en fråga, som icke är lätt att besvara. Man gör emellertid så gott man kan, och då blir det alltid något resultat.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 24 december 1918)

Bilden i sidhuvudet visar ett julkort från Slottsskogen, hämtat från Digitalt museum.