”Det torde icke finnas någon göteborgare med ordinär observationsförmåga, som besökt Trädgårdsföreningens stora växthus utan att ha lagt märke till den lilla rara och fryntliga gumma, som vid entrén sköter om biljett- och vykortsförsäljningen och som alltid villigt står till tjänst med upplysningar om de fagra blomstren inne i denna de tropiska idyllernas idealiska boning i västkuststaden. På oförfalskad skånska ger hon sina svar rättframt och trevligt och kryddar dem gärna med någon rolighet. Så har hon nu suttit där från bittida till sent så länge många av stadens äldre innevånare kan minnas, och för dem har det blivit lika omöjligt att tänka sig växthuset utan henne som det blivit henne själv omöjligt att tänka på sig utan i samband med växthus och blommor.

– Se, jag skall säga herrn, att det här växthuset är precis som mitt hem. Annars har jag mitt rum på Sten Sturegatan, men där bara sover jag. Här sitter jag hela dagarna från klockan åtta på morgnarna och till nio eller ändå senare på kvällarna. Bråttom har jag att komma hit, för dagen går så fort, så fort, men så trivs jag också bra här. Det blir aldrig långsamt. Folk kommer och går, och alla sorters folk har jag sett. Det har varken fattats kungar eller drottningar. En gång stod kung Oscar här i entrén och pratade med herrarna i nära tjugo minuter. Och en gång när Wilhelm och dom andra var småprinsar, då sprang jag med och visade dom alla blommorna. Många vänner har jag också fått, må herrn tro. Det märkte jag inte minst, när det var ont om kaffe. Då hade många av de gamla herrarna, som gått här ofta, med sig en liten påse, när de kom. Och ihågkommen har jag också blivit av många med kort och brev. En gång på självaste julafton fick jag ett brev ända från Tomsk. Det var ifrån ett par flickor därifrån, som varit här på genomresa och som kom ihåg mej.

Ja, så där pratade den rara gumman på, då vi i går tittade in till henne med anledning av åttioårsdagen i morgon. Hon förklarade genast, att hon helst inte ville komma i tidningen och att och att hon för övrigt icke kan tro att hon är 80 år. ’Men eftersom jag är född 1839, måste det väl vara så’. Och det är verkligen så. Det var den 4 juli det året, hon föddes i Malmö. Tjugofyra år gammal kom hon så till Göteborg, och har alltsedan dess varit anställd på Trädgårdsföreningen – alltså sammanlagt 56 år. Tusentals biljetter till växthuset har hon sålt under årens lopp, och rejält och plikttroget har hon alltid skött sitt kall.

Medalj för långvarig och trogen tjänst har hon fått för längesedan. Men hon är värd något som är mycket för mer. Hon är på sin högtidsdag värd många ljusa och vackra tankar från alla dem, hon under de många årens lopp glatt med sina vänliga ord och leenden. Att de också talrikt skola strömma till henne i morgon, då hon frisk och glad firar sin 80-års dag, det är lika säkert som det är sant, att den gamla är en av göteborgarnas största favoriter.

C–r.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 3 juli 1919)

Bilden i sidhuvudet visar Charlotta Andersson, hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 3 juli 1919.