”När flertalet av de större svenska pianofabrikerna i fjol sammanslötos till ett stort försäljningsbolag, hade man känslan av, att det nu skulle komma den styrka och enhetlighet i den kommersiella ledningen, som krävdes för en framgångsrik konkurrens med den utländska produktionen. Fabrikaten, särskilt de ledande fabrikaten, ha alltid haft gott anseende, och utmärkelser i mängd ha inhöstats. Däremot ha fabrikerna icke varit guldgruvor, och när detta konstateras, har man icke sagt något förklenligt. Särskilt gäller det om Billbergs pianofabrik, som i dessa dagar ingår i sitt andra halvsekel, att den under sina tidigare år var rikare på ära än pengar. Det är först under de senaste decennierna det ekonomiska utbytet börjat närma sig vad fabrikatets kvalité förtjänar.

Billbergska pianofabriken fyller, som sagt, i dagarna 50 år, och en erinran om dess öden under denna tid har sitt mycket stora intresse. Fabrikens historia är en repetitionskurs i vad all svensk kvalitéindustri fått genomgå, när icke från början alla tre viktiga faktorerna, yrkeskunnighet, affärsförmåga och kapital från början varit förenade.

Den svenska pianofabrikationens klassiska namn, Malmsjö, är förenat även med den Billbergska fabriken. Christian Håkan Billberg, som 1868 började den nu jubilerande fabriken gjorde nämligen sina mandomsprov hos Malmsjö som den berömde fabrikantens verkmästare och högra hand. Redan 1846 hade Billberg inträtt i den då unga Malmsjöfabrikens tjänst, och han var alltså med och kraftigt verksam under dess genombrottsår. År 1854 lämnade Billberg anställningen hos Malmsjö för att ytterligare praktisera utomlands. Han arbetade i Newyork ett par år, bl.a. hos den världsberömda Steinway-fabriken, och när han återvände till Sverige och sin gamla kärlek Malmsjöfabriken, förde han med sig en rik fond av erfarenhet och nya uppslag, som kommo den svenska pianofabrikationen till nytta.

År 1868 började Billberg för egen räkning, litande på sin mångåriga erfarenhet och erkända skicklighet. Framgången kom honom till del under de första åren, och med det odelade erkännandet åt fabrikatets prima egenskaper följde ett försvarligt ekonomiskt resultat. En så framstående auktoritet som prof. V. Bauck uttalade sin förtjusning över de Billbergska instrumentens sköna ton, goda justering och lätta anslag, och det ansågs allmänt att Malmsjö fått en fullt värdig konkurrent.

Det visade sig emellertid, att det var lättare för Billberg att göra förstklassiga instrument än att sälja dem. De billiga utländska fabrikaten lågo hårt på, och Billberg hade stora svårigheter att kämpa med. Till sin död 1879 höll han dock fabriken gående, och hans änka fortsatte driften, ehuru med stigande bryderi. År 1886 måste hon nedlägga fabriken.

Det var dock ett allt för gott märke för att man skulle låta det försvinna, och en energisk göteborgsk affärsman, hr W. Nilsson, tog fabrikens ekonomiska leding om hand. I verkmästaren F. Lundberg, som i likhet med grundläggaren satt inne med stor teknisk skicklighet och var väl lämpad att uppbära fabrikens traditioner, fann han en ytterst värdefull medhjälpare. Och nu randades bättre tider. Efter att i början haft blott 3 à 4 arbetare kunde fabriken i slutet av 90-talet räkna dem i 20-tal, och tillverkningsvärdet var uppe i omkring 80,000 kr. årligen.

Sedan dess har utvecklingen fortgått i ökat tempo. Fabriken, som flyttat ett par gånger, förfogade en följd av år över en större byggnad vid Norra Larmgatan, nära Lilla Bommen, men ordnade slutligen en mer välbelägen fastighet, n:r 17 vid Kungsgatan, för sin verksamhet. I denna kan man genom de olika våningarna följa den komplicerade fabrikationens gång, från de fina träslagens torkning och resonansbottnarnas sammanlimning, från arbetet i ryggmakeriet och fanérsalen, från sammansättningen och besträngningen till den viktiga justeringen och intoneringen, som skall fullända den goda tonen.

Billbergs instrument äro kända för sina gedigna egenskaper och sin klangsköna, fylliga ton. De ha också fått ampla lovord av flera auktoriteter på musikens område, och det har sagts att instrumenten icke allenast stå i jämnhöjd med de förnämsta  utländska beträffande ton och touche, utan till och med överträffa dem i vissa fall, såsom t.ex. i att hålla stämningen och motstå klimatets växlingar.

Något som alltid legat fabrikens ledning om hjärtat är instrumentens utseende. Ett piano är icke blott ett organ för musikövning utan också ett bohag, en möbel, som skall pryda ett hem. Konsertinstrumenten äro ett försvinnande fåtal. Med den våldsamma utveckling, som mekanismen i pianot undergått, har det varit nödvändigt att ständigt hålla uppmärksamheten spänd på att låta utstyrseln – omklädnaden för mekanismen – komma till sin rätt utan att lägga hinder för de musikaliska resurserna.

Från den sirliga, formsköna spinetten till våra dagars komplicerade jätteinstrument är det ett mycket stort steg. Spinettens läckra linjer likna icke mycket den moderna konsertflygelns eller pianinots, men det erkännandet skall den Billbergska fabriken ha, att den stått i främsta ledet, när det gällt att rädda vad som kan räddas av pianots yttre skönhet. På utställningar liksom i hemmen har man mycket ofta varit i tillfälle att beundra Billbergsinstrument, som varit en fägnad för ögat, men ändå behållit den traditionella Billbergska sammetslena touchen och runda, glänsande ton. Det blir det bästa erkännande på 50-årsdagen, att Christian Håkan Billbergs anda lever kvar i omsorgen om instrumentens musikaliska värde, på samma gång som man rikligen sörjt för pianot eller flygeln icke är ett oskönt oting, som man tolererar i sitt hem för sina synders skull och för att det skall vara så.

Vid jubileet är hr W:m Nilsson fortfarande fabrikens affärsledare. Hr  F. Lundberg har däremot avlidit och hans närmaste man och beprövade medhjälpare, hr R. Azelius, har ryckt in som teknisk ledare.” (Ur: Göteborgs-Posten 11 januari 1919)

Bilden i sidhuvudet visar fabriksbyggnaden vid Norra Larmgatan, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta. Bilden nedan visar fabrikens grundläggare C.H. Billberg och direktören 1919 W. Nilsson, hämtad ur Göteborgs-Posten 11 januari 1919.